"Halvkoll till Nollkoll, kom"
Torsdag 16:40. "Du ska till besök". Jag följer en plit genom avdelningens korridor. Vid dörren mot trapphuset trycker pliten på en porttelefon. Det finns bara en knapp. Den kopplar upp ett samtal till bevakningscentralen. "Hallvakt ska med klient från 6:2 till besök". "Ni kan gå". Dörren öppnas. Jag följer pliten nerför två trappor. Dags för telefonproceduren igen. Vi kommer ut på källarplanet i en korridor med en takhöjd som inte kommer överens med min längd. Räfflad plåt susar förbi otäckt nära min kalufs. 30 meter senare väntar en ny dörr med porttelefon. Pliten trycker på knappen och tittar in i övervakningskameran i hopp om att slippa dra harrangen om hallvakt till besök. Det är resultatlöst.
Dörren går upp. Nu går vi under jord mellan två hus. Takhöjden är mer behaglig. Det luktar rökrum. I tunnelns ände blir vi väntande. Bevakningscentralen har flera slussningar mellan huhsen och måste hålla fångarna isär.
"Är du uppväxt i Stockholm?", frågar min följeslagare besvärad av tystnaden. Jag har inga planer på att bli personlig med någon plit i en kulvert under ett fängelse och svarar med tystnad.
Ännu en källarkorridor med beklämmande takhöjd, ännu en dörr, ännu en telefon "hallvakt med klient från 6:2 till besök", "Ni kan gå". Lång trång gång, dörr, telefon, "hallvakt..", visitation, vänta. Innan jag går genom den sista slussen byter jag mina skor mot badtofflor. Kanske anses jag mindre farlig så.
Mina föräldrar besöker mig så ofta de kan. Besöken är efterlängtade. Två timmar i en grå cell med familj och snabbkaffe får verkligheten på avdelningen att kännas avlägsen. På något underligt sätt känns det inte det minsta konstigt att träffas under dessa omständigheter. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har stöd från familjen.
Flera av mina medfångar får aldrig besök, ingen post och har ingen att ringa. Då blir världen här trång. Besöken förvandlar fängelset till en låtsasvärld. När två timmar passerat hämtas mina föräldrar av en plit. Jag får vänta i besöksrummet.
Efter några minuter hämtas jag till visitation. Jag klär av mig alla kläder. En plit ger mig en ny uppsättning. För små byxor, trasiga strumpor och en T-shirt med kakor av gammal deo i armhålorna. Protest. Några minuters förhandlande senare påbörjar jag slussningsproceduren igen. "Hallvakt från besök till 6:2".
/Storebror
Dörren går upp. Nu går vi under jord mellan två hus. Takhöjden är mer behaglig. Det luktar rökrum. I tunnelns ände blir vi väntande. Bevakningscentralen har flera slussningar mellan huhsen och måste hålla fångarna isär.
"Är du uppväxt i Stockholm?", frågar min följeslagare besvärad av tystnaden. Jag har inga planer på att bli personlig med någon plit i en kulvert under ett fängelse och svarar med tystnad.
Ännu en källarkorridor med beklämmande takhöjd, ännu en dörr, ännu en telefon "hallvakt med klient från 6:2 till besök", "Ni kan gå". Lång trång gång, dörr, telefon, "hallvakt..", visitation, vänta. Innan jag går genom den sista slussen byter jag mina skor mot badtofflor. Kanske anses jag mindre farlig så.
Mina föräldrar besöker mig så ofta de kan. Besöken är efterlängtade. Två timmar i en grå cell med familj och snabbkaffe får verkligheten på avdelningen att kännas avlägsen. På något underligt sätt känns det inte det minsta konstigt att träffas under dessa omständigheter. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har stöd från familjen.
Flera av mina medfångar får aldrig besök, ingen post och har ingen att ringa. Då blir världen här trång. Besöken förvandlar fängelset till en låtsasvärld. När två timmar passerat hämtas mina föräldrar av en plit. Jag får vänta i besöksrummet.
Efter några minuter hämtas jag till visitation. Jag klär av mig alla kläder. En plit ger mig en ny uppsättning. För små byxor, trasiga strumpor och en T-shirt med kakor av gammal deo i armhålorna. Protest. Några minuters förhandlande senare påbörjar jag slussningsproceduren igen. "Hallvakt från besök till 6:2".
/Storebror
Kommentarer
Trackback
