Voltan

Pliten med högst rang av fotfolket markeras med en röd kriminalvårdsbricka på bröstet och kallas för larmchef. Hur ordningen går för att avancera till denna position är för mig oklart. Tydligt är dock att de allra flesta plitar är äckel och med den röda brickan på bröstet förvandlas ett vanligt äckel till ett riktigt svin. En kvart efter inlåsning, lagom tills jag halkat ner mellan lakanen, slogs dörren till min cell upp. En kvinnlig plit i trettioårsåldern, hög på den röda brickan beordrade visitation. En andra kvinnlig plit och en tredje manlig undersåte följde den röda brickan och beordrade striptease.
- Man jobbar med det man gillar, sa jag mellan tänderna medan jag klädde av mig.
- Vad är jag misstänkt för som inte kan vänta tills imorgon? frågade jag i nästa mening.
- Vi har rätt att genomföra visitation när vi vill, svarade den röda brickan.
- Det betyder inte att det är okej att härja med oss på kvällarna, svarade jag.
- Vem har fattat beslut om visitation? frågade jag fast jag visste.

Uniformerna började skruva på sig men efter lite stammande tog den röda brickan ansvar för beslutet. Någon rimlig motivation för visitationen presenterades inte. Medan jag fördes till ett besöksrum förklarade jag tydligt att visitationer under kvällstid inte uppskattas, med eller utan rimligt motiv.
- Det är såhär vi jobbar, svarade den kvinnliga pliten utan röd bricka.
- Jag tycker redan mycket illa om er alla. Detta gör inte saken bättre, sa jag och gick in i anvisat besöksrum.

I besöksrummet satt en av mina grannar och väntade. Det är alltid vi två som utsätts för visitationer. Han log uppgivet.
- Det här är bara för att du snart ska till öppen anstalt och för att jag snart är i permissionsgång, suckade han och slutade le.
- Jag vet, fan vad jag hatar dem, svarade jag.
- De skulle ju kunna trakassera pundarna istället för oss. De skulle kunna visitera deras celler och hitta deras jävla knark, men de vill bara åt oss. Jävla f****r, fortsatte min kollega medveten om att han predikade för kören.

Visitationen var över på en timma. Den var utan anmärkning, det vill säga att plitarna inte hittade något som man inte får ha i sin cell fast de så gärna vill det. Jag blir inte ens lite förvånad om de börjar plantera förbjudet innehav hos mig. Jag snarare väntar mig det, men än har det inte hänt.

Det tog mig en timme att sopa igen spåren av plitarnas skändning och bädda om sängen. Jag återtog min position mellan lakanen lagom till the Pacific började på ettan. Amerikanska ynglingar som mördar japanska ynglingar under andra världskriget. Det är besinningslöst hat som skildras. Jag förstår.

/Storebror

En medfånge från förr kom till anstalten i dagarna. Det var ett kärt återseende. Språkbarriären oss emellan är massiv men vi kommunicerar med svensk/spanska ljud och gester. Mitt i genomgången av vad som har hänt där vi satt tillsammans senast sedan jag flyttade får vi sällskap av den nyanländes nuvarande cellkamrat. Den spanske förmågan gör, snäll som han är, sitt yttersta för att släppa in cellkamraten i diskussionen. Han försöker beskriva bakgrunden till ett händelseförlopp som han just berättat om, men som varken jag eller cellkamraten begrep mycket av. Det som hänt involverar en annan tidigare medfånge som enligt spanjoren är: "en bra kille, mycket aggressiv".
När jag ser cellkamratens reaktion på beskrivningen bryter jag ihop av skratt. Cellkamraten kan inte dölja att "mycket aggressiv" inte stämmer med vad han anser vara "en bra kille". Han ser att jag förstår det kulturella haveri som utspelar sig och börjar skratta åt, tror jag, samma sak som jag. Spanjoren skrattar han med, men han skrattar för att han inte förstår vad vi skrattar åt, tror jag.

