Voltan

Det råder trots allt inte fullständig känslokyla. Den som förpassades till psyket för några veckor sedan diskuterades under eftermiddagen i skolan.

- Det gick verkligen en propp för honom och det känns lite som om det var vårat fel, funderade en eftertänksam högt för sig själv.
- Hur menar du då? frågade jag.
- Vi borde ha kollat till honom när han inte kom ut ur sin cell på flera dagar, förklarade den eftertänksamme.
- Dessutom pratade han med sig själv med olika röster och på olika språk, fortsatte han.
- Brukade han göra det? frågade jag.
- Nej, svarade den eftertänksamme med något eftertänksamt i blicken.
- [Namn] gick in till honom efter två dagar. Då satt han i sängen och sjöng för sig själv och såg precis galen ut, men det berättade inte [Namn] förrän långt senare, sa den eftertänksamme och himlade med ögonen.
- Hur kom ni på att proppen hade gått då? undrade jag.
- En morgon när plitarna låste upp blev det tumult. Någon sa: "honom släpper jag bara inte ut", och något senare var han borta, sa den eftertänksamme och gestikulerade som för att spela upp scenen som mötte pliten som öppnade den psykotiskes dörr.
- Asgarv...
- Kommer inte tillbaka på ett tag eller? frågade jag.
- Det lär dröja. Han såg ut att vara helt väck. Dessutom är det fler som verkar vara nära kanten. Vi har slagit vad om när [Namn] ska bryta samman. Det känns som han är klar när som helst. Vad tror du?
- Han verkar ok tycker jag. Bara lite deprimerad, svarade jag.

Visst är jargongen en smula rå mellan varven, men det visar i alla fall att vissa av grannarna funderar på vad som händer med människorna i deras omgivning. Jag upphör inte att förvånas.

/Storebror