Voltan

Det är när man blir varse om att dragna gränser och lagda ribbor varit en illusion som den svindlande känslan av alla tings förgänglighet infinner sig. I eftermiddags nåddes vi av ett dödsbud. En ung kille som satt här med oss tills för två månader sedan klarade inte livet på utsidan. Ryktet sa överdos.
- Finns det mer potatis?
Det har varit en snurrig period när man tänker efter. Under Ramadan bröt en av våra grannar samman. Fasta i kombination med allmän ångest sägs det men vem vet vad för tankar som rör sig i huvudet på en livstidsdömd.
- Är han fortfarande på psyket?
Personalen som lämnade dödsbudet konstaterade varsamt att ingen här tycks bry sig. Det är riktigt obehagligt när det går så skoningslöst illa för någon man känner. Allt hamnar i ett nytt perspektiv.
- Han deffade (bantade) för att vara i form vid muck.
- Det kunde han ju ha struntat i...
- Bland annat...
Vi fastnade i reflektionen om att ingen tycktes bry sig. Grannen som kördes till psyket glömdes samma dag och trots att hans namn fortfarande står på dörren till hans cell har ingen pratat om honom sedan han försvann.
Vår avlidne kamrat ägnades någon sekunds eftertanke mellan "maten är slut på min tallrik" och "finns det mer?".
- De bryr sig så lite att de inte ens orkar låtsas att de bryr sig.
- [Namn] tänkte deffa lite han också. Han gick till syster och bad om piller för att gå ner i vikt. När han kom tillbaka berättade han att allt han behövde göra var att äta mindre och motionera mer, som om det vore värsta nyheten.
- Asgarv...

Och så var allt och alla glömda...

/Storebror