Voltan

Idag har jag druckit fängelsekaffe hela dagen, i brist på annat, och många tankar och minnen gjorde sig påminda. Det som är bakom oss är sjukt underligt och overkligt. Idag var jag full av sorg, rädsla och fängelsekaffe. Imorgon är jag inte det. Det får liksom bara nagga på mig lite ibland.
Jag är så glad att jag har min Storebror tillbaka i den verkliga världen igen. Tänk att vi kom igenom åren utan att falla sönder. Starka syskon, en vänskap och respekt stark som stål.
Kraft och mod,

/Lillasyster

Jag kallades till syster på föreftermiddagen. Budet var en medfånge med en tub Locobase handkräm i högsta hugg så jag förstod vad hon ville.
Vi pratade genom den glaslucka som används vid medicinutdelning, samma typ som används på växlingskontor. Sjuksyster var på strålande humör.
- Det är alltid så trevligt att träffa dig, sa hon och gav mig min tub Locobase.
- Tack, svarade jag.
- Vet du, när du kom hit sa alla att du var en sån där dryg Stureplanskille, men du är ju en riktigt trevlig grabb om man tar sig tid och pratar med dig, fortsatte sjuksyster.
- Tack, svarade jag som en papegoja, log och såg sjuksyster försvinna in på sitt kontor.

På avdelningen diskuterade jag sjuksysters kommentar med en av grannarna. Vi kom fram till att det inte är troligt att någon intagen diskuterat mig med sjuksyster, alltså är det personal som har gjort det. Eftersom ingen personal ens försökt prata med mig har de fantiserat ihop min personbeskrivning. De har antagligen utgått ifrån att jag är en dryg Stureplanskille från första stund och dömt mig därefter. Helt fel har de i och för sig inte. Jag kan vara ruskigt dryg fast att jag inte är en Stureplanskille. Kanske speciellt när jag bemöts som sådan.
Top notch!
/Storebror

Samma morgon som anstaltens personal delade ut pamfletter med information om nya fängelse- och häktningslagstiftningen 2011 kastades ABCD ut från avdelningen. I pamfletten står att den nya lagstiftningen ska ge kriminalvården bättre förutsättningar att ta till vara intagnas behov och möjligheter. Även generella bestämmelser om proportionalitet har införts. Det innebär att varje tvångsåtgärd måste stå i proportion till syftet med åtgärden.

ABCD som har en rejäl diagnos innehållande både ADHD och Aspberger behöver fasta rutiner och förutsägbara regler med konsekvenser som står i rimlig proportion till eventuella regelbrott. Verkligheten rimmar i vanlig ordning illa med kriminalvården offentliga syften, mål, lagar, och paragrafer.

Personalen har härjat med och trakasserat ABCD sedan jag kom till anstalten för cirka fem månader sedan. Min gissning är att detta pågått betydligt längre än så. Trots att ABCD är häftig i humöret och ohjälpligt impulsiv har plitarna inte lyckats tvinga fram någon nämnvärd misskötsamhet. Det senaste i raden av försök var i samband med ett urinprov. Verkligheten räckte inte riktigt till en rapport om misskötsamhet med efterföljande varning så ledningen ordnade med en efterkonstruktion. Originalrapporten, skriven an en mycket förvirrad plit med märkbara alkoholproblem, kompletterades med en falsifierad rapport skriven av en annan mycket förvirrad plit med märkbara alkholproblem. ABCD lyckas inte hävda sin rätt när plitarna gaddar ihop sig.

Straffet för den påhittade urinprovsvägran blev omedelbar förflyttning från långtidsavdelningen, där ABCD är socialt etablerad och trygg, till en vanlig avdelning där intagna kommer och går som på löpande band. Ingen ideal situation för en bokstavsdrabbad. Dessutom drogs alla permissioner in i minst sex månader. Om det står i proportion till lite ovårdat språk och yvigt rörelsemönster kan man ju fråga sig.

Som jag ser på rätt och fel och hur man behandlar människor står inte denna anstalts personal nämnvärt högt i kurs. Pamfletter och paragrafer betyder ingenting.

