Voltan

Jag har lyckats få in det enda paret jeans som jag inte har växt ur i min cell. Jag har inte blivit fet. Ett par riktigt sköna jeans tar säkert de allra flesta som en självklarhet. För mig är det ett första steg mot att återta min värdighet.
Det som kallas utslussning börjar i min värld i slutet av augusti. Då får jag åka med två civilklädda vakter till en mindre stad där jag inte har några kända kontakter. Antalet vakter under dessa första permissioner varierar mellan tre uniformerade och en civilklädd. Jag anses inte behöva fler än två civilklädda vakter i släptåg. Denna första permission är fyra timmar. Jag får inte möta upp någon jag känner och måste "följa vårdares anvisningar". Lagom road av att behöva umgås med plitar har jag bokat tid hos en tandläkare som borde ta upp i alla fall en timma av tiden. Resterande tid får jag gå runt i den okända lilla staden och känna på den svindlande illusionen av frihet med två förklädda smurfar i hasorna.
Det absolut största med dessa första permissioner är att få ta på sig kläder igen. Frihetskänslan som infinner sig när man drar på sig ett par schyssta jeans blir bara starkare när den är stulen bakom taggtråd, betong, lås och bom.
Jag fick in jeansen i cellen för att kunna tvätta dem innan den första permissionen. Visst luktar de källare, men känslan är kvar och det är ingen risk att de får flytta ner till förrådet igen på några dagar.
Jag ska fan sova i dem.

/Storebror