Hell's kitchen
Att bo granne med en av landets mest hatade brottslingar ställer till förtret. Inte nog med att jag behöver se kräket och försöka förtränga tankar på hans bestialiska dåd, jag behöver hålla ett vakande öga på övriga intagna för att inte hamna i korselden mellan äckliga grannen och deras avsky.
Jag sov länge, åt långsam frukost och läste McDonald och Robinson's "A colossal failure of common sense" (2009) med Robyns Body Talk pt 3 i lurarna.
Tidig förmiddag var det dags för rondering mellan cellen och kaffebryggaren. I köket möttes jag av en skräckfilmsliknande scen. Vad som en gåg varit köksbord och stolar såg nu ut att vara en bisarr korsning mellan brädgård och vampyrfilm. Fyra lagom roade grabbar skurade bort blod från tak till golv.
- Jag har besök idag så det vore segt med en P50, sa jag rakt ut och började diska blodiga inventarier.
Paragraf 50 innebär att alla fångar isoleras i sina celler medan underliga och farliga händelser reds ut. Upptäcker plitarna att våld har förekommit blir det vanligen P50 och med tanke på hur köket såg ut vore allt annat konstigt.
- Det kan nog vara lugnt. Hade P50 varit aktuellt hade vi redan suttit inlåsta, svarade en av grabbarna med förhoppning i rösten samtidigt som han försökte dölja blodiga spillror av en köksstol i en genomskinlig sopsäck.
Vi hann nätt och jämt få undan det värsta tills fyra sömniga uniformer kom och beordrade en P17 vilket tydligen är ungefär samma sak som en P50.
- Jag har besök klockan fem. Kan jag inte ta emot vill jag veta det i god tid så att jag kan ringa dem, sa jag till uniformerna.
- Det kan nog bli svårt med besök, svarade plitarna.
Isolerad - ja. Besök - nej.
Något telefonsamtal blev det inte. Däremot kom två polisliknande figurer och slet upp dörren till min cell.
- Du får komma med oss vi ska prata lite med dig, beordrade snuten med ansträngt myndig stämma.
- Jag ställer inte upp på några intervjuer, svarade jag.
- Ingenting? frågade snuten.
- Inget, svarade jag.
Mina händer granskades innan snutarna avlägsnade sig.
Den misshandlade fången är livstidsdömd för ett av landets mest uppmärksammade så kallade hedersmord. Han är så hatad att han är en risk för hela avdelningen. En oskriven fängelseregel är att hålla den egna avdelningen ren från exempelvis hedersmördare. Sköts inte renhållningen kan man få rykte om sig att vara en del av problemet. Förhoppningsvis resulterar dagens våldsdåd i att hedersmördaren knallas till en anstalt där pedofiler och liknande pack förvaras. Så att min familj slipper undra, så att jag kan ta emot mina besök och så att jag slipper sanera fler kök.
/Storebror
Jag sov länge, åt långsam frukost och läste McDonald och Robinson's "A colossal failure of common sense" (2009) med Robyns Body Talk pt 3 i lurarna.
Tidig förmiddag var det dags för rondering mellan cellen och kaffebryggaren. I köket möttes jag av en skräckfilmsliknande scen. Vad som en gåg varit köksbord och stolar såg nu ut att vara en bisarr korsning mellan brädgård och vampyrfilm. Fyra lagom roade grabbar skurade bort blod från tak till golv.
- Jag har besök idag så det vore segt med en P50, sa jag rakt ut och började diska blodiga inventarier.
Paragraf 50 innebär att alla fångar isoleras i sina celler medan underliga och farliga händelser reds ut. Upptäcker plitarna att våld har förekommit blir det vanligen P50 och med tanke på hur köket såg ut vore allt annat konstigt.
- Det kan nog vara lugnt. Hade P50 varit aktuellt hade vi redan suttit inlåsta, svarade en av grabbarna med förhoppning i rösten samtidigt som han försökte dölja blodiga spillror av en köksstol i en genomskinlig sopsäck.
Vi hann nätt och jämt få undan det värsta tills fyra sömniga uniformer kom och beordrade en P17 vilket tydligen är ungefär samma sak som en P50.
- Jag har besök klockan fem. Kan jag inte ta emot vill jag veta det i god tid så att jag kan ringa dem, sa jag till uniformerna.
- Det kan nog bli svårt med besök, svarade plitarna.
Isolerad - ja. Besök - nej.
Något telefonsamtal blev det inte. Däremot kom två polisliknande figurer och slet upp dörren till min cell.
- Du får komma med oss vi ska prata lite med dig, beordrade snuten med ansträngt myndig stämma.
- Jag ställer inte upp på några intervjuer, svarade jag.
- Ingenting? frågade snuten.
- Inget, svarade jag.
Mina händer granskades innan snutarna avlägsnade sig.
Den misshandlade fången är livstidsdömd för ett av landets mest uppmärksammade så kallade hedersmord. Han är så hatad att han är en risk för hela avdelningen. En oskriven fängelseregel är att hålla den egna avdelningen ren från exempelvis hedersmördare. Sköts inte renhållningen kan man få rykte om sig att vara en del av problemet. Förhoppningsvis resulterar dagens våldsdåd i att hedersmördaren knallas till en anstalt där pedofiler och liknande pack förvaras. Så att min familj slipper undra, så att jag kan ta emot mina besök och så att jag slipper sanera fler kök.
/Storebror
Kommentarer
Trackback
