Voltan

Vakterna är aldrig mer än en meter ifrån mig. Handskar, handbojor, batonger och pepparspray hänger prydligt i bältet. Jag funderar på hur uppenbart det är att jag är under övervakning och får frågan besvarad av stora ögon från ett ungdomsgäng runt en moppe utanför ett köpcenter.
Jag trodde att det skulle kännas obehagligt och skräckinjagande att få en fyratimmars inblick av verkligheten efter nästan två år i statligt förvar. Det kändes inte konstigt alls. Ingen torgskräck. Ingen svindel. Jag ler åt tonåringarna och skrattar åt situationen.
Timon och Pumba följer med hela vägen in till tandläkarstolen och står med armarna i kors och vaktar medan jag undersöks.
- Vill ni titta kan ni hämta varsin stol och sätta er, föreslog tandläkaren.
- Vi står, svarade Kling och Klang med armarna i kors.
Med tandläkarbesöket avklarat återstår tre timmar av min permission. Jag ska via en frisörsalong och köpa anständigt hårvax. Annars har jag inga planer. Det blir en lång promenad med Obelix och Piprensaren. De slappnar av ganska snabbt så deras närvaro blir mer komisk än irriterande.
Jag tillåts inte hålla i pengar. Bill och Bull har mina "permissionsmedel" i ett kuvert. De sköter alla betalningar och samlar på kvitton.
- Det måste bli rätt med kassan, konstaterar de i kör med konstlad basröst.
Frisörtjejen ser frågande ut bakom sin disk. Jag ler och rycker på axlarna. Undrar om jag slipper Trazan och Banarne nästa permission.
I bilen på väg tillbaka till anstalten har jag en känsla av att det är skönt att det är över. Det kunde ha spårat ur på en massa obehagliga vis. Ondsinta fångvaktare hade kunnat ha ordnat med riktiga trakasserier. Jag vet att jag har haft tur om man nu kan använda det ordet i en meinig som handlar om mig...

/Storebror