Voltan

Aldrig förut har det varit så tydligt för mig att verkligen ta vara på livet och de i min närhet. Att inte ta något eller någon för givet. Jag försöker påminna mig själv om det hela tiden. Man är ju så van att allt är så självklart. Som att sitta med familjen vid frukostbordet, ta en promenad i skogen eller en fika på stan. Kanske man ska se det som en gåva, att saker inte känns lika självklart längre, trots vad som genererade det. Jag tar ingenting för givet.
Den dagen Storebror kommer ut blir det nog som en pånyttfödelse för honom. Jag hoppas att han kommer kunna njuta av sina upplevelser, även om han bär på endel tråkiga erfarenheter som självklart kommer prägla honom.
Tänk ett biobesök till exempel. Den lite söta varma doften av nypoppade popcorn, sorlet av människor i salongen innan ljuset dimras ner, tystnaden när mörkret faller. Mäktigt mullrande ljud och stor knivskarp bild.
Jag vill också uppleva det. Inte bara göra massa saker på löpande band av vana utan att uppleva eller uppskatta det nämnvärt. Jag ser fram emot att följa med på Storebrors resa när han kommer ut. Det kommer att bli mäktigt.
Jag har alltid tyckt att jag är otålig och jag avskyr att vänta. Där har jag fått mig en rejäl knäpp på näsan. Det är en balansgång att vänta och vilja att tiden bara ska gå, samtidigt som man inte vill ta någonting för givet och leva fullt ut.

/Lillasyster