Voltan

Dagarna före min allra första permission gick jag som på nålar. I helgen var jag ute på min tredje. Denna var den första utan övervakning. Jag var lugn som en filbunke.
Inget är konstigt med att spendera åtta timmar med familjen till skillnad från att vallas runt av två uniformerade juveler i en anonym småstad.

Det konstiga med min nuvarande situation är att ställa in sig på anstalten av egen fri vilja. Min självbild undrar vad fan jag håller på med. Jag borde sitta i en taxi till Arlanda men trycker roligt nog på knappen vid anstaltens grind.
- Jag är tillbaka från permission...
Grinden surrar till. Jag halkar genom snöslasket och ännu en grind, en knapp, ett surr och in till centralvakten.
- Har du haft det bra? frågar en plit samtidigt som han går igenom min permissionssedel.
- Verkligen, svarar jag och funderar på att förklara att om man misshandlar en person riktigt rejält, länge, och sedan tar en paus är det klart att den misshandlade uppskattar pausen, men undviker detta.
- Har du något olagligt med dig? frågar pliten.
- Jag tycker inte det med du kan ju kolla för att se om du håller med, svarar jag och ger honom min H&M-påse med strumpor, boxershorts och David Bowies platinum collection.
Allt slinker igenom som godkänt efter kritisk granskning.

På avdelningen undrar mina olycksbröder var jag har varit, vem jag mött, om jag handlat något, om jag sett en Iphone, om jag kollat min Facebook, och vad jag ätit. Jag avlägger en någorlunda detaljerad rapport. En konstaterar att jag "ser helt väck ut i ögonen". Alla garvar. Besök i verkligenheten tar på energin. Alla vet hur det är. Känslan liknas bäst vid en riktigt kraftig jetlag.
Dagen efter råder förvirring. Läsa går inte för att tankarna snurrar. Jag tränar istället. Ett ryggpass följt av lite vila följt av ett intervallpass på löparbandet. När jag är klar blir det innebandymatch. Vi slår som vanligt halvt ihjäl varandra. Min jetlag börjar gå över. Sover som en prins.

/Storebror

Från denna anstalt är det meningen att intagna ska börja få permissioner och komma i kontakt med verkligheten. Nästa anstalt är öppen anstalt, familje- eller behandlingshem. För att detta ska fungera måste dock personalen hjälpa till med diverse pappersarbete och kontakter med utsidan. De räknar sina fångar minst fyra gånger om dagen och vissa tjatar maniskt om matlagningsschemat. Andra sitter som fastfrusna på sina kontor tills någon överordnad tvingar dem att leverera delgivningar.
Det är uppenbart att många här inne har kraftiga problem med sig själva. Grundläggande saker som att hitta tvålen i badrummet fungerar inte. Runt anstalten byggs i skrivande stund ett tredje staket. Det kanske hjälper...

/Storebror 

En dag i veckan är anstaltens kiosk öppen. Merparten av fängelsepopulationen har mycket liten kontroll över sitt beteende när stimuli och belöning finns inom räckhåll. Kön till kioskluckan liknar den man kan se utanför valfritt systembolag halv tio på morgonen. Den är ungefär 45 minuter lång.
De med allra minst kontroll över sitt beteende i stimuli- belöningssituationer spenderar hela eftermiddagen i denna kö. Velar i luckan. Slickar i sig klubbor. Maniskt. Springer och tjuvröker. Lånar pengar av varandra. Pundar. Jag väntar ut denna kö så länge som möjligt i hopp om att den ska försvinna. Det gör den inte.
Bredvid mig sitter en figur som vi kan kalla Paddan. Hans verkliga smeknamn är något elakare. Det är väl förtjänt. Han sköter inte sin personliga hygien, möjligen beroende på att han är precis utvecklingsstört väck på Subitex mest hela tiden. Paddan pratar med mig oavbrutet och jag anstänger mig för att ignorera hans andedräkt.
På andra sidan sitter en finsk zigenare med en hängbuk som nästan når golvet när han sitter rakt. Han andas tungt. Luktar sjukdom. Jag bara väntar på att han ska sjunka ner i en stilla hjärtinfarkt men inget händer.
I hopp om att Paddan ska tappa intresset för mig säger jag "Vina loppo" till den smällfeta zigenaren. Det betyder troligen "spriten är slut" på finska. Han tittar frågande på mig som om det nyligen funnits någon sprit och att den just tagit slut.
En arabisk figur som jag känner sedan tidigare slår sig ner i samlingen. Hans närvaro gör att jag står ut den kvart som återstår tills det blir min tur.
I kioskluckan står en flintskallig men oklippt medelålders man med en urtvättad t-shirt. "Hellre ölmage... än krokrygg av arbete" står det på bröstet. Mustaschen är gul och för tankarna till spansk fascism. Mitt tålamod har varit slut länge. Skojfriska slashasar är det absolut sista jag orkar med.
Francos pupiller är misstänkt små. Blicken är vild. Jag ger honom mitt kioskkort. Det är som ett vanligt kreditkort i vit plast som det står "Kriminalvården" på¨. Kortet läggs på en avläsare och mina uppgifter dyker upp på kassaapparaten.
Hade jag inte tvingats koa i 45 minuter, hade jag sluppit det trettiotal pundare som stört min tillvaro under denna tid och hade kioskgubben inte väckt neanderthalaren inom mig hade jag lämnat en lång beställning till kommande vecka och betat av hela veckans inköpslista. Istället är det enda jag kan tänka att detta vill jag aldrig mer i hela mitt liv uppleva igen.
Jag köper telefonkort och frimärken för en månad framöver. Glömmer allt annat, tar mitt kort och går.
Trauma.

