Vattenkrig
De senaste månadernas tystnad har berott på att jag har varit inne i en skön lunk av lugn, ro och rutin. Denna lunk i kombination med grannar som jag av olika anledningar inte velat skriva om och brist på drama resulterar i skrivkramp. Inget att berätta.
Denna sköna lunk tog ett abrupt slut i tisdags. En varken frisk eller begåvad figur slog en vattenkokare, full med kokhett vatten, i huvudet på personen jag åt lunch med. Givetvis bakifrån och ja, han flydde för livet efter överfallet. Mirakulöst nog klarade vi oss båda med ett fåtal rodnader. Jag hann ifatt den flyende fegisen. Kriminalvårdens Storm troopers hann ifatt mig och jag uppförde mig så att jag inte rapporterades för varken våld eller hot.
Uppviglarna bakom attacken höll låg profil men jag listade ut vilka de var. Fega uslingar. Ingen av dem är kvar på avdelningen. En flyttade av fri vilja. En muckade. En knallades.
Mina nya grannar hann till viss del förgiftas av den smutskastningskampanj som följde efter vattenöverfallet. Förhoppningsvis lyckas jag övertyga omgivningen att jag är en bra person fast att jag gjort mig ovän med ett gäng k***er. Själv ser jag det som en merit...
/Storebror
Jippie ni är tillbaka :) Det har jag missat helt och jag har verkligen saknat er. Nu ska jag läsa alla dagar jag missat. (Det är ett brev på väg med posten till dig.)
Kramar i massor.
