Voltan

Min dramaturgiska bergodalbana har tills nyligen avverkat en ganska lång och behaglig raksträcka. När anstaltens högtalarsystem sprakade till och mitt intagningsnummer beordrades till centralvakten för några dagar sedan anade jag att kurvor närmade sig.

Två bista figurer mötte mig vid Centralvakten. De spretade med fingrarna i skinnhandskarna och gjorde sitt yttersta för att injaga skräck. Jag fördes in i ett rum. En av plitarna kastade åt mig en bunt papper medan den andre frågade:
- Vad har du att säga om det här?

Att låta en eller flera förhörsledare påkalla förhöroffrets uppmärksamhet är ett klassiskt grepp för att skapa osäkerhet, stress och oro. Pappershögen var en rapport om misstänkt misskötsamhet för att mitt senaste urinprov visat lågt kreatininvärde.
Plitar som roas av att skriva rapporter och hålla förhör hatar jag så att det kan liknas vid en psykisk störning. Det är svindlande som när vagnarna klättrar upp för banans första brant.
Mentalt står min vagn och väger på backens krön. Jag sitter och håller i bromsen, kastar ifrån mig rapporten och säger:
- Jag förnekar brott och ställer inte upp på något vidare förhör, något mer har jag inte att tillägga.

Märkbart irriterad började en av plitarna leta efter tangenterna på skrivbordet med pekfingrarna, nu utan skinnhandskar.
- Ni får släppa tillbaka mig till avdelningen nu på en gång, började jag.
- Men du måste skriva på här, försökte pliten vid tangentbordet.
- Jag skriver inte på någonting och i framtiden är det ingen idé att ni stör mig när ni vill leka förhörslekar, bet jag av, med knogarna vitnande runt bromshandtaget.

Ett lågt kreatininvärde betyder att jag har druckit vatten. Att vrida det till misstänkt misskötsamhet är som jag ser det inget annat än en provokation för att ställa mig ur balans. För att undvika att tappa bromshandtaget slutar jag prata. Plitarna pratar i munnen på varandra medan jag pekar på dörren. De släpper tillbaka mig på avdelningen.

Några dagar senare klampar en av förhörsledarna in i sporthallen, mitt under pågående innebandymatch, för att delge vissa av oss några beslut. Pappershögen var stor och han ville ha underskrifter. När förhörsledaren vände sig till mig släppte jag sakta på bromsen.
- Mina delgivningar får du lämna till min kontaktperson, sa jag lugnt.
- Jag har faktiskt ett jobb och sköta och just nu innebär det att delge dig de här besluten, protesterade förhörsledaren och en blodåder började bli synlig på halsen.
- Ditt jobb får du försöka sköta utan min hjälp, svarade jag.
- Om du ber mig om något då ska jag strunta i det, menade förhörsledaren och såg att vara på väg att explodera.
- Du behöver inte vara orolig för att jag ska be dig om någonting, det kommer aldrig att hända, sa jag som ett konstaterande, antagligen med en del förakt  i rösten.

Förhörsledaren stormade ut. Dörren till idrottshallen slog han igen som en fjortonåring med utegångsförbud. Utbrottet fick min bergodalbanevagn att plana ut i några behagliga gungningar. Bromsen släpptes i lugn. Innebandymatchen återupptogs och jag log åt min seger.

/Storebror