/Storebror

På väg till anstaltens lärocentrum på morgonen  stötte jag på en medfånge.
- God morgon. Läget? frågade jag.
- Det är bra. Thug life lixom, svarade han och gjorde ett ironiskt gängtecken med fingrarna.
- Visst, thug life, fyllde en tredje i.
- Vaknade i morse och kände mig sådär coolt kriminell, fortsatte den första.
- Så jävla äkta. Funderar allvarligt på att tatuera det på magen, sa den tredje.
- Alla borde ha "Thug Life" gaddat på magen, sa jag som mitt hej då.
Den sarkastiska gangstercharaden fortsatte. Jag gick.


/Storebror

Placeringsenhetens avslag på min förflyttning har skapat en hel del oro runt om anstalten. Fångar med dinosaurieskellett av varierande sort i sina garderober vill höra alla detaljer, oroliga för hur deras fall ska bedömas i framtiden. De plitar som stått bakom min ansökan vill inte längre kännas vid den. Att placeringsenhetens bedömning av mig skulle kunna vara felaktig är det ingen som reflekterar över. De ser placeringsenheten göra en bedömning av deras kompetens och tolkar således ett avslag som en tillrättavisning.

Jag menar att ingen plit känner mig nog väl för att göra någon form av bedömning. Trollpackan på placeringsenheten har givetvis aldrig träffat mig. Kanske har hon ringt till anstalten för att höra ett informellt utlåtande. Kanske pratade hon med någon som fått sitt ego tilltufsat för att jag inte låter någon härja med mitt ego.

 

Storebror

Angående beslut diarienr: 00-2011-000000

Gällande Storebror, 000000-0000, idag sittande på Anstalten X.

 

 

Jag författar ett brev i frustration och besvikelse men som jag redan i skrivande stund förmodar är lönlöst. Jag har skrivit förut och blivit avfärdad. Trots det faktum är skriva det enda jag kan göra.

Jag är en anhörig. En anhörig till en fånge som sitter i svenskt fängelse. Jag motsätter mig användandet av ord som förskönar som klienter, intagna, vård och utslussningsplaner. Jag motsätter mig myndighetens icke ifågasatta makt och den skyddande sköld man gömmer sig bakom kallad Kriminalvård.

 

Idag kom besked om avslag på ansökan om förflyttning till öppen anstalt. Till grund för detta beslut låg ”upprepad misskötsamhet”.

Misskötsamheten bestod i att efter varje permission har fången haft låga kreatininvärden (vilket man t ex får om man dricker mycket vatten). Vid första tillfället hölls ett förhör som utövades på, av Storebror upplevt, ett kränkande sätt. I och med det valde han att inte ställa upp på fler förhör. Däremot erbjöd han sig att lämna ett nytt urinprov. Denna procedur har upprepats efter varje permission. Systematiska trakasserier är min tanke.

Slutligen konstaterar Kriminalvården i sin dokumentation att ”misskötsamhet kan ej styrkas”.

Ändå ligger det till grund för att avslå ansökan om förflyttning till öppen anstalt. Var ligger rimligheten i det?

 

Storebror har under sitt straff (eller verkställighet om man så vill) tagit högskolepoäng motsvarande heltidsstudier. Hans fokus ligger på sina studier och träning. Han såg fram emot att komma till öppen anstalt för att t ex underlätta de fortsatta studierna. Storebror är ingen återfallsförbrytare, han är inte missbrukare, inte våldsam. Däremot är han högst socialt kompetent, intelligent och med stark integritet. Är han farlig?

 

Det känns så sorgligt att man ur kriminalvårdens maskineri föder bittra samhällshatare men utger sig för det motsatta. De får ingen hjälp. Det visas ingen god vilja. Oavsett vad en fånge sitter inne för kommer de allra flesta komma ut en dag. Ska Kriminalvården vara värd namnet måste drastika förändringar och omprioriteringar ske.

 

Avslutningsvis önskar jag att man omprövar beslutet gällande förflyttning. Det handlar inte om de kommande 12 månaderna i en persons liv. Det handlar om det Storebror och vi anhöriga får med oss resten av livet. Det handlar om tron på detta samhälle.

 

Mvh

Lillasyster

Saken

Anstaltsplacering; anstaltens ansökan

 

Beslut

Ansökan avslås

 

Placeringsenheten gör följande bedömning:

Storebror har under verkställigheten rapporterats vid upprepade tillfällen för misskötsamhet där han vägrat att delta i kommande förhör. Med anledning av detta finner placeringsenheten att det föreligger säkerhetsmässiga skäl för fortsatt placering i sluten anstalt. Mot bakgrund av ovanstående avslås anstaltens ansökan om förflyttning av Storebror till öppen anstalt, då det bedöms kvarstå ett behov av kontroll. Anstalten ******** bedöms fortsatt utgöra lämplig placering.

