Voltan

Heroinmongot har avlägsnats från avdelningen. Mycket skönt. Alla är nöjda med den lyckade mobbingkampanjen. I hans cell bor numer en socialt kompetent person som jag faktiskt gillar att ha omkring mig. Sanslöst...
I samma veva har en annan socialt etablerad långtidsdömd granne muckat. Konstig känsla när en får gå. En ny kom samma dag. Livstidsdömd. Lugn och trevlig prick med en dinosaurieskelett i garderoben. Han tycks vara stabil.
Den kommande tiden händer mycket. Jag och två av mina favoritgrannar väntar på besked om förflyttning. Alla vill till samma anstalt. Så kommer det inte att bli men hoppas går ju. Blir jag kvar här blir det jobbigt att se alla flytta och behöva vänja mig vid nya juveler. Jag flyttar hellre själv...
Håll tummarna.

/Storebror

Ett dygn efter gårdagens fight var båda parter tillbaka från isoleringen. Alla var glada att se min vägg-i-vägg-granne. Egoisten möttes med total kyla.
Jag har mycket svårt att leva med situationer när det sociala spårar ut och blir brutal vuxenmobbing. Trots att Egot är ett as lider jag med honom. För mig är tyst och passivt våld värre än den äkta varan.
Situationen som uppstått kan inte uppstå ute i den verkliga världen. Den är ett fängelseproblem. Någon bra lösning finns inte. Personalen vet uppenbarligen om att det är kraftiga slitningar i gruppen. Ändå tillåts orosmomentet vara kvar. Minsta reaktion från någon intagen i detta läge resulterar i vansinniga represalier. Personalen går och väntar, går och hoppas.
En av dem jag spenderar mycket tid med tog sig an uppgiften att be Egoisten att packa och bege sig. Jag vet att han hatar uppgiften.
Själv har jag en konstant gnagande känsla av att jag gjort någont väldigt fel, fast jag inte gjort något alls. Jag kan inte agera utan att riskera mina permissioner och det är endast tanken på dem som gör det tysta våldet acceptabelt. Jag påminner mig om hur Egoisten behandlat sin omgivning tills dess att omgivningen tröttnade och tycker plötsligt inte lika synd om honom, men det går i vågor. Jag tycker helt enkelt att vuxennmobbing är äckligt även om offret är självaste Satan.
Trots hot om våld är han kvar på avdelningen. Ingen pratar med honom, bara om honom...

/Storebror
 

En av de värsta egoister jag någonsin träffat sitter av ett långt fängelsestraff för omfattande heroinaffärer. Han kom inseglandes på min avdelning för två månader sedan. Jag ogillade honom från första början. Först bara på grund av hans kulturella bakgrund men ju mer jag lärde känna denna juvel ju större blev mitt förakt.
En intelligent egoist försöker ge sken av att vara generös. Jag är övertygad om att det är en långt mer effektiv taktik om syftet är att tjäna sig själv. Denna värsta egoist jag någonsin träffat visar inga sådana ambitioner.
Han tar väl mycket plats i det gemensamma kylskåpet. Är väl snabb att ta för sig. Samlar extra frukt och sallad från avdelningens gemensamma köksleverans. Ockuperar tvättstugan. Telefonen. Fan han är överallt och rotar och alla som kommer i hans väg blr allt mer irriterade.
Nog för att det är aktuellt att göra sig hemmastadd på en plats man ska spendera en hel del tid, men på en anstalt bör man inte bete sig som om man var i sitt eget vardagsrum. Man är nämligen gäst i alla grannars vardagsrum som alla grannar ser det och en objuden gäst i samhällets väntrum som plitarna ser det.
Övertygade om att Egoisten skulle göra bort sig mycket snabbt valde vi Egoisten till förtroenderådsordförande. Visst bar det av i rätt riktning men han gjorde sig inte bara omöjlig med personalen. Van att bestämma och ovan vid mänskligt umgänge bortom narkomaner beroende av hans heroin blev han allt mer enerverande för omgivningen. Han var oförstående inför det faktum att ingen tycktes intresserad av hans bästa utom just han själv. Omgivningens oengagerade beteende förvirrade honom.
I veckan satte Egoisten plötsligt upp ett schema över hur avdelningens två telefoner skulle disponeras under kvällstid. Det var inget uppskattat tilltag och listan åkte ner lika plötsligt som den sattes upp. Förfärad över försvinnandet skrek Egoisten ut sin frustration med en arg lapp på anslagstavlan. Arga lappar uppskattas lika mycket i fängelsemiljö som i tvättstugan. Min vägg-i-vägg-granne tröttnade först av alla, plockade ner den arga lappen, hörde Egoisten säga "fi**a" och gav honom stryk per omgående.
Alla saknar min vägg-i-vägg-granne. Egoistens frånvaro uppskattas märkbart.

/Storebror

Jag stod och läste veckans matsedel när avdelningens vietnames kom fram till mig.
- Idag, bra mat? frågade han och pekade på fredag eftermiddag. Det stod vårrulle.
Skitkul tänkte jag.
- Vålulle, springroll, tänkte jag högt.
Förbipasserande medfånge började asgarva, troligen åt mitt uttal på "vålulle". Vietnamesen förstod inte ett smack och såg förnärmad ut.
Det var ju inte meningen att vara elak så jag kände att det var läge att skärpa sig.
Minnet är bra fascinerande. Plötsligt såg jag en meny från restaurang East, tidigt 00-tal, i mitt inre; "Nem, vietnamesiska vårrullar".
- Du vet som ni äter i Vietnam,"Nem"?, försökte jag.
Vietnamesen tappade hakan i golvet.
- Fast utan salladsblad att rulla in vårrullen i och ingen sweet-chili-sås att doppa i. Och så tänk vårrulle gjord på Wettextrasa istället för era krispiga små...
Vietnamesen var fortfarande i chock. Han fattade inget mer än "Nem".
- Som Nem, men inte samma? sa han.
Vart fan kom denna minnesglimt ifrån tänkte jag men ruskade det av mig innan det blev alltför djupt.

/Storebror