När vi skärper oss tycks spanjoren övertygad om att det som just varit roligt var att vi inte förstod vad han försökt berätta, vilket på sätt och vis var riktigt. Han tog allt från början. Denna gång förtydligades historien med vilda gester. SLag i luften varvades med orden "bra kille", i min värld mycket roligt hur man än väljer att tolka det.
Vad som hänt i hans värld sedan jag flyttades är fortfarande oklart. Min gissning är att det inte var något bra som har hänt men att det var bra killar inblandade.

/Storebror

Något var konstigt med kollegiet. Som vanligt var personal uppradade runt ett ovalt bord, något för stort för rummet. Ordförande, notarie, nämndemän, åklagare och advokat, alla var representerade men den rättegångsliknande fars som brukar utspela sig uteblev.

 

Jag var förberedd på att behöva tysta ner min pajas till kontaktperson men han fick sitta utanför och vänta. Detta måste ha varit ytterst förödmjukande för honom. Jag var klart nöjd med situationen men kunde inte få grepp om hur detta kunnat komma sig utan att jag behövt säga något till någon. I pajasens ställe satt en kvinnlig vårdare som är den enda bra kriminalvårdare jag har träffat. Hon var oförberedd på situationen så hon var inte den som ordnat med clownens utvisning.

 

Ordföranden, vars korrekta titel är klienthandläggare, föreslog att anstalten skulle ansöka om att ompröva mina villkor för utslussning. Jag blev än mer förvånad, svarade att det lät som en mycket bra ide och försäkrade mig om att min nu närvarande stand-in kontaktperson skulle skriva omprövningsansökan.

Efter en kort genomgång av vad som är relevant för Regionen/Huvudkontoret gällande mina villkor var mötet över. Jag hade väntat mig att få tjata i veckor för att få ordning på min omprövning och jag trodde inte att det var någon ide att börja projektet på nuvarande anstalt. Med allt klart på fem minuter tackade jag artigt och konfunderat.

 

Jag tror att tjejen som är min kontakt på frivården ligger bakom denna smått underliga vändning. Hon kan ha uppfattat vidden av mitt förakt för min kontaktperson under ett möte för en månad sedan. Hon kanske reagerade på mitt (förberedda) tal om hur nästan ingenting här fungerar och hur ingen här egentligen kan yttra sig om mig som person eller min situation. Hon kanske ”slog larm”. Sedan hon var här har det ordnats mer än det gjort det senaste två åren.

Jag måste höra av mig och fråga…

 

Storebror

Den Mijailovic´-psykotiske heroinist som min epileptiske medfånge tvingades dela cell med havererade som väntat. Turligt nog delade ingen cell med honom när demonerna tog över. Utbrottet kom efter inlåsning. Hela anstalten hörde. Radioteatertiteln på dramat skulle kunna ha varit ”Rattfyllo möter brädgård” eller ”Snickare går bärsärk”. Nedryckaren skulle kunna ha varit ”Våningssäng från IKEA misshandlad av missbrukare”. Det kanske är en kul Youtube sökning om inte annat.

 

Ingen saknar pundaren såklart men problemen är inte ur världen för att han är borta. Det kom givetvis en ny stjärna.

 

Storebror

Jag visste inte vad ett kollegium var innan jag påbörjade min nuvarande närstudie av svensk kriminalvård. Så här två och ett halvt år senare är begreppet fortfarande något oklart, men jag har roligt åt proceduren. Det är som att komma som gäst till någon som spelar Drakar och Demoner med fantastisk inlevelse när man själv inte kan begripa vad som är så roligt. Alla intagna ska ha kollegium var tredje månad. Det har passerat snart fyra sedan mitt senaste så snart är det dags.

 

Sist det gick av stapeln blev jag imponerad över att min kontaktperson ville gå igenom läget med mig innan kollegiet. Jag tyckte det gav ett engagerat intryck men blev givetvis besviken. Det visade sig att kontaktpersonen bara var ute efter att göra ett gott intryck för egen del. Anstalten tar kollegierna på blodigaste allvar så kontaktpersonens engagemang blir prövat under de minuter mötet pågår.