 

Namn på Tjänsteman

 

 

 

2011-03-11 Anstalten

Till: Placeringsenheten

Överklagan gällande beslut 00-2011-000000

 

Jag har med stöd av anstalten ******** ansökt om min förflyttning till den öppna anstalten *******. I beslutet med diarier nummer: 00-2011-000000 avslår Placeringsenheten min ansökan med motiveringen att jag vid upprepade tillfällen rapporterats för misskötsamhet och att jag vägrat delta i efterföljande förhör. Detta är en mycket orättvis bedömning av mitt uppförande under min tid på anstalten. Jag studerar mycket målmedvetet och har sedan jag kom till anstalten ******** för fyra månader sedan tagit 37,5 högskolepoäng. Detta motsvarar något mer än heltidsstudier.

Jag uppför mig föredömligt mot alla i min omgivning och lämnar urinprov när helst anstalten ber mig. Proven är alltid negativa. Då jag tränar mycket och har en förhållandevis hög ämnesomsättning händer det att mitt kreatininvärde är något lågt, speciellt sent på dagarna då jag hunnit urinera flera gånger. Vidare kan jag inte svara på varför mina värden är som de är och har därför valt att inte försöka. Någon misskötsamhet har aldrig styrkts och varje gång personalen har velat förhöra mig angående detta har jag erbjudit ett nytt urinprov.

 

Placeringsenheten stödjer sitt beslut på 7 § KvaL i vilken det framgår att en intagen bör placeras i en öppen anstalt om inte placering i sluten anstalt är nödvändig av säkerhets- eller behandlingsskäl.

Jag menar att det inte finns varken säkerhets- eller behandlingsskäl att ha mig placerad vid sluten anstalt.

Vidare hänvisar Placeringsenheten till 7 a § i vilken det framgår att vid fördelning av intagna mellan anstalter av samma slag ska den intagne med behov av utbildning eller behandling som anordnas vid viss anstalt, om lämpligt, placeras i denna.

Jag ber Placeringsenheten beakta att den röda tråden i min verkställighetsplan är mina studier. I min verkställighetsplan står att jag ska flyttas till en öppen anstalt efter min första övernattningspermission. Då mina studier bedrivs i nära anslutning till anstalten ******* bör jag flyttas dit.

 

Med denna skrivelse ber jag Placeringsenheten att ompröva beslutet om min förflyttning så att jag så snart som tänkbart möjligt ges en plats på anstalten *******.

 

Med vänliga hälsningar //Storebror, 000000-0000 // Bostadsadress , 000 00 Ort

Jag isoleras från universitetet med en brandvägg. Den är omöjlig att riva. En figur hjälper mig runt vissa tekniska hinder men är så förblindad av underliga regler att agerandet när som helst kan vända. Denna figur är som de flesta här hierarkiskt kuvad in absurdum. Av rädsla för hur mindre vänligt sinnad personal kan tolka regelverket trampar de som faktiskt försöker hjälpa mest vatten. Jag förväntas begå brott vid minsta kontakt med omvärlden så mitt i en kamp mot ovan nämnda brandvägg förbjuds jag att delta i seminariediskussioner på skolans nätforum. Personen bakom detta senaste i raden av förbud lugnade sig i alla fall tillfälligt när jag frågade vederbörande om den inte ansåg att jag hade nog med hinder mellan mig och universitetet.

Det irriterar mig att jag förväntas begå brott så snart jag kommer i närheten av en dator.

Jag borde få en filkand i tålamod…

 

Storebror

Dagen efter den nattliga visitationen var humöret inte på topp. Mitt hat mot kriminalvårdspersonal är sjukligt. Jag kan kontrollera mitt agerande men det är plågsamt.

Det sitter ett femtiotal fångar här. Tre av oss hade nattligt besök igår. Samma tre som brukar utsättas för trakasserier i stil med spontana visitationer. Inte för att personalen väntar sig att hitta något, typ knark, vapen eller mobiltelefoner. De hoppas att hitta något. Men det finns inget att hitta. Knark finns bland narkomanerna. Vapen hoppas jag verkligen att ingen har och mobiltelefoner… ingen kommentar. Alla var på uselt humör. Listigt nog höll sig personalen borta från oss merparten av dagen.

