Voltan

Jag svänger in på parkeringen utanför skolan och där står polisen. "Åh nej", tänker jag. Spontant parkerar jag så långt bort som möjligt men så att jag fortfarande kan se dem.
Nu kan man tro att jag skulle undvika dem och ta en omväg för att slippa gå förbi. Men icke.
Jag vet inte riktigt själv vad jag är ute efter. På något sätt vill jag att de ska se mig.
Tanken på att de ser mig men inte vet vem jag är eller vad jag tänker är tillfredsställande.
Jag närmar mig och hör konstaplarna lattja med några småkillar.
"Är det du som kör", frågar den ene lille killen.
"Ja, visst är den häftig?", svarar konstapeln smörigt och käckt.
"Bloä, jag spyr", tänker jag.
Småkillarna svarar inte utan stirrar bara lite och börjar fixa med annat. Jag skrattar skadeglatt inuti åt responsen. När jag är så nära att våra blickar kan mötas hanterar jag det ungefär som när jag möter någon otillräknelig lustigkurre på tunnelbanan. Jag låtsas att de inte finns.
Jag tittar de inte i ögonen. Där gick tydligen min gräns. De startar motorn och kör iväg.
Jag undrar om de såg mig? 

/Lillasyster