Voltan

Jag vaknar i en snödriva. Ömmande i varje muskel, blödande och yr. Lastbilen som körde över mig är borta ur mitt synfält, men jag vet att den står parkerad något kvarter längre bort. Jag tål inte att tänka på ansiktena i förarhytten. Jag mår illa. En stund funderar jag på att lägga mig ner i drivan igen. Jag är så trött och benen vill vikas.
Men bakom mig händer det något. Jag ser ett ljus som sakta närmar sig min sargade kropp. Jag hör röster som värmer mitt sinne. Det står en man där. En stark, snygg, varm och modig man. Han är min. Det står ett barn på varje sida om honom. En pojke och en flicka. De tittar på mig med stora blå ögon. De är mina.
Mannen håller en bebis i famnen. Den ljuvligaste man kan tänka sig. Hon är också min.
Bredvid mannen och barnen står ett äldre par. De håller om varandra. Min mamma och pappa.
Vid deras sida står en lång snygg man. Han har ett brett smittande leende. Min bror.
Jag fryser inte längre. Med stapplande steg rör jag mig sakta mot dem. När jag närmar mig ser jag siluetter av fler människor sluta upp bakom min familj. Jag vet vilka de är. De är vänner. Mina vänner.
Ansiktena i lastbilens förarhytt förtvinar till svarta hål. De finns inte längre. Kanske bara som en skugga i vargtimmen en liten stund till. De är inte värda någonting.
De blodiga spåren efter mig snöar sakta igen när jag lämnar platsen med de mina. Jag är lycklig, stolt och full av kärlek och lojalitet. Tack, jag älskar er.

/Lillasyster