 

På kvällen stökade jag i köket när en av plitarna som var med under gårdagen kom in. Han hjälpte ABCD att ordna helgens bingovinster och dröjde sig kvar för att nå någon typ av försoning med mig. Jag kan knappt vara i samma rum som någon uniformerad person speciellt någon som alldeles nyligen trakasserat mig. Denna bingoengagerade uniform kände den något spända stämningen men förstod antagligen inte vidden av min irritation, eller den egentliga anledningen. 

-          Är du fortfarande sur? frågade han.

-          Det är ingen ide att du försöker be om ursäkt på något sätt. Håll dig bara borta från mig, svarade jag.

-          Men jag…

-          Det finns inget du kan säga. Bara lämna mig ifred, avbröt jag.

 

ABCD såg ut som ett frågetecken. Jag var irriterad på honom för att han uppehöll personal i vårt kök. Jag förklarade att bingopliten var med vid gårdagens visitation och att plitar som roar sig med Gestapo-lekar ska inte kunna vänta sig att allt blir hej och tjena så fort Gestapo-leken är över. ABCD plockade upp en tråd i mitt resonemang och drog igång en klagoramsa.

Jag drog mig undan. Dålig stämning…

 

Storebror

En mindre socialt begåvad figur med knappt två veckor att avtjäna anlände för några dagar sedan. Han presenterade sig som ”känd från tv” och var inte direkt ödmjuk. Djungeltrumman gick varm den knappa eftermiddag han var kvar på anstalten. Efter att ha presenterat sig för de som var synliga i gemensamma utrymmen på anstalten drog sig Känd från tv tillbaka till sin avdelning. Han lutade sig tillbaka i avdelningens soffa och placerade sina bara fötter på tillhörande soffbord. En medfånge som just skulle äta vid nämnda bord tittade häpet på Känd från tv.

-          Ta ner fötterna från bordet, säger myten att han sa.

-          Vem fan är du, säger myten att Känd från tv svarade.

 

Mer än ett par fötter på bordet krävs inte för att det ska bli drabbning när fängelsetrötta fångar är inblandade. ”Vem fan är du” besvarades med en skur av knytnävar. När Känd från tv tog till flykten skrikandes efter hjälp från personalen blev medfången än mer irriterad och slog en kastrull i knoppen på honom.

 

Känd från tv hade tur. Misshandeln upphörde i och med att kastrullen gav vika och det fanns personal i närheten. Jag vet inte hur plitarna resonerade, men gissningsvis ansåg de att den ena med all önskvärd tydlighet visat att denne inte klarar av att vistas bland folk, och att den andre med all önskvärd tydlighet visat att denne inte heller klarar av att vistas bland folk, så båda skickades på isolering.

Vi som är kvar tackar för uppvisningen.

 

Storebror

Lillasyster hittade en anständig frisör. Salongen som svarade bäst på sökorden: ”frisör + kvinnlig + nordeuropé + centrala Stockholm” var Toni&Guy vid Slussen. Det var inget massagemonster som mötte mig där utan en helt vanlig tjej. Inga doftljus, inga rökelser, ingen avslappnande musik och ingen j***a hårbottensmassage. Där med drabbades jag inte av några tourettesliknande tvångstankar. Testar av min sliskiga fängelsefrilla föll odramatiskt till marken. Snart liknade jag en välartad tysk gosse snarare än ett slask från kåken. Det var som att se en gammal bekant träda fram i spegeln. På golvet låg en ruskig bild av tid som passerat. Vatten under bron.

 

/Storebror

Pliten med högst rang av fotfolket markeras med en röd kriminalvårdsbricka på bröstet och kallas för larmchef. Hur ordningen går för att avancera till denna position är för mig oklart. Tydligt är dock att de allra flesta plitar är äckel och med den röda brickan på bröstet förvandlas ett vanligt äckel till ett riktigt svin. En kvart efter inlåsning, lagom tills jag halkat ner mellan lakanen, slogs dörren till min cell upp. En kvinnlig plit i trettioårsåldern, hög på den röda brickan beordrade visitation. En andra kvinnlig plit och en tredje manlig undersåte följde den röda brickan och beordrade striptease.
- Man jobbar med det man gillar, sa jag mellan tänderna medan jag klädde av mig.
- Vad är jag misstänkt för som inte kan vänta tills imorgon? frågade jag i nästa mening.
- Vi har rätt att genomföra visitation när vi vill, svarade den röda brickan.
- Det betyder inte att det är okej att härja med oss på kvällarna, svarade jag.
- Vem har fattat beslut om visitation? frågade jag fast jag visste.

