Något måste hända
Total tristess i sektiösa grupperingar ställer flockdjurens kreativitet på prov. Att driva med en svårt korkad stackare från västkusten är allas för tillfället gemensamma hobby. Elakheterna han utsatts för vet inga gränser. Västkusten tycks faktiskt vara så pass borta att han inte förstår. De som själva är vana vid rollen som strykpojke är de absolut värsta mobbarna. De har något obehagligt saligt i blicken, kanske frälsta från all brutal mobbing de utsattes för innan västkusten kom och axlade manteln som offer.
Vissa elakheter är onekligen kul, som att skicka in västkusten till araberna i sporthallen och fråga efter Jihad. Andra är bara vidriga. Jag blandar mig givetvis inte i mobbingrelaterade lekar. Jag umgås inte med hyenor. Men som vanligt kan jag inte undgå att höra allt.
För någon vecka sedan anlände en juvel som genast tog en ledande biroll i mobbingdramat. Denna juvel är heroinist vilket på anstalt innebär ett evigt smusslande med insmugglade Subitextabletter. Medicinen ska användas i avvänjande syfte men fungerar tydligen utmärkt att knarka på. Obetalda skulder och klumpigt beteende satte heroinisten i fokus för de västkustrelaterade elakheterna redan efter några dagar.
Mobbarna ägnade helgen åt att pumpa västkustens däck. Han hetsades tills han själv trodde att han var en grym fighter och lagom tills att han svarade på den sociala medicineringen kom ett rykte om att heroinisten ”golat” om något. Efter vissa påtryckningar gav han sig iväg till heroinistens cell, skickade på honom två örfilar och något svammel om golning som heroinisten troligen inte förstod ett smack av.
Heroinisten ville såklart stå upp för sig själv så grabbarna föreslog en uppgörelse i anstaltens ******** vilket ligger något i skymundan. Västkusten såg inte direkt peppad ut av idén men vågade såklart inte säga ifrån. När grabbarna peppade som bäst sa jag till västkusten att jag sprungit på heroinisten efter de två örfilarna och sa att han hade gråtit. Jag ville se en reaktion, se om västkusten som själv mobbas kunde sätta sig in i heroinistens situation. Västkusten sprack upp i ett leende och såg olidligt stolt ut. ”Hoppas de slår ihjäl varandra”, tänkte jag och slutade med det att bry mig.
Några timmar senare var besvikelsen total. Vissa pratade i och för sig om det sjukaste de sett, men syftade på det fegaste de sett. En kort slagutväxling utan minsta effekt var allt som kommit av ”the Ichy and Scratchy fight” (heroinister har klåda).
Förra veckans mobboffer var givetvis de värsta uppviglarna. Får de inget annat att göra de närmaste dagarna kanske det blir en riktig fight.
Storebror
