Voltan

Jag spenderade sommaren på Kumlas Riksmottagning. Där passerar alla som döms till fängelse i mer än 4 år. Figurerna som sitter där är alltså riktiga kronjuveler.
Vissa var skräckfilmspersonligheter. En hade knivmördat sin pappa och led av schizofreni. En annan hade knivmördat sin internetdate. Även han var schizofren.
Värst var en liten figur som vi kallade Ipren. Han hade försökt knivmörda någon och elda upp denna någons lägenhet.
Ipren följde mig som en skugga. Så fort jag öppnade min celldörr stod han bredvid mig. Ibland i givakt, ibland med flackande stirrig blick. Alltid för nära, alltid för intensiv och alltid irriterande. Han lyckades väcka mobbaren i alla han träffade och så fick han sitt smeknamn.
Hans existens hade jag förträngt men nu har jag träffat en lightversion av denna lilla illbatting nämligen Ravelli. Under den gångna veckan har jag känt mig förföljd av honom. Sedan jag upptäckte hur illa han äter tycks han vilja göra mig sällskap när helst jag närmar mig köket.
Ipren var likadan. Han följde mig med blicken konstant. Ravelli har dessutom besserwissertenderser, så när han följer mig kan han få för sig att komma med goda råd, till exempel hur man skär upp en apelsin. Vibbkännaren är trasig.
Problemet med båda dessa små kryp är att de är både små till växten och svaga i sinnet. Jag kan inte förmå mig att skrämma iväg dem. Det tog mig en månad att nå den magiska gränsen för hot med Ipren. Nuvarande irritationsmoment har bara stört min tillvaro i någon vecka. Funderar på att göra processen kort.

/Storebror