Uniformerna började skruva på sig men efter lite stammande tog den röda brickan ansvar för beslutet. Någon rimlig motivation för visitationen presenterades inte. Medan jag fördes till ett besöksrum förklarade jag tydligt att visitationer under kvällstid inte uppskattas, med eller utan rimligt motiv.
- Det är såhär vi jobbar, svarade den kvinnliga pliten utan röd bricka.
- Jag tycker redan mycket illa om er alla. Detta gör inte saken bättre, sa jag och gick in i anvisat besöksrum.

I besöksrummet satt en av mina grannar och väntade. Det är alltid vi två som utsätts för visitationer. Han log uppgivet.
- Det här är bara för att du snart ska till öppen anstalt och för att jag snart är i permissionsgång, suckade han och slutade le.
- Jag vet, fan vad jag hatar dem, svarade jag.
- De skulle ju kunna trakassera pundarna istället för oss. De skulle kunna visitera deras celler och hitta deras jävla knark, men de vill bara åt oss. Jävla f****r, fortsatte min kollega medveten om att han predikade för kören.

Visitationen var över på en timma. Den var utan anmärkning, det vill säga att plitarna inte hittade något som man inte får ha i sin cell fast de så gärna vill det. Jag blir inte ens lite förvånad om de börjar plantera förbjudet innehav hos mig. Jag snarare väntar mig det, men än har det inte hänt.

Det tog mig en timme att sopa igen spåren av plitarnas skändning och bädda om sängen. Jag återtog min position mellan lakanen lagom till the Pacific började på ettan. Amerikanska ynglingar som mördar japanska ynglingar under andra världskriget. Det är besinningslöst hat som skildras. Jag förstår.

/Storebror

En medfånge från förr kom till anstalten i dagarna. Det var ett kärt återseende. Språkbarriären oss emellan är massiv men vi kommunicerar med svensk/spanska ljud och gester. Mitt i genomgången av vad som har hänt där vi satt tillsammans senast sedan jag flyttade får vi sällskap av den nyanländes nuvarande cellkamrat. Den spanske förmågan gör, snäll som han är, sitt yttersta för att släppa in cellkamraten i diskussionen. Han försöker beskriva bakgrunden till ett händelseförlopp som han just berättat om, men som varken jag eller cellkamraten begrep mycket av. Det som hänt involverar en annan tidigare medfånge som enligt spanjoren är: "en bra kille, mycket aggressiv".
När jag ser cellkamratens reaktion på beskrivningen bryter jag ihop av skratt. Cellkamraten kan inte dölja att "mycket aggressiv" inte stämmer med vad han anser vara "en bra kille". Han ser att jag förstår det kulturella haveri som utspelar sig och börjar skratta åt, tror jag, samma sak som jag. Spanjoren skrattar han med, men han skrattar för att han inte förstår vad vi skrattar åt, tror jag.

När vi skärper oss tycks spanjoren övertygad om att det som just varit roligt var att vi inte förstod vad han försökt berätta, vilket på sätt och vis var riktigt. Han tog allt från början. Denna gång förtydligades historien med vilda gester. SLag i luften varvades med orden "bra kille", i min värld mycket roligt hur man än väljer att tolka det.
Vad som hänt i hans värld sedan jag flyttades är fortfarande oklart. Min gissning är att det inte var något bra som har hänt men att det var bra killar inblandade.

/Storebror

Något var konstigt med kollegiet. Som vanligt var personal uppradade runt ett ovalt bord, något för stort för rummet. Ordförande, notarie, nämndemän, åklagare och advokat, alla var representerade men den rättegångsliknande fars som brukar utspela sig uteblev.

 

Jag var förberedd på att behöva tysta ner min pajas till kontaktperson men han fick sitta utanför och vänta. Detta måste ha varit ytterst förödmjukande för honom. Jag var klart nöjd med situationen men kunde inte få grepp om hur detta kunnat komma sig utan att jag behövt säga något till någon. I pajasens ställe satt en kvinnlig vårdare som är den enda bra kriminalvårdare jag har träffat. Hon var oförberedd på situationen så hon var inte den som ordnat med clownens utvisning.

