Voltan

-          Jag ringer från Tullkriminalen. Vi har gripit din bror. Kan du ta hand om hunden?

När  min mobiltelefon ringde vid halv nio-tiden, en till synes vanlig onsdagkväll, kunde jag väl aldrig drömma om att det skulle förändra min vardag, min samhällssyn och mitt liv så mycket. Vad som hade hänt fick jag inte veta.  Men min bror passade våra föräldrars hund, medan de var på utomlandsresa, och någon var ju tvungen att ta hand om henne. Därför ringde de mig. Jag packade in barnen i bilen och körde iväg. Hunden var i lägenheten. Nyckeln på Gärdet. Jag kände mig yr och illamående. Rädd och arg.  Vad hade hänt?

Jag vet inte hur mycket mina barn uppfattade av det som hände den kvällen. När man inte själv förstår vad som händer är det svårt att förklara för någon annan. Därför försökte jag behålla locket på. Men hur döljer man egentligen sina känslor för sina barn? De känner en ju bäst i världen.

På Tullkriminalen träffade jag utredaren. En lågmäld, ganska spänd och stram men vänlig kvinna i 40-års åldern. Jag fick lägenhetsnyckeln, men inte ett ljud mer om vad som hänt. De hade rastat och matat hunden fick jag veta. Hunden- en sällskaplig och mycket vänlig liten varlese. En fegis och ”husse-matte-gris”.

I bilen på väg från Gärdet mot lägenheten försökte jag fokusera tankarna på hunden. Hon måste blivit vettskrämd när polisen stormade lägenheten och tog hennes lill-husse. Hur såg det ut i lägenheten?

Familjen väntade i bilen. Det var en mycket lycklig hund som mötte mig i dörrhålet. En känsla av lättnad infann sig när jag såg henne. Lägenheten var i gott skick. Jag grät och höll om henne. Hon ropade i högan sky av glädje. Jag plockade ihop hennes saker; korgen, ryggsäcken med hundmat, skål och påsar och kopplet. På vägen hem fick hon sitta hos min man vid framsätet. Det kändes bra.

Nästföljande dagar ägnade jag åt att försöka ta reda på vad som hänt och vad som höll på att hända. Telefonen gick varm. Vad var min bror anklagad för? Hur mådde han? Var han skyldig eller oskyldig? Utredaren på Tullkriminalen hänvisade mig till åklagaren. Han var vänlig men allvarsam och fick mig att förstå, utan att egentligen berätta någonting, att det handlade om mycket allvarliga anklagelser. Tankarna snurrade runt i huvudet. Tullkriminalen. Tullen. Smuggling?

Våra föräldrar var i Italien på vinresa. De är i pensionsåldern, med två vuxna barn, och lever ett lugnt och städat gemensamt liv på landet. Jag bävade inför deras hemkomst. Via SMS meddelande jag dem att hunden var hos oss, men lämnade ingen förklaring varför. Jag hade inte hjärta att berätta per telefon att deras son satt häktad. Vår far ringde trallande glad från Florens flygplats och det kändes som jag skulle kvävas.

Två dagar efter det första samtalet från Tullkriminalen var det häktningsförhandling. Jag hoppades innerligt att allt skulle lösa sig. Att det var ett misstag eller någon som blivit fel. Jag väntade på besked. Samma dag skulle våra föräldrar komma hem. Jag ville slippa berätta. Jag ville skydda dem. Jag ville skydda min bror. Häktad, med restriktioner. Två veckor till nästa förhandling.

Mamma och pappa landande enligt plan på Arlanda. Jag gick igenom om och om igen i huvudet hur jag skulle hantera denna situation. Vad jag skulle säga. Det var gräsligt. Jag kände mig oerhört stressad. Jag kunde inte skydda någon. Pappa ringde i bilen på väg till oss. Mamma var magsjuk. De skulle bara hämta hunden och sedan åka vidare direkt. Jag kände viss tillfällig lättnad. När pappa kom lyckades jag hålla färgen. Jag tänkte att de måste få komma hem först. Sen skulle jag berätta. De hade 40 mil att köra efter flygresan. De behövde få komma hem i lugn och ro. Några timmar senare ringde pappa och meddelade att de var hemma. Jag kunde inte berätta.

Jag insåg snabbt att jag var tvungen att ringa upp igen. Det var en oerhörd lättnad. Nu var det i alla fall sagt. Vi visste alla lika mycket. Eller lika lite. Det gav en viss trygghet och styrka.

Veckorna som följde gick även de åt att sitta i telefonen. Jag pratade med utredaren, åklagaren och fick så småningom kontakt med min brors adovkat. Brottet han satt häktad för var grov smuggling och grovt narkotikabrott. Det såg inte bra ut. Så mycket information var allt som gick att få. Via utredaren fick jag boka ett besök på häktet. Jag och min bror fick träffas några gånger under bevakning. Vi fick inte alls nämna vad som hänt eller något som rörde utredningen. Min bror fick också ringa mig ett par gånger, under bevakning.

Efter 1,5 månad i häkte var det fortfarande ingen som visste någonting. Vi var helt avskärmade och bortkopplade. Efter nästan två månader väcktes åtal. Offentlighetsprincipen. Jag hade rätt att få veta. Jag ringde adovkaten igen. Men han hade lämnat över ärendet till en anställd. Via honom fick jag äntligen lite mer information om vad som hänt. Det var tillräckligt för att veta att min bror var oskyldig. Jag bestämde mig i ett tidigt skede för att inte analysera sönder vad som kunde ha hänt. Jag valde att tro på min bror. Det finns inget som spelar någon roll, mer än att han är min bror och jag älskar honom. Jag stöttar honom genom allt. Det hade jag gjort även om han hade varit skyldig.

...


/Lillasyster