Jag blir intagen
Dax att lägga mina klaustrofobiska sidor åt sidan. Jag ska få åka och bo över hos Storebror i finkan!
Vägen hit har varit lång. När vi först ansökte var jag naiv och trodde fortfarande att det fanns ett fungerande system trots trögflytande byråkrati. Det blev genast avslag. Vi var inte tillräckligt nära släkt, menade Kriminalvården. Mig veterligen kan man inte vara mycket närmre släkt än helsyskon. Eller jag kanske har missat något? Efter avslaget tappade jag helt tron på att detta någonsin skulle bli genomförbart. En period med stor misstro och lätt paranoia infann sig då KV dessutom drog in vårt telefontillstånd och lät sig vänta onödigt länge med att lämna in brev till Storebror som jag hade skickat. Hade jag gått och blivit tvivelaktig skurk, utan egen vetskap? Man kan ju bli paranoid för mindre. Jag ringde till anstalten för att försöka reda ut saken. Men där kunde man varken bekräfta eller dementera att Storebror ens fanns där. Således tog KV den enklaste vägen ur problemet och gömde sig helt enkelt bakom att man ingenting fick säga.
Dagarna som telefonen stod tyst kändes långa. Men så ringde Storebror. Vi var i loopen igen. Utan någon direkt förklaring. Nu har vi tydligen blivit tillräckligt nära släkt också för plötsligt hade man omprövat sitt beslut om besökslägenheten. Jag hade blivit godkänd. Så nu har vi fått välja några tecknade filmer, tv-spel och sällskapsspel och ska få hänga ihop ett dygn. Det ska bli schysst. Men också tufft. Det är inget märkvärdigt att sitta i fängelse om man får gå hem när man vill. Det jävliga är att jag inte får ta med mig Storebror därifrån.
/Lillasyster
Vägen hit har varit lång. När vi först ansökte var jag naiv och trodde fortfarande att det fanns ett fungerande system trots trögflytande byråkrati. Det blev genast avslag. Vi var inte tillräckligt nära släkt, menade Kriminalvården. Mig veterligen kan man inte vara mycket närmre släkt än helsyskon. Eller jag kanske har missat något? Efter avslaget tappade jag helt tron på att detta någonsin skulle bli genomförbart. En period med stor misstro och lätt paranoia infann sig då KV dessutom drog in vårt telefontillstånd och lät sig vänta onödigt länge med att lämna in brev till Storebror som jag hade skickat. Hade jag gått och blivit tvivelaktig skurk, utan egen vetskap? Man kan ju bli paranoid för mindre. Jag ringde till anstalten för att försöka reda ut saken. Men där kunde man varken bekräfta eller dementera att Storebror ens fanns där. Således tog KV den enklaste vägen ur problemet och gömde sig helt enkelt bakom att man ingenting fick säga.
Dagarna som telefonen stod tyst kändes långa. Men så ringde Storebror. Vi var i loopen igen. Utan någon direkt förklaring. Nu har vi tydligen blivit tillräckligt nära släkt också för plötsligt hade man omprövat sitt beslut om besökslägenheten. Jag hade blivit godkänd. Så nu har vi fått välja några tecknade filmer, tv-spel och sällskapsspel och ska få hänga ihop ett dygn. Det ska bli schysst. Men också tufft. Det är inget märkvärdigt att sitta i fängelse om man får gå hem när man vill. Det jävliga är att jag inte får ta med mig Storebror därifrån.
/Lillasyster
Kommentarer
Trackback