/Storebror

Någon konstaterar att en fördel med att vara någorlunda vuxen är att man kan äta dessert till middag om man vill det. En annan spinner vidare på idén och börjar leta efter ett våffeljärn i köket. Avdelningens turk tycks irriterad över tilltaget men det hjälps inte. På nuvarande avdelning sköter vi mathållningen själva. Det fungerar utmärkt. Vi äter bra varje dag och matlagningen fungerar som ett socialt smörjmedel.

Mitt under pågående middag kommer en plit in på avdelningen. Han börjar mässa om hur alla måste skriva upp sig på en lista och engagera sig i matlagningen. Detta är redan gjort. Pliten tycks inte se att självförvaltningen faktiskt fungerar utan tjatar som om undergången var nära. Han vänder sig till mig och föreslår att jag ska laga mat på onsdag.
- Jag går i skolan i veckorna så jag lagar mat på helgerna, svarar jag.
- Här är det självförvaltningen som är viktig, att du studerar är något vi har överseende med för stunden, svarar pliten.
För att inte ställa till en scen vänder jag mig till en av mina grannar och fortsätter middagskonversationen som om den mindre listige pliten inte var där.
- Den där gubben börjar jag störa mig på kraftigt. Så jävla oförskämt att störa mitt i maten, säger jag till min bordsgranne.
- Han har bara fastnat i det där preliminära matlagningsschemat. Det är det enda han pratar om. Försök att inte bry dig, svarar grannen.

Avdelningens städare, världens mest deprimerade, tar sig an pliten med matlagningsschemat. Diskussionen tar de mest otroliga vändningar och utan att något blivit uträttat överhuvudtaget avlägsnar sig pliten.
Vi fortsätter med våra våfflor.

/Storebror

Jag vaknar med annalkande nackspärr. Tar mig igenom badrummet i sann Patric Bateman-anda och gläds av tanken på att denna fetisch inte varit möjlig att nära på mycket länge. I köket sitter två av mina grannar och skojar om hur anstaltens sjuksyster försöker få sina besökare att erkänna olika brott. Vi säger god morgon till varandra i kör. Jag är på väg att halka in i deras konversation när jag lyfter blicken från kaffebryggaren till klockan.
08:10 delar anstalten ut morgonens medicin. Vi kallar detta för Metadonproceduren för att kön som bildas består av en och annan ganska sliten figur. I luckan har en serviceminded anställd inom Kriminalvården ställt upp plastmuggar fyllda med vatten för att underlätta inmundigandet av diverse piller. På muggarna står det "URIN" med stora blå bokstäver. Jag sväljer mitt piller torrt med ett leende på läpparna.
När jag återkommer till avdelningens kök har vår städare vaknat. Han är en spenslig nykter alkoholist något över 40, den överlägset mest deprimerade person jag någonsin träffat. Han får Nalle Puhs polare Ior att framstå som en aerobicsinstruktör på Extacy.
Börjar han prata med mig svarar jag så att samtalet stängs. Resulterar inte denna taktik i tystnad går jag.
Samtalet om anstaltens syster vänder. De båda skojarna försöker dra några underhållande klagoramsor ur städaren som inte förstår att han hånas. När jag lämnar samlingen är städaren i full färd med att förfära sig över något som rör hans lön. Skojarna eldar på.

God morgon,

Storebror

Jag är en flitig fängelsekund. Som besökare. Ändå blir det lite nerver innan ankomst till ny anstalt. Nya rutiner, nya plitar, nya förhållningssätt.
Jag hälsar vänligt in i luckan hos centralvakten. Jag får hej tillbaka följt av tystnad och två frågande ögon. Jag tittar frågande tillbaka.
- Är det första gången du är här eller? undrar pliten i luckan.
- Ja, svarar jag.
Jag lämnar ifrån mig mitt leg och blir ombedd att låsa in mina saker. Sedan släpps jag in till säkerhetskontrollen. Fyra frågande ögon tittar på mig.
- Hej, säger jag.
- Hej, är det första gången du är här eller? får den ena pliten ur sig.
- Ja, svarar jag.
Efter säkerhetskontrollen får samma plit lite fart. Han pratar. Jag uppfattar inte om han pratar med mig för jag hör inte vad han säger och han tittar åt ett annat håll. Men det kvittar.
En dörr öppnas och där står orsaken till att jag är här. Vi studerar besöksrummet och gläds åt toan, riktiga gardiner och faktiskt riktigt bekväma sittplatser. Sen återgår vi till sedvanlig rutin; Kaffe och surr. Det är trevligt, roligt, mysigt och stärkande. Läget är under kontroll.
Vi skiljs med en bamsekram och vetskapen om att vi snart ses igen.
Jag möts av sval höstluft i dörren och känner ett stygn av vemod. Jag hatar att lämna honom kvar.

/Lillasyster

Utanför min cell står Pakistan med gapet vidöppet och borstar tänderna samtidigt som han pratar engelska med Japan som med eller utan tandborste inte förstår ett ord. En halvfinne går förbi och frågar vad fan Pakistan pratar om. Serbien som muckar en timma senare förklarar att Japan vill byta cell innan det kommer en ny fånge. Pakistan fortsätter att ge ljud ifrån sig med tandborsten i gapet och den halva finnen fräser något om att denna scen är alltför typisk. Serbien brukar vara både smart och hjälpsam. Han visar med en axelryckning att han förstår vad som är så kul med Japan och Pakistans inte helt glasklara konversation.

Jag säger hej då till Serbien som muckar. Han ler. Pakistan frågar mig något. Allt jag uppfattar är en fontän av tandkräm. Jag avviker.

God morgon,

Storebror