Kiosktrauma
En dag i veckan är anstaltens kiosk öppen. Merparten av fängelsepopulationen har mycket liten kontroll över sitt beteende när stimuli och belöning finns inom räckhåll. Kön till kioskluckan liknar den man kan se utanför valfritt systembolag halv tio på morgonen. Den är ungefär 45 minuter lång.
De med allra minst kontroll över sitt beteende i stimuli- belöningssituationer spenderar hela eftermiddagen i denna kö. Velar i luckan. Slickar i sig klubbor. Maniskt. Springer och tjuvröker. Lånar pengar av varandra. Pundar. Jag väntar ut denna kö så länge som möjligt i hopp om att den ska försvinna. Det gör den inte.
Bredvid mig sitter en figur som vi kan kalla Paddan. Hans verkliga smeknamn är något elakare. Det är väl förtjänt. Han sköter inte sin personliga hygien, möjligen beroende på att han är precis utvecklingsstört väck på Subitex mest hela tiden. Paddan pratar med mig oavbrutet och jag anstänger mig för att ignorera hans andedräkt.
På andra sidan sitter en finsk zigenare med en hängbuk som nästan når golvet när han sitter rakt. Han andas tungt. Luktar sjukdom. Jag bara väntar på att han ska sjunka ner i en stilla hjärtinfarkt men inget händer.
I hopp om att Paddan ska tappa intresset för mig säger jag "Vina loppo" till den smällfeta zigenaren. Det betyder troligen "spriten är slut" på finska. Han tittar frågande på mig som om det nyligen funnits någon sprit och att den just tagit slut.
En arabisk figur som jag känner sedan tidigare slår sig ner i samlingen. Hans närvaro gör att jag står ut den kvart som återstår tills det blir min tur.
I kioskluckan står en flintskallig men oklippt medelålders man med en urtvättad t-shirt. "Hellre ölmage... än krokrygg av arbete" står det på bröstet. Mustaschen är gul och för tankarna till spansk fascism. Mitt tålamod har varit slut länge. Skojfriska slashasar är det absolut sista jag orkar med.
Francos pupiller är misstänkt små. Blicken är vild. Jag ger honom mitt kioskkort. Det är som ett vanligt kreditkort i vit plast som det står "Kriminalvården" på¨. Kortet läggs på en avläsare och mina uppgifter dyker upp på kassaapparaten.
Hade jag inte tvingats koa i 45 minuter, hade jag sluppit det trettiotal pundare som stört min tillvaro under denna tid och hade kioskgubben inte väckt neanderthalaren inom mig hade jag lämnat en lång beställning till kommande vecka och betat av hela veckans inköpslista. Istället är det enda jag kan tänka att detta vill jag aldrig mer i hela mitt liv uppleva igen.
Jag köper telefonkort och frimärken för en månad framöver. Glömmer allt annat, tar mitt kort och går.
Trauma.
/Storebror
De med allra minst kontroll över sitt beteende i stimuli- belöningssituationer spenderar hela eftermiddagen i denna kö. Velar i luckan. Slickar i sig klubbor. Maniskt. Springer och tjuvröker. Lånar pengar av varandra. Pundar. Jag väntar ut denna kö så länge som möjligt i hopp om att den ska försvinna. Det gör den inte.
Bredvid mig sitter en figur som vi kan kalla Paddan. Hans verkliga smeknamn är något elakare. Det är väl förtjänt. Han sköter inte sin personliga hygien, möjligen beroende på att han är precis utvecklingsstört väck på Subitex mest hela tiden. Paddan pratar med mig oavbrutet och jag anstänger mig för att ignorera hans andedräkt.
På andra sidan sitter en finsk zigenare med en hängbuk som nästan når golvet när han sitter rakt. Han andas tungt. Luktar sjukdom. Jag bara väntar på att han ska sjunka ner i en stilla hjärtinfarkt men inget händer.
I hopp om att Paddan ska tappa intresset för mig säger jag "Vina loppo" till den smällfeta zigenaren. Det betyder troligen "spriten är slut" på finska. Han tittar frågande på mig som om det nyligen funnits någon sprit och att den just tagit slut.
En arabisk figur som jag känner sedan tidigare slår sig ner i samlingen. Hans närvaro gör att jag står ut den kvart som återstår tills det blir min tur.
I kioskluckan står en flintskallig men oklippt medelålders man med en urtvättad t-shirt. "Hellre ölmage... än krokrygg av arbete" står det på bröstet. Mustaschen är gul och för tankarna till spansk fascism. Mitt tålamod har varit slut länge. Skojfriska slashasar är det absolut sista jag orkar med.
Francos pupiller är misstänkt små. Blicken är vild. Jag ger honom mitt kioskkort. Det är som ett vanligt kreditkort i vit plast som det står "Kriminalvården" på¨. Kortet läggs på en avläsare och mina uppgifter dyker upp på kassaapparaten.
Hade jag inte tvingats koa i 45 minuter, hade jag sluppit det trettiotal pundare som stört min tillvaro under denna tid och hade kioskgubben inte väckt neanderthalaren inom mig hade jag lämnat en lång beställning till kommande vecka och betat av hela veckans inköpslista. Istället är det enda jag kan tänka att detta vill jag aldrig mer i hela mitt liv uppleva igen.
Jag köper telefonkort och frimärken för en månad framöver. Glömmer allt annat, tar mitt kort och går.
Trauma.
/Storebror
Kommentarer
Postat av: Niklas
Tänkte bara meddela att jag fortfarande läser varje inlägg på din blogg med förundran/förskräckelse...
Verkar vara en sjukt mysko värld där inne på så många sätt.
Trackback
