Civiliserat 2
Ett dygn efter gårdagens fight var båda parter tillbaka från isoleringen. Alla var glada att se min vägg-i-vägg-granne. Egoisten möttes med total kyla.
Jag har mycket svårt att leva med situationer när det sociala spårar ut och blir brutal vuxenmobbing. Trots att Egot är ett as lider jag med honom. För mig är tyst och passivt våld värre än den äkta varan.
Situationen som uppstått kan inte uppstå ute i den verkliga världen. Den är ett fängelseproblem. Någon bra lösning finns inte. Personalen vet uppenbarligen om att det är kraftiga slitningar i gruppen. Ändå tillåts orosmomentet vara kvar. Minsta reaktion från någon intagen i detta läge resulterar i vansinniga represalier. Personalen går och väntar, går och hoppas.
En av dem jag spenderar mycket tid med tog sig an uppgiften att be Egoisten att packa och bege sig. Jag vet att han hatar uppgiften.
Själv har jag en konstant gnagande känsla av att jag gjort någont väldigt fel, fast jag inte gjort något alls. Jag kan inte agera utan att riskera mina permissioner och det är endast tanken på dem som gör det tysta våldet acceptabelt. Jag påminner mig om hur Egoisten behandlat sin omgivning tills dess att omgivningen tröttnade och tycker plötsligt inte lika synd om honom, men det går i vågor. Jag tycker helt enkelt att vuxennmobbing är äckligt även om offret är självaste Satan.
Trots hot om våld är han kvar på avdelningen. Ingen pratar med honom, bara om honom...
/Storebror
Jag har mycket svårt att leva med situationer när det sociala spårar ut och blir brutal vuxenmobbing. Trots att Egot är ett as lider jag med honom. För mig är tyst och passivt våld värre än den äkta varan.
Situationen som uppstått kan inte uppstå ute i den verkliga världen. Den är ett fängelseproblem. Någon bra lösning finns inte. Personalen vet uppenbarligen om att det är kraftiga slitningar i gruppen. Ändå tillåts orosmomentet vara kvar. Minsta reaktion från någon intagen i detta läge resulterar i vansinniga represalier. Personalen går och väntar, går och hoppas.
En av dem jag spenderar mycket tid med tog sig an uppgiften att be Egoisten att packa och bege sig. Jag vet att han hatar uppgiften.
Själv har jag en konstant gnagande känsla av att jag gjort någont väldigt fel, fast jag inte gjort något alls. Jag kan inte agera utan att riskera mina permissioner och det är endast tanken på dem som gör det tysta våldet acceptabelt. Jag påminner mig om hur Egoisten behandlat sin omgivning tills dess att omgivningen tröttnade och tycker plötsligt inte lika synd om honom, men det går i vågor. Jag tycker helt enkelt att vuxennmobbing är äckligt även om offret är självaste Satan.
Trots hot om våld är han kvar på avdelningen. Ingen pratar med honom, bara om honom...
/Storebror
Kommentarer
Trackback
