Voltan

Det var en bitterljuv känsla som infann sig när grinden till anstalten tungt smällde igen bakom oss. Solen värmde lätt i de svala höstvindarna. Skönt att få komma ut. Skönt att få åka hem. Men så jävla tungt och sorgligt att lämna Storebror där.
Det var första gången på snart ett år som vi verkligen fick umgås. Vi fixade mat, spelade tv-spel, kollade på film, snackade och hängde. Lägenheten var fräsch och av betydligt högre standard än vad Storebror numera är van vid. Vi bäddade åt honom i dubbelsängen där han kunde bre ut sig. Lyxigt värre jämfört med den vanliga skumgummimadrassen på träram där långe Storebror inte ens kan ligga med raka ben.
Jag "smugglade" in ett par av hans jeans i min påse med ombyteskläder. De, en t-shirt från vår pappa och mina strumpor gjorde en mycket lycklig Storebror.
Konsten att kunna glädjas åt det lilla är verkligen en blessing. Anpassningsförmågan är beundransvärd i kampen för överlevnad och strävan efter en så dräglig tillvaro som möjligt. Tänk om man blev så glad varje gång man fick ta på sig ett par jeans.
Jag tycker att Storebror är grym!
Jag hoppas att vi får komma tillbaka snart igen.


Slaget om strumporna är för övrigt förlorat. Man valde helt enkelt att inte ta upp överklagan.

/Lillasyster