Lika barn leka bäst
I förra veckans Efterlyst sa Leif GW Persson, som representant för skendemokratin Sveriges Polisväsende att våldtäktsmän ofta även har annan kriminell problematik på meritlistan och därför som regel accepteras bland de intagna på landets fängelser. Detta uttalande är ett exempel på simpel propagandaretorik.
Att använda en känd, respekterad och beläst person som expert inom ett visst område och låta denna "vittna" om hur det ser ut bakom fienders linjer kallas "testimonial" i propagandatermer.
Att tillskriva motståndarlaget något närmast otänkbart vidrigt epitet som någon som ser på våldtäkt med acceptans kallas "name-calling". Flera välanvända tips och trix om hur man kan svartmåla andra finns i boken "Fine art of Propagada", (Lee & Lee 1939). Varför inte ge sig på utsatta av något slag, någon minoritet eller folkgrupp?
De samhällsideal som angiveriprogrammet Efterlyst arbetar för med simpel 30-talsretorik och modern medieteknik var framgångsrikt i Europa under 30- och 40-talet. Det är svårt att se ondska dold i det offentliga på hemmaplan.
Faktum är att våldtäktsmän, angivare, poliser och kvinnomisshandlare i stort sett ses som samma typ av äckel här inne. På en avdelning med vanliga hederliga brottslingar och en och annan oskyldig skulle de aldrig accepteras. De tvingas till P18, det vill säga frivillig isolering, genom våld eller hot om våld. Till slut samlas fångar med oacceptabla meritlistor upp på separata avdelningar. På dessa avdelningar sätts även extremfall som pedofiler. Det är bland detta avskräde som Leif GW Persson skulle få sitta. Lika barn leka bäst.
/Storebror
(Bilderna kommer från Stureplan.se och GD.se)
Kommentarer
Trackback
