Voltan

När ångesten spränger i varenda kroppsdel och sorg, hat och frustration är som en flämtande djävul på axeln känns det nästan som tiden står stilla.
Men så hamnar jag i ett lunk. När annorlunda blir normalt. Svårt blir ok. Det jag en gång svor att aldrig acceptera följer med, mattas av och bara är där. Tiden går. Tillvaron känns lättare. Stunderna för reflektion undviks mer och mer. Fokus nu. Fokus framåt.
Inget är konstant. Saknaden och alla de andra känslorna finns där fortfarande men tryggas av att jag märkt att det blir bättre, lugnare och inte lika brinnande intensivt. Det har bildats en skorpa. Skör och känslig måhända, men ändå ett skydd och ett filter.
Jag håller min klan tätt intill och är tacksam för att de finns här. Slänger ett öga över axeln och stänger dörren.

/Lillasyster