 

Ordföranden, vars korrekta titel är klienthandläggare, föreslog att anstalten skulle ansöka om att ompröva mina villkor för utslussning. Jag blev än mer förvånad, svarade att det lät som en mycket bra ide och försäkrade mig om att min nu närvarande stand-in kontaktperson skulle skriva omprövningsansökan.

Efter en kort genomgång av vad som är relevant för Regionen/Huvudkontoret gällande mina villkor var mötet över. Jag hade väntat mig att få tjata i veckor för att få ordning på min omprövning och jag trodde inte att det var någon ide att börja projektet på nuvarande anstalt. Med allt klart på fem minuter tackade jag artigt och konfunderat.

 

Jag tror att tjejen som är min kontakt på frivården ligger bakom denna smått underliga vändning. Hon kan ha uppfattat vidden av mitt förakt för min kontaktperson under ett möte för en månad sedan. Hon kanske reagerade på mitt (förberedda) tal om hur nästan ingenting här fungerar och hur ingen här egentligen kan yttra sig om mig som person eller min situation. Hon kanske ”slog larm”. Sedan hon var här har det ordnats mer än det gjort det senaste två åren.

Jag måste höra av mig och fråga…

 

Storebror

Den Mijailovic´-psykotiske heroinist som min epileptiske medfånge tvingades dela cell med havererade som väntat. Turligt nog delade ingen cell med honom när demonerna tog över. Utbrottet kom efter inlåsning. Hela anstalten hörde. Radioteatertiteln på dramat skulle kunna ha varit ”Rattfyllo möter brädgård” eller ”Snickare går bärsärk”. Nedryckaren skulle kunna ha varit ”Våningssäng från IKEA misshandlad av missbrukare”. Det kanske är en kul Youtube sökning om inte annat.

 

Ingen saknar pundaren såklart men problemen är inte ur världen för att han är borta. Det kom givetvis en ny stjärna.

 

Storebror

Jag visste inte vad ett kollegium var innan jag påbörjade min nuvarande närstudie av svensk kriminalvård. Så här två och ett halvt år senare är begreppet fortfarande något oklart, men jag har roligt åt proceduren. Det är som att komma som gäst till någon som spelar Drakar och Demoner med fantastisk inlevelse när man själv inte kan begripa vad som är så roligt. Alla intagna ska ha kollegium var tredje månad. Det har passerat snart fyra sedan mitt senaste så snart är det dags.

 

Sist det gick av stapeln blev jag imponerad över att min kontaktperson ville gå igenom läget med mig innan kollegiet. Jag tyckte det gav ett engagerat intryck men blev givetvis besviken. Det visade sig att kontaktpersonen bara var ute efter att göra ett gott intryck för egen del. Anstalten tar kollegierna på blodigaste allvar så kontaktpersonens engagemang blir prövat under de minuter mötet pågår.

 

Denna gång vet jag bättre. Min mapp i kriminalvårdens register är uppdaterad med de senaste månadernas studieresultat via en lärare på anstaltens lärcentrum, totalt 37,5 högskolepoäng sedan november 2010. Min studieplan för sommaren 2011 är uppdaterad den med. Någon diskussion med kontaktpersonen blir det inte. Hans uppgift i kommande skådespel blir att vara tyst. Det kan bli svårt för honom. Kollegiet är en högtidsstund där människor nästan helt utan makt pumpar varandras däck. Syniskt hoppas jag på haveri…

 

Storebror

Inför både kollegium och strategiskt avgörande permission är anstaltens storm-troopers som till sig i trasorna. Jag kroppsbesiktigas (bara titta) till frukost och nekas tillträde till min cell för spontan visitation just som jag ska gå till skolan. Det raserar dagens studieplan. Jag intalar mig själv att jag inte bryr mig för att inte flippa ur. Samtidigt lämnas en femtedel av fängelsepopulationen med simmiga blickar och knappnålspupiller att ostört fördriva tiden med att klia sig på näsan. På eftermiddagen anklagas jag för att ha vägrat lämna urinprov och kallas till förhör. Jag vägrar förhör men erbjuder ett urinprov. Det var inte intressant. Det var rapport och delgivning som stod på menyn. Min ovilja att delta i pappersproceduren förargar men taktiken fungerar bra. Jag lämnas ifred tills veckan innan permission.

 

Storebror