Voltan

Efter en månads isolering var det enormt ansträngande att tvingas vara social. Ett par dagar med familj och väl valda vänner hade varit att föredra framför att kastas in på en avdelning med 20 grova brottslingar. Turligt nog var 19 av dem trevliga och inskrivningen gick chockerande smidigt.
Artig personal bad mig strippa vilket jag snällt gjorde, förbluffad över bemötandet. Ett urinprov senare fick jag en ny uppsättning kläder. Kriminalvården vintage.
Mina personliga tillhörigheter, som personalen på min föregående anstalt knölat ner i soppåsar, hanterades med respekt. Jag fick själv sortera ut de saker jag ville ha med mig till min nya cell. En halvtimma senare var det klart. Ett batteri av hygienartiklar, CD-skivor och Walkman släpptes igenom utan gnäll. Mina böcker fick följa med in de med trots att de till antalet överskrider tillåtet innehav. Detta smidiga bemötande fick mig att snabbt glömma att merparten av mina personliga bilder inte fanns bland mina saker.
Trots detta flyt osar anstalten ångest på flera sätt. Avdelningarna är klaustrofobiskt trånga. Alla lever på varandra. Cellerna bjuder på nio nikotingula och nerklottrade kvadratmeter. Delar av den slitna inredningen har brunnit. Dörrarna går inte att stänga från insidan.
Kvart i sju slogs dörren igen från utsidan. Sex timmar med människor tätt inpå mig tog ut sin rätt. Jag var helt utmattad. Med osammanhängande tankebanor försökte jag analysera min nya situation. I förvirringen kom jag fram till att jag på några timmar löst praktiska detaljer som på föregående anstalt tagit närmare ett hundra anhållningar, tre månader och ett antal överklaganden. Situationen är helt enkelt under kontroll. Jag tycks slippa spendera min tid med att kriga för självklarheter och detta faktum gör att viss trängsel går att vänja sig vid.

Home sweet home / Storebror