Syndabocken
När en kriminell handling utförs och ett brott begås mot Sveriges Rikes lag ska den skyldige straffas av olika anledningar. Det ska vara avskräckande att begå brott, dvs brott ska inte löna sig. Det ska också sända signaler till samhällets invånare att det finns rättvisa och trygghet. Det bygger i sin tur upp ett förtroende för överheten.
Således är Polisens arbete kantat av pressen att hitta en syndabock för att bibehålla sitt rykte och hålla folk lugna och tillfreds. Metoderna för att hitta syndabocken är kanske inte så viktiga. Bara någon straffas.
Svensken är sedan barnsben invaggad i övertygelsen att man bara kan bli dömd om det ställs bortom allt rimligt tvivel att man är skyldig. Att domstolarna "hellre friar fäller", som det också så fint heter.
Jakten på syndabocken kan då börja utan särskilt många kritiska ögon som bevakar. Vi är ju trygga. Här i Sverige blir det inte fel. Att jakten på syndabocken kan bli viktigare än sanningen är otänkbart. Just därför är det så sårbart och farligt. När vi sväljer det med hull och hår. När vi litar blint på övermakten. När det inte handlar om att ifrågasätta utan att inte ens komma på tanken att göra det. Då står överheten i position att med de medel som krävs upprätthålla illusionen av ett rättssystem. Sanningen och rättvisan hamnar i skuggan av prestigen. Vad gör man inte för sitt rykte, fina siffror i statistiken eller ett givande lönesamtal..
Det är möjligt att den utredaren som jobbade med Storebrors fall trodde att han var skyldig. Det är möjligt att hon inte medvetet satte dit en oskyldig. Men hon såg inte heller till någon annan möjlighet. Hon lyfte inte blicken en gång för att se helheten, ifrågasätta eller reflektera. Hon hade sin syndabock. Och det var man i rätten inte sena att instämma med.
På grund av all sekretess som rådde under häktingstiden säkerställdes att ingen kunde hjälpa Storebror. Han hölls häktad med restriktioner för att man ville skydda utredningen.
1 styck syndabock som i en liten ask. I fem år.
/Lillasyster
Således är Polisens arbete kantat av pressen att hitta en syndabock för att bibehålla sitt rykte och hålla folk lugna och tillfreds. Metoderna för att hitta syndabocken är kanske inte så viktiga. Bara någon straffas.
Svensken är sedan barnsben invaggad i övertygelsen att man bara kan bli dömd om det ställs bortom allt rimligt tvivel att man är skyldig. Att domstolarna "hellre friar fäller", som det också så fint heter.
Jakten på syndabocken kan då börja utan särskilt många kritiska ögon som bevakar. Vi är ju trygga. Här i Sverige blir det inte fel. Att jakten på syndabocken kan bli viktigare än sanningen är otänkbart. Just därför är det så sårbart och farligt. När vi sväljer det med hull och hår. När vi litar blint på övermakten. När det inte handlar om att ifrågasätta utan att inte ens komma på tanken att göra det. Då står överheten i position att med de medel som krävs upprätthålla illusionen av ett rättssystem. Sanningen och rättvisan hamnar i skuggan av prestigen. Vad gör man inte för sitt rykte, fina siffror i statistiken eller ett givande lönesamtal..
Det är möjligt att den utredaren som jobbade med Storebrors fall trodde att han var skyldig. Det är möjligt att hon inte medvetet satte dit en oskyldig. Men hon såg inte heller till någon annan möjlighet. Hon lyfte inte blicken en gång för att se helheten, ifrågasätta eller reflektera. Hon hade sin syndabock. Och det var man i rätten inte sena att instämma med.
På grund av all sekretess som rådde under häktingstiden säkerställdes att ingen kunde hjälpa Storebror. Han hölls häktad med restriktioner för att man ville skydda utredningen.
1 styck syndabock som i en liten ask. I fem år.
/Lillasyster
Kommentarer
Trackback
