Voltan

Jag kallas till ett kontor av en kvinnlig plit  i 40-års åldern och min dramaturgiska bergodalbanevagn drar iväg med ett ryck. Pliten har en hög med delgivningar till mig. Det är aldrig något bra. Överst i högen ligger ett avslag från kriminalvårdens såkallade Region. De tycker att jag kan hålla mig ren med Dubbel Dusch från anstaltens kiosk. Jag vill köpa anständiga hudvårdsprodukter via postorder. Säkerhetsrisk var en av motiveringarna till avslaget. Vagnen rusar iväg under mig. Hjulens dunkande ljud mot rälsens skarvar ökar takten med min puls.

-          Vad är det meningen att jag ska lära mig av detta?, frågar jag pliten.

-          Jag vet inte, jag har inte läst, svarar hon.

Jag drog ett djupt lugnande andetag och min vagn kom ur falläget.

-          Jag får inneha hygienartiklar och jag får beställa varor per postorder om det gäller CD-skivor. Varför krångla om hudvårdsprodukter?, suckade jag och kände g-kraften trycka mig djupt ner i stolen.

Pliten ögnade igenom beslutet med något ovanligt i blicken.

-          Har du pratat med säkerhetsansvarig om detta?, frågade hon.

-          Ja, han sa tvärt nej, svarade jag.

Viktlös och likgiltig bestämde jag mig för att kliva ur vagnen, skriva på delgivningen och acceptera förlusten.

-          Jag kan prata med säkerheten på måndag morgon och om de tycker att det är ok kan jag handla åt dig, sa pliten.

-          Va?! Svarade jag och såg troligen ut som en fågelholk.

Hon upprepade sig och jag liksom vaknade ur en mindre behaglig falldröm, väckt av en stor hink vatten. Ingen bergodalbana.

-          Det skulle vara den första välvilliga ansträngningen någon kriminalvårdsanställd gör för mig någonsin, tror jag att jag svarade. Jag var i chock.

Två dagar senare levererade kriminalvården mycket efterlängtade hårvax och diverse hudvårds lull lull.

-          Du anar inte hur uppskattat detta är. Tack så mycket, sa jag.

Vad mer kunde jag säga… Idag, det visade sig vara inte en bergodalbana, men en flumride…

/Storebror

Jag såg delar av SVT:s ”Veckans brott” för första gången alldeles nyss. Vanligen undviker jag TV-program som ”Veckans brott”, ”Efterlyst” och ”Cops”. I min värld är det fiendepropaganda.

Jag fastnade i programmet för att de följde en kille jag har suttit inne men från att han muckade och några månader framåt. Redaktionen kom i kontakt med honom via organisationen X-Cons som arbetar med att hjälpa fängelsekunder att ordna upp sina liv.

Från fängelset fick min före detta granne en täckjacka och en spark i häcken. Socialen lovade honom ekonomiskt stöd men svek alla löften så när som på ett par matkuponger. Leif GW Persson kommenterade min kamrats utsikter att klara livet på utsidan med att riva i sitt inte så lite flottiga hår, sucka djupt och svamla om att han var sin egen värsta fiende. Det kan vara svårt för Leif GW att se världen i annat än svart och vitt efter alla år vid polisen.

Jag menar att min kamrats värsta fiende är de sociala myndigheter som gång efter annan levererat björntjänster istället för att hjälpa. Vidare på listan över fiender värre än den egna personen följer åklagare, advokater, domare, nämndemän, poliser och kriminalvårdspersonal. Min kamrat har åkt in och ut ur landets gladiatorinternat sedan unga år. Anledningen är i grund och botten att han har självmedicinerat sin ADHD med amfetamin. Inbrott och stölder har följt naturligt i den livssituation som uppstått.

Min uppfattning är att personer som finner inre lugn av amfetamin ska få det som medicin. Hur man än vrider och vänder på det är fängelse, täckjacka och spark i häcken inte ett fungerande sätt att anpassa missbrukare till ett ordnat liv i samhället. Ur det perspektivet skulle man kunna säga att min väns fiende är lagen.

Ovan nämnda kamrat ser jag som en representant för en stor grupp människor som inte är hopplösa fall samtidigt som de tycks vara i behov av stöd och hjälp för att klara livet utan att spåra ur i orgier av droger och brott. Sämre lösning än kriminalvård och täckjacka kan jag inte komma på utan att hamna i tankegångar om Needle park och Auschwitz.