 

Denna gång vet jag bättre. Min mapp i kriminalvårdens register är uppdaterad med de senaste månadernas studieresultat via en lärare på anstaltens lärcentrum, totalt 37,5 högskolepoäng sedan november 2010. Min studieplan för sommaren 2011 är uppdaterad den med. Någon diskussion med kontaktpersonen blir det inte. Hans uppgift i kommande skådespel blir att vara tyst. Det kan bli svårt för honom. Kollegiet är en högtidsstund där människor nästan helt utan makt pumpar varandras däck. Syniskt hoppas jag på haveri…

 

Storebror

Inför både kollegium och strategiskt avgörande permission är anstaltens storm-troopers som till sig i trasorna. Jag kroppsbesiktigas (bara titta) till frukost och nekas tillträde till min cell för spontan visitation just som jag ska gå till skolan. Det raserar dagens studieplan. Jag intalar mig själv att jag inte bryr mig för att inte flippa ur. Samtidigt lämnas en femtedel av fängelsepopulationen med simmiga blickar och knappnålspupiller att ostört fördriva tiden med att klia sig på näsan. På eftermiddagen anklagas jag för att ha vägrat lämna urinprov och kallas till förhör. Jag vägrar förhör men erbjuder ett urinprov. Det var inte intressant. Det var rapport och delgivning som stod på menyn. Min ovilja att delta i pappersproceduren förargar men taktiken fungerar bra. Jag lämnas ifred tills veckan innan permission.

 

Storebror

Under temat medicin har anstalten åter igen överträffat sig själv. En nyligen anländ fånge lider av epilepsi som han säger är så pass kraftig att omgivningen bör veta vad som ska göras när det bär av. Medicinen som hjälper mot attackerna är tydligen någon typ av Stesolid, givetvis strängt förbjuden inom kriminalvården. Då det enligt den drabbade inte är möjligt att ta medicinen oralt under pågående anfall tas medicinen som stolpiller. Nu uppstår ju inte problemet eftersom att medicinen är förbjuden, men man kan ju undra vem som skulle göras behjälplig med detta här…

Nyanlända fångar får dela cell med andra nyanlända fångar en tid tills enmansceller blivit lediga. Denna stackars sates nuvarande cellkamrat är heroinist sedan minst tjugo år tillbaka. Han har vanföreställningar, hör röster och yrar omkring i tillvaron som Mijailović på NK. Gissningsvis är det otroligt stressande att behöva dela cell med ett sådant psykfall och vetskapen om att nästa epilepsianfall kommer att vara katastrofalt kan ju knappast lätta upp stämningen.

 

Storebror

Min avsikt med VT 2011 var att läsa 30 poäng Engelska via Mittuniversitetet. Jag gillar ju språk och tyckte att det vore bra att lyfta min Engelska från bra till fantastisk. Att läsa språk på distans via Mittuniversitetet visade sig inte vara någon bra idé. Det enda som skulle nå fantastiska nivåer skulle vara min huvudvärk. Jag sa kort och gott upp mig, men jag han lämna in ett par uppgifter. En av dem var ett porträtt av en stereotyp Amerikan och en stereotyp Brittisk person. Jag var lite irriterad när jag skrev detta:

 

The stereotypes

I have picked up my prejudices about both Americans and the British whilst travelling. Every time I have a run in with any of the two I consider most of those prejudices confirmed. At one time about ten years ago I was on the road in the south of Thailand with a few of the Brits. We spent several hours squeezed in the back of what looked like a toy pick up truck with a taxi sign on the roof.

 

On arrival at a dodgy hotel in Krabi the first thing I did was to throw my self in the shower. My British friends hit the bar. One bought an impressive round of beers as the others scanned through the TV-channels in search for the latest soccer results.

 

When I joined the Brits I had three beers waiting for me. British people simply can’t pronounce my name, “****”. They try with anything that starts with the letter “*”. This lot called me “******”. When I entered the bar, Sarah, the leader of the pack, said: “******, you are such a clean person”, referring to the fact that I was the only one who bothered to wash of the road before starting to drink. As she was used to nurse the men around her she asked me if I was hungry. I was, but I was not going to eat either chips and vinegar or toast and Marmite. The Brits had that dreadful herbal mix called Marmite sent to them from England. The vinegar for the chips was bought in a Thai supermarket.

