Att ta ansvar
"Mamma, vet du, aatt.. I badrummet, på golvet.. Alltså det var inte vi. Det var skummet. När jag kastade mig bakåt i badkaret hoppade skummet och vattnet ut på golvet".
Min son tittar allvarligt på mig med stora bekymrade ögon. Jag försöker hålla mig för skratt. Han är så söt. Han tycker nog på fullt allvar att det var skummets fel, inte hans. Men han har tagit på sig ansvaret att berätta för mig, precis som det var.
Var storasyster är i denna stund är oklart. Helt klart är att hon var inblandad, med härledning till 'vi'. Hon har väl fullt upp att sopa skummet under mattan en trappa upp. Hon är inte fullt så uppriktig som sin lillebror. Om man avslöjar något hyss och frågar henne varför så säger hon nio gånger av tio "Men jag visste inte...". Vad svarar man på det?
Igår kväll satt jag i telefon med Storebror.
"Får jag sova i storasysters rum?" ber sonen.
"Hm, njaeee, det blir bara flams och bråk..." svarar jag.
"Men snälla, jag kan väl får tre chanser..?"
/Lillasyster
