No sympathy for the Devil
Jag har en granne från en kultur som har för vana att mörda sina barn om de inte lyder. Det är ju till att börja med tur för mig att vi inte gör så i vår kultur tänker jag och drar på munnen. Många här har ägnat grannen en och annan tanke. Han är inte populär. Hedersmord är inte accepterade.
Han hade bara varit här i några få dagar när jag hittade honom på avdelningen med sprucken panna och svullna ögon. Reflexmässigt frågade jag honom om allt var ok, om han mådde illa eller kände sig trött och om han ville ha en ispåse. Något instinktivt gjorde att jag kände sympati, kanske medmänsklighet, men så snart mitt rationella jag vaknade till försvann sympatin och jag lämnade den blödande satan ensam.
Under dagarna som följde nidmördarens misshandel landade pusselbitar av information liksom i mitt knä utan att jag egentligen ville veta. En av förövarna, för det var givetvis flera, anförtrodde mig händelseförloppet detaljerat och såg lite nöjd ut. Om han vetat hur jag ställer amatördiagnoser på människor i min omgivning hade han inte pratat våld med mig över huvud taget. Jag såg hans ögon närma sig varandra och sjunka lite djupare in i huvudet samtidigt som hårfästet närmade sig ögonbrynen med varje ord som kom ur munnen. Ett fåtal meningar senare var min tidigare någorlunda medvetne olycksbroder förvandlad till en slödreglande neanderthalare. Han väntade sig medhåll och uppskattning. Jag känder förakt och tänkte att de förtjänar varandra. Våldspsykopaten framför mig fyller en funktion genom att plåga våldspsykopaten som är min granne. Den ene är att betrakta som en sjukdom och den andre är att betrakta som ett virus. I den bästa av världar kan man använda den ena för att eliminera den andra. Ingen av dem är önskvärda.
Samtidigt som jag föraktar det ointelligenta i att misshandla varandra av mer eller mindre genomtänkta anledningar är jag glad att någon gör jobbet. Hade ingen misshandlat angivare, våldtäktsmän och nidmördare hade jag tvingats att antingen ha kräken i min omgivning eller misshandla dem själv. Med ovan nämnda kombination av medfångar är det enda som stör att jag behöver höra vad de gör med varandra. Jag känner ingen sympati.
/Storebror
Han hade bara varit här i några få dagar när jag hittade honom på avdelningen med sprucken panna och svullna ögon. Reflexmässigt frågade jag honom om allt var ok, om han mådde illa eller kände sig trött och om han ville ha en ispåse. Något instinktivt gjorde att jag kände sympati, kanske medmänsklighet, men så snart mitt rationella jag vaknade till försvann sympatin och jag lämnade den blödande satan ensam.
Under dagarna som följde nidmördarens misshandel landade pusselbitar av information liksom i mitt knä utan att jag egentligen ville veta. En av förövarna, för det var givetvis flera, anförtrodde mig händelseförloppet detaljerat och såg lite nöjd ut. Om han vetat hur jag ställer amatördiagnoser på människor i min omgivning hade han inte pratat våld med mig över huvud taget. Jag såg hans ögon närma sig varandra och sjunka lite djupare in i huvudet samtidigt som hårfästet närmade sig ögonbrynen med varje ord som kom ur munnen. Ett fåtal meningar senare var min tidigare någorlunda medvetne olycksbroder förvandlad till en slödreglande neanderthalare. Han väntade sig medhåll och uppskattning. Jag känder förakt och tänkte att de förtjänar varandra. Våldspsykopaten framför mig fyller en funktion genom att plåga våldspsykopaten som är min granne. Den ene är att betrakta som en sjukdom och den andre är att betrakta som ett virus. I den bästa av världar kan man använda den ena för att eliminera den andra. Ingen av dem är önskvärda.
Samtidigt som jag föraktar det ointelligenta i att misshandla varandra av mer eller mindre genomtänkta anledningar är jag glad att någon gör jobbet. Hade ingen misshandlat angivare, våldtäktsmän och nidmördare hade jag tvingats att antingen ha kräken i min omgivning eller misshandla dem själv. Med ovan nämnda kombination av medfångar är det enda som stör att jag behöver höra vad de gör med varandra. Jag känner ingen sympati.
/Storebror
Kommentarer
Trackback
