Voltan

Jag hämtades till ett konferensrum av min kontaktperson. Där satt en ordförande, en notarie, en utslussningsplanerare, två plitar och min kontaktperson. Min plats var på kortändan av ett ovalt långbord som var lite för stort för rummet.
- Hur mår du? frågade ordförande vars yrkestitel var Klienthandläggare.
- Ursäkta? svarade jag, som inte riktigt hörde vad hon sa.
- Hur mår du? frågade hon igen.
- Tack, det är bara bra, svarade jag.

Vanligen brukar brukar närvarande parter hälsa och presentera sig informellt innan själva mötet börjar men denna gång fortsatte plitarna mötet med en stel variant av "laget runt". Anstaltens utslussningsplanerare hade jag träffat tidigare.
- Jag får be om ursäkt för senast, började hon.
- Hur menar du då? svarade jag.
- Jo det var jag som var inne och stimmade med dig när du satt och åt lunch igår, förtydligade utslussningsplaneraren.
Myntet rann ner och jag kom ihåg den överspeedade kvinna som stormat in i köket dagen innan. Jag satt med en gigantisk hamburgare i högsta hugg. Den hade ett eget liv och tycktes inte vilja något hellre än att glida isär ur mina händer. Pliten som stormade köket mitt under pågående kamp ville gärna skaka hand med mig. Det var omöjligt inte bara för att hamburgaren då skulle vinna matchen utan för att mina händer var något kladdiga och jag lider av nog med bacillskräck för att inte uppskatta kroppskontakt med främmande människor när jag äter.

Ställd av situationens dödläge tog pliten tag i min handled och skakade den medan jag kämpade med att rädda hamburgaren. Matchen gick till hamburgaren som för i bitar ner på och omkring min tallrik. Burdus och klumpig i all ära men pliten som nu ursäktade sig kände tydligen av att jag inte uppskattade lunchattacken. Hade hon inte sagt något hade jag inte känt igen henne. Jag log med ambitionen att göra ett vänligt intryck och ryckte på axlarna.
- Tänk inte på det. Du är ursäktad.

Klienthandläggaren, i rollen som ordförande, tog till orda.
- Om några månader finns det möjlighet för dig att flytta till ett mer öppet system. Hur känner du för det? frågade hon.
- Jag är riktigt trött på att sitta i fängelse och vill givetvis komma ut så snart det är möjligt, svarade jag.
- Det är ju ett friskhetstecken, konstaterade samtliga runt det ovala bordet.

Någon gång i maj 2011 har jag suttit av hälften av de 5 år jag har att göra. Då kan min utslussning påbörjas. I mina särskilda villkor står att min utslussning inte får vara mer än sex månader och att jag inte får släppas ut på utökad frigång (fotboja). Villkoren stämmer inte överens med vad anstalten anser lämpligt. Alla runt det ovala bordet tycktes vara överens om att jag behöver mer än sex månaders utslussning och att fotboja skulle passa mig bra.
För att ställa villkoren till rätta måste jag ansöka om att få dem omprövade.

Mötet avslutades. Jag slussas ut genom ett flertal låsta dörrar och ett trapphus utan att ägna min förlorade hamburgare en tanke.

/Storebror