Kanske skulle amfetaminmissbrukares fängelsestraff innehålla ADHD-medicin och psykolog?
Kanske borde det som kallas utslussning innehålla något mer än en spark i häcken?Kanske borde någon beläst och förhållandevis klok person som Leif GW propagera för en lösning som inte enbart innefattar straff och pina?
Som polisväsendets främsta propagandaverktyg borde han vara intresserad av att minska brottsligheten, eller?
Kanske hans funktion går ut på att säkra så mycket anslag som möjligt åt polismyndigheten?
Kanske rättsväsendets huvudsakliga uppgift är att varna om sin egen existens?
De värsta brottslingar jag har träffat har arbetat med att ”upprätthålla lagen”.


/Storebror

Just som jag entrar sporthallen träffar en innebandyboll insidan av mitt lår.

- Shit vilken fullträff, ylar förövaren lyckligt.

Jag skickar tillbaka bollen i hans riktning och säger:

- Ditt as.

Bollen träffar honom mitt i ansiktet. Min avsikt var verkligen inte att skada honom så jag går fram till den dubbelvikta innebandyentusiasten.

- Förlåt, det var inte meningen. Vart träffade jag?

- Näsan, det är lugnt. Bara smärta, ingen skada, svarade han.

Så drabbades jag av en släng av tourettes, kanske för att jag var lättad över att inte ha skadat min kamrat mer allvarligt.

- Näsan, sorry. Jag siktade på munnen, hörde jag mig själv säga.

En annan av mina mindre känsliga grannar uppskattade kommentaren nog ljudligt för att en tredje som missat händelsernas början skulle tappa fattningen.

- Skrattar ni åt att han har skadat sig? frågade nr: 3 med förfärad blick.

Som man frågar får man svar.

- Ja, vadårå…

//Storebror

Min dramaturgiska bergodalbana har tills nyligen avverkat en ganska lång och behaglig raksträcka. När anstaltens högtalarsystem sprakade till och mitt intagningsnummer beordrades till centralvakten för några dagar sedan anade jag att kurvor närmade sig.

Två bista figurer mötte mig vid Centralvakten. De spretade med fingrarna i skinnhandskarna och gjorde sitt yttersta för att injaga skräck. Jag fördes in i ett rum. En av plitarna kastade åt mig en bunt papper medan den andre frågade:
- Vad har du att säga om det här?

Att låta en eller flera förhörsledare påkalla förhöroffrets uppmärksamhet är ett klassiskt grepp för att skapa osäkerhet, stress och oro. Pappershögen var en rapport om misstänkt misskötsamhet för att mitt senaste urinprov visat lågt kreatininvärde.
Plitar som roas av att skriva rapporter och hålla förhör hatar jag så att det kan liknas vid en psykisk störning. Det är svindlande som när vagnarna klättrar upp för banans första brant.
Mentalt står min vagn och väger på backens krön. Jag sitter och håller i bromsen, kastar ifrån mig rapporten och säger:
- Jag förnekar brott och ställer inte upp på något vidare förhör, något mer har jag inte att tillägga.

Märkbart irriterad började en av plitarna leta efter tangenterna på skrivbordet med pekfingrarna, nu utan skinnhandskar.
- Ni får släppa tillbaka mig till avdelningen nu på en gång, började jag.
- Men du måste skriva på här, försökte pliten vid tangentbordet.
- Jag skriver inte på någonting och i framtiden är det ingen idé att ni stör mig när ni vill leka förhörslekar, bet jag av, med knogarna vitnande runt bromshandtaget.

Ett lågt kreatininvärde betyder att jag har druckit vatten. Att vrida det till misstänkt misskötsamhet är som jag ser det inget annat än en provokation för att ställa mig ur balans. För att undvika att tappa bromshandtaget slutar jag prata. Plitarna pratar i munnen på varandra medan jag pekar på dörren. De släpper tillbaka mig på avdelningen.

Några dagar senare klampar en av förhörsledarna in i sporthallen, mitt under pågående innebandymatch, för att delge vissa av oss några beslut. Pappershögen var stor och han ville ha underskrifter. När förhörsledaren vände sig till mig släppte jag sakta på bromsen.
- Mina delgivningar får du lämna till min kontaktperson, sa jag lugnt.
- Jag har faktiskt ett jobb och sköta och just nu innebär det att delge dig de här besluten, protesterade förhörsledaren och en blodåder började bli synlig på halsen.
- Ditt jobb får du försöka sköta utan min hjälp, svarade jag.
- Om du ber mig om något då ska jag strunta i det, menade förhörsledaren och såg att vara på väg att explodera.
- Du behöver inte vara orolig för att jag ska be dig om någonting, det kommer aldrig att hända, sa jag som ett konstaterande, antagligen med en del förakt  i rösten.

