Voltan

November är en prövning. Kanske till och med ett test av högre makter. Överlever man bara november borde inte resten av året vara någon konst. Denna månad är som en bilkö på E4:an, på väg hem från jobbet. När allt man vill är bara att komma hem och huvudet är som fullproppat med bomull, så möts man av den där väggen av skrikröda bromsljus. "Neeeeeej, lägg av". Man väntar och väntar. "Va fan e de som händer!?". "Nä, ta det lugnt nu, ingen idé att stressa, det går inte fortare för det". "Det lossnar snart.. Eller!?"

Härom dagen satt jag i bilkö. I november. Maxat. "Är du inte hemma snart?" undrade familjen. Telefonen var nära att gå ett våldsamt öde till mötes. Nä just det. Inte jobbetelefonen.
Ledsna droppar på vindrutan i mörkret. Trötta tankar. "5 km/h. Om det går såhär långsamt hela vägen är jag hemma, hm, om 10 timmar... Oh, shit.. Hur var den där sinnesbönen..?".
I ett tappert försök att sänka blodtrycket satte jag på någon platt radiokanal och grinade lite. Det var liksom det enda jag kunde göra.

För att uppnå det totala novembertillståndet lägger vi till att byta däck på bilen, förkylningar, influensahets och stigande elräkning.

Men lite magiskt och häftigt är det ändå. Att denna, varje år återkommande månad, tar en på sängen så hårt. Att man aldrig vänjer sig och aldrig är riktigt beredd.

Igår låg jag i badet. Spottarna nerdimrade nästan max. Ljuset glittrade varmt på väggarna av de stilla rörelserna på vattnet. Regnet smattrade mot takfönstret. Skönt. Mysigt. Kallt, blött och blåsigt ute. Varmt, blött och lugnt inne. Det är väl aldrig så skönt att krypa ner i sin säng som i november. Aldrig så legitimt att slöa, kolla på film och stänga ute hela världen.
Och så är jag ju född i denna bittra månad. Fast i slutet så klart.

/Lillasyster