Kollegium
Något var konstigt med kollegiet. Som vanligt var personal uppradade runt ett ovalt bord, något för stort för rummet. Ordförande, notarie, nämndemän, åklagare och advokat, alla var representerade men den rättegångsliknande fars som brukar utspela sig uteblev.
Jag var förberedd på att behöva tysta ner min pajas till kontaktperson men han fick sitta utanför och vänta. Detta måste ha varit ytterst förödmjukande för honom. Jag var klart nöjd med situationen men kunde inte få grepp om hur detta kunnat komma sig utan att jag behövt säga något till någon. I pajasens ställe satt en kvinnlig vårdare som är den enda bra kriminalvårdare jag har träffat. Hon var oförberedd på situationen så hon var inte den som ordnat med clownens utvisning.
Ordföranden, vars korrekta titel är klienthandläggare, föreslog att anstalten skulle ansöka om att ompröva mina villkor för utslussning. Jag blev än mer förvånad, svarade att det lät som en mycket bra ide och försäkrade mig om att min nu närvarande stand-in kontaktperson skulle skriva omprövningsansökan.
Efter en kort genomgång av vad som är relevant för Regionen/Huvudkontoret gällande mina villkor var mötet över. Jag hade väntat mig att få tjata i veckor för att få ordning på min omprövning och jag trodde inte att det var någon ide att börja projektet på nuvarande anstalt. Med allt klart på fem minuter tackade jag artigt och konfunderat.
Jag tror att tjejen som är min kontakt på frivården ligger bakom denna smått underliga vändning. Hon kan ha uppfattat vidden av mitt förakt för min kontaktperson under ett möte för en månad sedan. Hon kanske reagerade på mitt (förberedda) tal om hur nästan ingenting här fungerar och hur ingen här egentligen kan yttra sig om mig som person eller min situation. Hon kanske ”slog larm”. Sedan hon var här har det ordnats mer än det gjort det senaste två åren.
Jag måste höra av mig och fråga…
Storebror