Förhörsledaren stormade ut. Dörren till idrottshallen slog han igen som en fjortonåring med utegångsförbud. Utbrottet fick min bergodalbanevagn att plana ut i några behagliga gungningar. Bromsen släpptes i lugn. Innebandymatchen återupptogs och jag log åt min seger.

/Storebror

Vid kaffebryggaren i skolans fikarum smyger en arab runt mig som en skugga och ser ut som om han just gjort något fult. Jag noterar att han för en gång skull inte har minst ett finger i näsan. Han kan vara omkring 35 år. Vanligen visar han mig inget intresse så jag misstänker att det är aktiviteten runt kaffebryggaren som väckt nyfikenhet.
- Vart kaffe? frågar han på bruten svenska.

Jag visar var kaffefilter finns, hur det ska vikas och var det passar i kaffebryggaren.
Antingen är min uppvisning en aha-upplevelse eller tycker han att jag är precis rökt. Jag kan inte tyda. Istället fortsätter jag fylla på kaffepulver. Min arabiske kollega ser nyfiket på. Jag gissar att det är förpackningen som kaffet fanns i som är mest intressant.

- Jag inte hitta, förklarar han som för att berätta att han tänkt sätta på kaffe själv något tidigare.
Min gissning är att han försökt sätta på kaffe för första gången i hela sitt liv alldeles nyss och att kaffebryggaren framstod som ett mysterium. Kanske underskattar jag honom.

/Storebror

För att filtrera bort ljudföroreningarna orsakade av mina ljuvliga klasskamrater mosar jag hörlurarna djupt i örongångarna och höjer volymen. In-i-dimman.

En framtung iranier går med händerna på ryggen när han inte är upptagen med att peta i näsan. Hans frånvarande blick får mig att tänka på Bästefar, den misstänkte uppsalapappan jag var i fejd med förra året.
En figur från västkusten som liknar Homer Simpson sitter på ett bord och pratar högljutt om olika anstalter. Hans blick är, liksom iranierns, frågande på ett skrämmande vis. Det är tydligt att ingen onödig verksamhet pågår i hans tankevärld. Min gissning är att han kommer att se mycket av anstalterna han pratar om i framtiden.
Ett kreativt bokstavsbarn i 25-års ålder väger på stolen samtidigt som han bläddrar i en mattebok. Han har både empatisk och analytisk förmåga och en massa estetiska talanger. Han kämpar med allvarliga koncentrationssvårigheter, yvigt rörelsemönster och högljudda, okontrollerade impulser. Vi kommer bra överens. Jag försöker ignorera pågående cirkus. In-i-dimman.

Merparten av mina studier gör jag i cellen där jag inte har någon dator. I skolan skriver jag över mina texter från kollegieblock till ordbehandlaren. Den empatiske dampisen jublar när han upptäcker att jag skriver och läser samtidigt. Han utbrott bryter min in-i-dimman-förtrollning för en kort stund men jag lämnas snart ifred då något snnat fångar hans uppmärksamhet. Jag tar ny sats. In-i-dimman.

/Storebror

Jag har en granne från en kultur som har för vana att mörda sina barn om de inte lyder. Det är ju till att börja med tur för mig att vi inte gör så i vår kultur tänker jag och drar på munnen. Många här har ägnat grannen en och annan tanke. Han är inte populär. Hedersmord är inte accepterade.
Han hade bara varit här i några få dagar när jag hittade honom på avdelningen med sprucken panna och svullna ögon. Reflexmässigt frågade jag honom om allt var ok, om han mådde illa eller kände sig trött och om han ville ha en ispåse. Något instinktivt gjorde att jag kände sympati, kanske medmänsklighet, men så snart mitt rationella jag vaknade till försvann sympatin och jag lämnade den blödande satan ensam.