Sarah made sure everyone was happy. She was a pleasure to the eyes with dark curly hair and pale skin that turned brightly red in seconds if exposed to the sun. On that account she was sensible and stayed in the shade most of the time.

 

The male Brits behaved them selves as a pack of street dogs. No matter how well raised they may appear to be over lunch, two beers later they are all a bunch of hooligans. They come in three different characters; the joker, the drinker and the druggie. The joker usually likes to drink and the drinker usually considers him self a joker and all of them consumes more drugs over a weekend than a cancer patient gets through the system in a lifetime.

 

The male Brit considers an unhealthy interest in watching soccer on TV to be the very definition of being male. Any hobby they might have is something you can do whilst being on the piss. Anything that happens on the piss usually brings out a fourth character among the male Brits, the fighter.

 

In a Brit gang, the males take turns in becoming the fighter. On rare occasions they all become the fighter. These occasions are always soccer related. Who ever amongst the males who make the worst ass of him self will be treated like a hero by the British females. If that was not the case there would be no Brits. They would be long gone centuries ago. 

 

The American stereotype is also found in the bar. He is competing over every ones attention with the British joker. He is a loud character who calls every one “Dude” and ends every sentence with “man”, even if he would address a female. While the British joker simply tells jokes, the American dude entertains his crowd by quoting Cheech and Chong and telling stories about scoring and smoking marijuana. He does not let the truth get in the way of a good story.

 

Loud mouth and his friends take pride in smoking marijuana with out mixing it with any tobacco. The fact that most marijuana is so strong that mixing it is a healthy survival technique does not bother the Dude and his friends. They pass out a couple of hours now and then. When they wake up they do it all over again. Quoting Cheech and Chong, telling stories about how they score dope, talking about them selves in third person, passing out.

The American Dude considers him self superior to every other culture on the planet. Nothing impresses him as his country is good for everything, but he can’t stop talking about this Dude who could roll a joint in side out.

 

American females are the gold digging champions of the world. They have developed a sixth sense for sniffing out rich men on their death beds. As rich men on their death beds can’t do much about reproduction that is taken care of by the American Dude. The females usually does not give their consent to this solution, witch is why the American Dude is such a go getter in the date rape department.

 

Kanske var det lika bra att jag lämnade språkstudierna bakom mig för stunden. VT 2011 fortsätter jag istället på en väl trampad stig genom medie- och kommunikationsvetenskapsträsket. Det träsket är trivsamt.

 

Storebror

Den mobbade stackaren från västkusten är borta. Antingen såg någon personal att han fått mer stryk än vanligt och isolerade honom för hans egen säkerhet eller så tröttnade han och valde att isolera sig själv. Västkustens frånvaro kan få katastrofala konsekvenser för de svagare figurerna bland mobbarna. Någon kommer att få rollen som strykpojke. I den samlingen har det ingen betydelse. Alla förtjänar den. Min förhoppning är att de knäcker varandra en och en i tur och ordning.

 

 

Storebror

-          Har du testat heroin?

-          Amfetamin?

-          LSD?

-          Benzodiasepiner?

-          Opiater?

-          Kodein?

-          Andra receptbelagda mediciner?

-          Lösningsmedel?

Listan var oändlig. Vi fastnade en stund på kokain och cannabis. Utredaren avslutade narkotikaavsnittet med att fråga om ”övriga berusningsmedel”. 

-          Jag känner inte till några andra berusningsmedel, svarade jag.

 

Åtta dagar efter frivårdens besök var det plötsligt dags att reda ut min relation till bland annat narkotika. ”Det var ju lustigt vilken fart ni fick när utomstående blev inblandade”, tänkte jag. Vid mötet med frivården betonade jag att det under de senaste tre månaderna inte hänt något alls med planeringen av min utslussning och att det allra första steget i denna planering enligt anstalten var nu pågående utredning.

 

Vi sitter i vad som liknar ett klassrum med galler för fönstren. Utredaren är en uniformerad någorlunda trevlig tjej i 25-årsåldern. Hon har en manual och läser innantill.

-          När började du dricka dig berusad mer än tre gånger i veckan?

-          Försök inte med mig. Så ofta har jag aldrig druckit mig berusad.

-          Har du en bostadsadress?

