Voltan

Resan gick bra. Bara en dryg halvtimme i mörker, spanandes efter älgar och liknande varelser. Min son inledde bilfärden med att trycka i sig en hel chokladkaka själv så jag befarade att det skulle får "facilitära konsekvenser". Men det klarade sig. Vi lyssnade på mr Jackson enligt sonens önskemål. Favoritlåten "They don't really care about us" kändes ganska klockren med tanke på vart vi var på väg och varför.
Utanför anstalten möttes vi av juldekorationer i form av ljusslinga i träg. Mysiga KV. Måste föreviga. Denna gång kom jag ihåg kameran.
Vi ringde på vid första grinden och förklarade vårt ärende; "Vi ska besöka Storebror i besökslägenheten". "Jaha", sa en röst trött. "Jag får kolla papprena". Vi stod snällt kvar och väntade. Precis som förra gången infann sig en viss osäkerhet huruvida man hade papprena i ordning där inne i kuren. Deras lama försök till ordning och reda är föga övertygande utan känns snarare tvångsmässigt och korkat. Ståendes i mörkret och regnet, med min 6-åring i handen och 25 mil i ryggen funderade jag på vad jag skulle säga och göra om de sa att vi inte fanns på listan.
Men efter en stund knäppte det till i grinden. "Ja, jag släpper in er då", sa rösten. Vi bytte id-kort mot nyckel till förvaringsskåp. Ett par slussar senare är det dax för säkerhetskontroll. Sonen gick igenom metallbågen utan problem. Om mig pep det ilsket. Jag suckade och konstaterade att det alltid piper om mig. Pliten fick en bekymrad rynka i pannan.
Idag var det rörigt och småkaos i kontrollen. Pliten som ansvarade för röntgenmaskinen distraherade sig själv med förväxling av nycklar. Han undrade vilken nyckel jag hade och vilken jag borde ha. Vimsandet slutar med att jag fick backa tillbaka genom metallbågen och till föregående sluss för att byta skåp till ett annat fyra skåp åt höger.
Väl tillbaka vid röntgenmaskinen var förvirringen total. Anvarig för maskinen hade tappat greppet och fortsatte vimsa omkring, men på andra sidan av glasrutan. Pliten vid min sida försökte förgäves påkalla hans uppmärksamhet. Det gick inte. Till slut lyfte hon lite generat sin walkie-talkie, harklade sig,  och anropade honom genom rutan. "Vad händer nu? Kommer vi vidare här?" sa hon tveksamt. "Va? Vi är väl klara här?" svarade röntgenansvarig.
Utan avsikt att vara onödigt elak kan jag bara konstatera att han inte har alla paddlarna i sjön. Hjulet snurrar men hamstern är död.
När han förstod att jobbet inte var gjort, och att det dessutom var hans jobb, kunde han inte dölja sitt missnöje. Motvilligt startade han rullbandet. Inte en, inte två men TRE backar med skor, jackor, extrakläder och tidningar. Suck.
Den kvinnliga pliten förde oss till nästa rum. Bekymmersrynkan betydde att hon skulle "känna på mig". När hon hade tafsat klart försökte jag vara lite rolig och menade att "jag är ju mjuk i alla fall". Hon var inte road. Det var jag.
Sonen ställde motvilligt upp på samma procedur.
"Jag vill också hamna i fängelse så jag kan få vara med Storebror hela tiden" sa han plötsligt. Pliten höll på att ramla omkull.
"NEEEJ! Ni ska träffas och har mycket roligt när han kommer ut", menade hon förfärat.
Jag höll mig intresserat utanför diskussionen.
"Fast om jag skulle göra något dumt skulle ni ändå aldrig få tag i mig" konstaterade han.


/Lillasyster