Under dagarna som följde nidmördarens misshandel landade pusselbitar av information liksom i mitt knä utan att jag egentligen ville veta. En av förövarna, för det var givetvis flera, anförtrodde mig händelseförloppet detaljerat och såg lite nöjd ut. Om han vetat hur jag ställer amatördiagnoser på människor i min omgivning hade han inte pratat våld med mig över huvud taget. Jag såg hans ögon närma sig varandra och sjunka lite djupare in i huvudet samtidigt som hårfästet närmade sig ögonbrynen med varje ord som kom ur munnen. Ett fåtal meningar senare var min tidigare någorlunda medvetne olycksbroder förvandlad till en slödreglande neanderthalare. Han väntade sig medhåll och uppskattning. Jag känder förakt och tänkte att de förtjänar varandra. Våldspsykopaten framför mig fyller en funktion genom att plåga våldspsykopaten som är min granne. Den ene är att betrakta som en sjukdom och den andre är att betrakta som ett virus. I den bästa av världar kan man använda den ena för att eliminera den andra. Ingen av dem är önskvärda.

Samtidigt som jag föraktar det ointelligenta i att misshandla varandra av mer eller mindre genomtänkta anledningar är jag glad att någon gör jobbet. Hade ingen misshandlat angivare, våldtäktsmän och nidmördare hade jag tvingats att antingen ha kräken i min omgivning eller misshandla dem själv. Med ovan nämnda kombination av medfångar är det enda som stör att jag behöver höra vad de gör med varandra. Jag känner ingen sympati.

/Storebror

Jag hämtades till ett konferensrum av min kontaktperson. Där satt en ordförande, en notarie, en utslussningsplanerare, två plitar och min kontaktperson. Min plats var på kortändan av ett ovalt långbord som var lite för stort för rummet.
- Hur mår du? frågade ordförande vars yrkestitel var Klienthandläggare.
- Ursäkta? svarade jag, som inte riktigt hörde vad hon sa.
- Hur mår du? frågade hon igen.
- Tack, det är bara bra, svarade jag.

Vanligen brukar brukar närvarande parter hälsa och presentera sig informellt innan själva mötet börjar men denna gång fortsatte plitarna mötet med en stel variant av "laget runt". Anstaltens utslussningsplanerare hade jag träffat tidigare.
- Jag får be om ursäkt för senast, började hon.
- Hur menar du då? svarade jag.
- Jo det var jag som var inne och stimmade med dig när du satt och åt lunch igår, förtydligade utslussningsplaneraren.
Myntet rann ner och jag kom ihåg den överspeedade kvinna som stormat in i köket dagen innan. Jag satt med en gigantisk hamburgare i högsta hugg. Den hade ett eget liv och tycktes inte vilja något hellre än att glida isär ur mina händer. Pliten som stormade köket mitt under pågående kamp ville gärna skaka hand med mig. Det var omöjligt inte bara för att hamburgaren då skulle vinna matchen utan för att mina händer var något kladdiga och jag lider av nog med bacillskräck för att inte uppskatta kroppskontakt med främmande människor när jag äter.

Ställd av situationens dödläge tog pliten tag i min handled och skakade den medan jag kämpade med att rädda hamburgaren. Matchen gick till hamburgaren som för i bitar ner på och omkring min tallrik. Burdus och klumpig i all ära men pliten som nu ursäktade sig kände tydligen av att jag inte uppskattade lunchattacken. Hade hon inte sagt något hade jag inte känt igen henne. Jag log med ambitionen att göra ett vänligt intryck och ryckte på axlarna.
- Tänk inte på det. Du är ursäktad.

Klienthandläggaren, i rollen som ordförande, tog till orda.
- Om några månader finns det möjlighet för dig att flytta till ett mer öppet system. Hur känner du för det? frågade hon.
- Jag är riktigt trött på att sitta i fängelse och vill givetvis komma ut så snart det är möjligt, svarade jag.
- Det är ju ett friskhetstecken, konstaterade samtliga runt det ovala bordet.

Någon gång i maj 2011 har jag suttit av hälften av de 5 år jag har att göra. Då kan min utslussning påbörjas. I mina särskilda villkor står att min utslussning inte får vara mer än sex månader och att jag inte får släppas ut på utökad frigång (fotboja). Villkoren stämmer inte överens med vad anstalten anser lämpligt. Alla runt det ovala bordet tycktes vara överens om att jag behöver mer än sex månaders utslussning och att fotboja skulle passa mig bra.
För att ställa villkoren till rätta måste jag ansöka om att få dem omprövade.

Mötet avslutades. Jag slussas ut genom ett flertal låsta dörrar och ett trapphus utan att ägna min förlorade hamburgare en tanke.

/Storebror