Misslyckat mingel och rubbade rutiner
Som en bonus fast tvärtom.
Stämningen i bilen på väg dit är lite irriterad och trött.
"Visst ska det bli kul att gå på kalas", säger Stora D.
"Mmm", svarar jag lite svävande.
Väl framme känns det lite bättre.
Mottagandet i dörrhålet är varmt. "Det går ju fint det här", tänker jag.
Vi plockar lite mat. Jag sätter mig och surrar lite med en annan ingift och barnen.
Sen sker någon typ av placeringsrotation. "Jag tänkte jag skulle mingla lite", säger en glad men lätt ansträngd representant ur släkten. Äntligen. Kallprat. Jag tänker att jag måste anstränga mig. Jag vill inte vara stel, otillgänglig och tråkig. Jag misslyckas. Stämningen mjuknar inte. Hon skruvar på sig.
Lilla D blir min räddning. Jag tolkar fantasifullt hennes leende som aningen snett och konstaterar att det är bäst att jag hämtar nappen innan hon lackar ur. Min minglande vän känner sig nog lika lättad som jag.
Fotograferingsdax. Jippie. Olika konstellationer. Mor och barn. Barn med respektive. Med barn, utan barn. Kusiner och vitaminer. Alla fogar sig snällt för önskemålen.
Fantasktisk besvärat. Otroligt komiskt.
Sen händer det igen.
"Jag har aldrig riktigt förstått vad du jobbar med", menar nästa forcerade minglare.
"Jag vill inte. Jag vill gå hem", tänker jag.
Saken är den att jag har ett sånt jobb som är hopplöst att förklara för någon som inte är insatt. Mingelvän nr 2 ger sig inte. Jag gör ett tappert men motvilligt försök att göra min sysselsättning lite mer begriplig. Det fungerar inte. Hon förstår inte men är inte beredd att acceptera det. Kallpratet ändrar karaktär och lutar mer och mer åt ett förhör. Återigen blir Lilla D min biljett ur situationen. Hon stjäl uppmärksamheten. Duktig flicka. Mammas ängel.
Jag känner mig helt slut. Jag konstaterar att vi ruckat på bebisens rutiner och att det är bäst att vi åker hem så vi inte vänder på hennes dygn alltför mycket. Övertygad av känslan att hela dagen har gått tackar vi för oss.
Min son frågar i bilen om han får leka med en kompis när han kommer hem.
"Nej", svarar jag, "Det är läggdax".
Slänger ett snabbt öga på klockan: 16:05. Va!? Tillställningen varade blott i två timmar. Jag har uppenbarligen tappat greppet helt. Mina icke-släktingar måste ju undrat vad jag pratade om när jag inte ville vända för mycket på bebisens dygn.
Jag bjuder på en idiotstämpel i pannan. Det gör ingenting. Det är nog ett år minst till nästa tillställning och till dess har jag hunnit komma på en ännu bättre ursäkt. Så det så.
Förresten fick jag halsbränna av all majonnäs. Jag är som en bonus, fast tvärtom.
/Lillasyster
Uhu.. Jobbig sits som man allt för väl känner igen sig i. Min man kommer från släkten Lewenhaupt, den gamla grenen, alltså den andra familjen som togs upp i svenska riddarhuset (Han är faktiskt släkt med Gustav Wasa, he, he). Första gången jag träffade släkten var på just riddarhuset. Det var en väldigt lång kväll vill jag lova. Trots att jag läst på lite om släkten för att inte verka helt tappad så var det precis så jag kände mig. Brukar kunna prata och mingla i de flesta situationer men här var jag som uppställd mot en vägg. Usch och fy.
Hoppas att allt är så bra det kan med dig och familjen annars. Tack för att vi utomstående får följa er här. Alla inblandade skriver väldigt personligt och bra. Det är inte utan att det fälls en och annan tår för er alla.
Varma, stärkande kramar från Z.
