Ingen bergodalbana
Jag kallas till ett kontor av en kvinnlig plit i 40-års åldern och min dramaturgiska bergodalbanevagn drar iväg med ett ryck. Pliten har en hög med delgivningar till mig. Det är aldrig något bra. Överst i högen ligger ett avslag från kriminalvårdens såkallade Region. De tycker att jag kan hålla mig ren med Dubbel Dusch från anstaltens kiosk. Jag vill köpa anständiga hudvårdsprodukter via postorder. Säkerhetsrisk var en av motiveringarna till avslaget. Vagnen rusar iväg under mig. Hjulens dunkande ljud mot rälsens skarvar ökar takten med min puls.
- Vad är det meningen att jag ska lära mig av detta?, frågar jag pliten.
- Jag vet inte, jag har inte läst, svarar hon.
Jag drog ett djupt lugnande andetag och min vagn kom ur falläget.
- Jag får inneha hygienartiklar och jag får beställa varor per postorder om det gäller CD-skivor. Varför krångla om hudvårdsprodukter?, suckade jag och kände g-kraften trycka mig djupt ner i stolen.
Pliten ögnade igenom beslutet med något ovanligt i blicken.
- Har du pratat med säkerhetsansvarig om detta?, frågade hon.
- Ja, han sa tvärt nej, svarade jag.
Viktlös och likgiltig bestämde jag mig för att kliva ur vagnen, skriva på delgivningen och acceptera förlusten.
- Jag kan prata med säkerheten på måndag morgon och om de tycker att det är ok kan jag handla åt dig, sa pliten.
- Va?! Svarade jag och såg troligen ut som en fågelholk.
Hon upprepade sig och jag liksom vaknade ur en mindre behaglig falldröm, väckt av en stor hink vatten. Ingen bergodalbana.
- Det skulle vara den första välvilliga ansträngningen någon kriminalvårdsanställd gör för mig någonsin, tror jag att jag svarade. Jag var i chock.
Två dagar senare levererade kriminalvården mycket efterlängtade hårvax och diverse hudvårds lull lull.
- Du anar inte hur uppskattat detta är. Tack så mycket, sa jag.
Vad mer kunde jag säga… Idag, det visade sig vara inte en bergodalbana, men en flumride…
/Storebror
