Jetlag
Dagarna före min allra första permission gick jag som på nålar. I helgen var jag ute på min tredje. Denna var den första utan övervakning. Jag var lugn som en filbunke.
Inget är konstigt med att spendera åtta timmar med familjen till skillnad från att vallas runt av två uniformerade juveler i en anonym småstad.
Det konstiga med min nuvarande situation är att ställa in sig på anstalten av egen fri vilja. Min självbild undrar vad fan jag håller på med. Jag borde sitta i en taxi till Arlanda men trycker roligt nog på knappen vid anstaltens grind.
- Jag är tillbaka från permission...
Grinden surrar till. Jag halkar genom snöslasket och ännu en grind, en knapp, ett surr och in till centralvakten.
- Har du haft det bra? frågar en plit samtidigt som han går igenom min permissionssedel.
- Verkligen, svarar jag och funderar på att förklara att om man misshandlar en person riktigt rejält, länge, och sedan tar en paus är det klart att den misshandlade uppskattar pausen, men undviker detta.
- Har du något olagligt med dig? frågar pliten.
- Jag tycker inte det med du kan ju kolla för att se om du håller med, svarar jag och ger honom min H&M-påse med strumpor, boxershorts och David Bowies platinum collection.
Allt slinker igenom som godkänt efter kritisk granskning.
På avdelningen undrar mina olycksbröder var jag har varit, vem jag mött, om jag handlat något, om jag sett en Iphone, om jag kollat min Facebook, och vad jag ätit. Jag avlägger en någorlunda detaljerad rapport. En konstaterar att jag "ser helt väck ut i ögonen". Alla garvar. Besök i verkligenheten tar på energin. Alla vet hur det är. Känslan liknas bäst vid en riktigt kraftig jetlag.
Dagen efter råder förvirring. Läsa går inte för att tankarna snurrar. Jag tränar istället. Ett ryggpass följt av lite vila följt av ett intervallpass på löparbandet. När jag är klar blir det innebandymatch. Vi slår som vanligt halvt ihjäl varandra. Min jetlag börjar gå över. Sover som en prins.
/Storebror
Inget är konstigt med att spendera åtta timmar med familjen till skillnad från att vallas runt av två uniformerade juveler i en anonym småstad.
Det konstiga med min nuvarande situation är att ställa in sig på anstalten av egen fri vilja. Min självbild undrar vad fan jag håller på med. Jag borde sitta i en taxi till Arlanda men trycker roligt nog på knappen vid anstaltens grind.
- Jag är tillbaka från permission...
Grinden surrar till. Jag halkar genom snöslasket och ännu en grind, en knapp, ett surr och in till centralvakten.
- Har du haft det bra? frågar en plit samtidigt som han går igenom min permissionssedel.
- Verkligen, svarar jag och funderar på att förklara att om man misshandlar en person riktigt rejält, länge, och sedan tar en paus är det klart att den misshandlade uppskattar pausen, men undviker detta.
- Har du något olagligt med dig? frågar pliten.
- Jag tycker inte det med du kan ju kolla för att se om du håller med, svarar jag och ger honom min H&M-påse med strumpor, boxershorts och David Bowies platinum collection.
Allt slinker igenom som godkänt efter kritisk granskning.
På avdelningen undrar mina olycksbröder var jag har varit, vem jag mött, om jag handlat något, om jag sett en Iphone, om jag kollat min Facebook, och vad jag ätit. Jag avlägger en någorlunda detaljerad rapport. En konstaterar att jag "ser helt väck ut i ögonen". Alla garvar. Besök i verkligenheten tar på energin. Alla vet hur det är. Känslan liknas bäst vid en riktigt kraftig jetlag.
Dagen efter råder förvirring. Läsa går inte för att tankarna snurrar. Jag tränar istället. Ett ryggpass följt av lite vila följt av ett intervallpass på löparbandet. När jag är klar blir det innebandymatch. Vi slår som vanligt halvt ihjäl varandra. Min jetlag börjar gå över. Sover som en prins.
/Storebror
Kommentarer
Trackback
