Voltan

Avdelningens indier har fört liv hela eftermiddagen. Ordinarie plitstyrka är ersatt av sommarpersonal och det innebär givetvis problem. Angelägna om att vara duktiga på jobbet gör sommarplitarna sitt yttersta för att hitta fel. Vid dagens visitation av indierns cell fanns inget att anmärka på, mer än väl många paket tuggummin. Så kan man ju inte ha det, så sommarplitarna tog indierns tuggummin.
I ordväxlingen som utbröt om tuggummipakteten kallade pliten indiern för lögnare. Det tog illa.
- Du säger jag ljuger. Imorgon kanske jag säger du är hora, hetsade indiern med ett förnöjt flin på läpparna.
- Så får man inte säga. Det är ett mycket fult ord, började sommarpliten.
- Aha! sa indiern mycket nöjd.
- Det är fult att säga hora liksom det är fult att säga att någon ljuger. Hur känns det?
Jag och flera med mig nästan dog av skratt. Indiern uppskattade uppmärksamheten och gav inte upp. Jag avlägsnade mig...

/Storebror

Varje intagen har en kontaktperson vars uppgift är att hjälpa till med alla enkla saker som inom kriminalvården blir så krångligt. Eftersom alla är fullständigt vingklippta här inne kan det bli mycket att göra för kontaktpersonerna. Kriminalvården löser detta genom att placera kontaktperson och intagen på olika avdelningar. Den personal den intagne kommer i kontakt med har ingen skyldighet att hjälpa till med något och hänvisar konsekvent till kontaktpersonen som aldrig är anträffbar.
Sedan jag kom till nuvarande anstalt har jag haft tre olika kontaktpersoner. De har presenterat sig för mig vid ett enda tillfälle. Sedan har jag inte sett dem något mer. Idag presenterades jag för min fjärde kontaktperson i raden och konstaterade att jag konsumerat en i månaden utan att ha någon kontakt alls med vederbörande.

Kontaktpersonen som alltså inte känner mig över huvud taget har som uppgift att representera och stödja mig i det så kallade kollegium som hålls om mig var tredje månad. Där ska kriminalvårdsinspektören i samråd med en klienthandläggare och min kontaktperson bestämma sig för om jag utvecklats på något sätt den senaste tiden.

Sedan förra kollegiet har jag rapporterats för att ha varit dryg mot en plit som yttrat sig om mina studier och jag vet att det finns noteringar om att jag hamnat i kollisionskurs med några kurder. Någon bakgrund till detta har jag inte för avsikt att lämna.
Vad jag däremot tänkt berätta är att jag sedan jag kom till anstalten har tagit 22,5 högskolepoäng, ordnat upp min studieplan till och med vårterminen 2012, ordnat det praktiska för att uppfylla kraven för fotboja (§ 58 Kval),min förhoppning är att avtjäna de sista tio månaderna av mitt straff med boja, och att jag sedan två månader är helt nikotinfri.

Landar min lägesrapport i god jord kan det bli så att kriminalvårdsinspektören vitsordar omprövningen av mina villkor för utslussning. Som det ser ut nu få jag inte ha någon fotboja. Anledningen är oklar.
Landar lägesrapporten inte i god jord gör kriminalvårdsinspektören på något sätt som jag inte har föreslagit. Det är en vanlig procedur för kriminalvårdsinspektörer tycker inte om att följa intagnas planer. De vill bestämma själva.
Hade jag haft en kontaktperson som kände mig och mina planer hade den personen kunnat vakta mina intressen där jag inte tillåts att vakta dem själv.
I den bästa av världar...

/Storebror

Halv tio måndag morgon kom en plit fram till mig i skolan. Såg konfunderad ut.
- Du har besök.
- O fan, trevligt, sa jag utan att tänka på att det faktiskt var måndag, Det är aldrig några besök på måndagar.
Jag hann packa ihop mina saker, logga ut och allt det sär, gå till min cell och lämna böckerna och bege mig till besöksavdelningen innan det slog mig att några trevliga besök inte var troligt en måndag. Det var polisen.
Jag tänkte på hur personalen på häktet brukade driva med oss genom att säga just "du har besök", vänta på en förhoppningsfull reaktion och sedan avslöja att "det är polisen".
Polisen tog emot i besöksavdelningens barnrum. Där är det något mer ryligt än i de vanliga besöksrummen. En man och en kvinna presenterade sig.
- Vi kommer från X-stad polisen.
- Jaha hej, hej, vad vill ni mig?`
- Vi tänkte förhöra dig gällande en misshandel. Du ska enligt upplysningar vi fått in ha bevittnat hur (namngiven person) slagit (namngiven person) med en (specificerat tillhygge).
- Jag har ingen kommentar.
- Har du inte sett något eller vill du inget säga?
- Ingen kommentar.
- Det var ett av de kortaste förhör jag någonsin hållit. Jag skriver "förhör avslutat" klockan 09:37 bara för sakens skull.
Jag tackade för mig och flyttade från anvisad stol till behaglig fåtölj i väntan på att släppas tillbaka till avdelningen.
På gården hann jag byta några ord med en rysk förmåga som stått vid min sida under den kaotiska perioden som följde efter det överfall som polisen ville prata om. Jag berättade om vad som just inträffat. Sa att jag först blivit glad för besöket, sedan insett att det måste hänt något mörkt eftersom det inte är besöksdag på måndagar och att  jag till sist fått några minuter på mig att fundera på vad fan polisen kunde tänkas vilja mig så här ett och ett halvt år in i fängelsestraffet.
Han garvade.
- Du har besök... Det är polisen. Vilken klassiker. Berätta inte detta för någon. Det blir bara en massa spekulationer. Ok Bre?
- Ok...

/Storebror

När ångesten spränger i varenda kroppsdel och sorg, hat och frustration är som en flämtande djävul på axeln känns det nästan som tiden står stilla.
Men så hamnar jag i ett lunk. När annorlunda blir normalt. Svårt blir ok. Det jag en gång svor att aldrig acceptera följer med, mattas av och bara är där. Tiden går. Tillvaron känns lättare. Stunderna för reflektion undviks mer och mer. Fokus nu. Fokus framåt.
Inget är konstant. Saknaden och alla de andra känslorna finns där fortfarande men tryggas av att jag märkt att det blir bättre, lugnare och inte lika brinnande intensivt. Det har bildats en skorpa. Skör och känslig måhända, men ändå ett skydd och ett filter.
Jag håller min klan tätt intill och är tacksam för att de finns här. Slänger ett öga över axeln och stänger dörren.

/Lillasyster