-          Ja alltså jag har suttit inne i flera år så man kan säga att jag bor här.

-          Är du nöjd med det?

-          Inte nämnvärt.

 

Det är inte lätt att övertyga misstänksamma kriminalvårdare om att jag inte har problem med varken mitt sociala liv eller min inställning till narkotiska preparat. Att jag lämnar negativa urinprov regelbundet, spenderar all min tid med studier och tränar målmedvetet har ingen betydelse. Man anser att anstalter är en egen värld där narkotika inte existerar. Det stämmer inte med verkligheten men det bryr jag mig inte om att påpeka.

 

När vi en och en halv timme senare har arbetat oss igenom kriminalvårdens frågeformulär har jag listat ut att ordet ”regelbundet” i berusningsmedelsammanhang innebär tre gånger i veckan eller fler. Jag tränar regelbundet. Det har jag nära nog alltid gjort. Vad gäller berusningsmedel har jag aldrig använt sådana regelbundet. Jag har bara varit lite livlig.

 

Storebror

Total tristess i sektiösa grupperingar ställer flockdjurens kreativitet på prov. Att driva med en svårt korkad stackare från västkusten är allas för tillfället gemensamma hobby. Elakheterna han utsatts för vet inga gränser. Västkusten tycks faktiskt vara så pass borta att han inte förstår. De som själva är vana vid rollen som strykpojke är de absolut värsta mobbarna. De har något obehagligt saligt i blicken, kanske frälsta från all brutal mobbing de utsattes för innan västkusten kom och axlade manteln som offer.

 

Vissa elakheter är onekligen kul, som att skicka in västkusten till araberna i sporthallen och fråga efter Jihad. Andra är bara vidriga. Jag blandar mig givetvis inte i mobbingrelaterade lekar. Jag umgås inte med hyenor. Men som vanligt kan jag inte undgå att höra allt.

 

För någon vecka sedan anlände en juvel som genast tog en ledande biroll i mobbingdramat. Denna juvel är heroinist vilket på anstalt innebär ett evigt smusslande med insmugglade Subitextabletter. Medicinen ska användas i avvänjande syfte men fungerar tydligen utmärkt att knarka på. Obetalda skulder och klumpigt beteende satte heroinisten i fokus för de västkustrelaterade elakheterna redan efter några dagar.

 

Mobbarna ägnade helgen åt att pumpa västkustens däck. Han hetsades tills han själv trodde att han var en grym fighter och lagom tills att han svarade på den sociala medicineringen kom ett rykte om att heroinisten ”golat” om något. Efter vissa påtryckningar gav han sig iväg till heroinistens cell, skickade på honom två örfilar och något svammel om golning som heroinisten troligen inte förstod ett smack av.

 

Heroinisten ville såklart stå upp för sig själv så grabbarna föreslog en uppgörelse i anstaltens ******** vilket ligger något i skymundan. Västkusten såg inte direkt peppad ut av idén men vågade såklart inte säga ifrån. När grabbarna peppade som bäst sa jag till västkusten att jag sprungit på heroinisten efter de två örfilarna och sa att han hade gråtit. Jag ville se en reaktion, se om västkusten som själv mobbas kunde sätta sig in i heroinistens situation. Västkusten sprack upp i ett leende och såg olidligt stolt ut. ”Hoppas de slår ihjäl varandra”, tänkte jag och slutade med det att bry mig.

 

Några timmar senare var besvikelsen total. Vissa pratade i och för sig om det sjukaste de sett, men syftade på det fegaste de sett. En kort slagutväxling utan minsta effekt var allt som kommit av ”the Ichy and Scratchy fight” (heroinister har klåda).

Förra veckans mobboffer var givetvis de värsta uppviglarna. Får de inget annat att göra de närmaste dagarna kanske det blir en riktig fight.

 

Storebror

Den mest vansinniga av kulturkrockar slog mig när jag motvilligt släpat mig tillbaka till anstalten efter en helt fantastisk dag med helt fantastiska personer i en helt fantastisk stad. Klockan 19:00: krogmiljö med noga utvalda. 20:00: naken på en toalett, inspekterad av tre invandrarkvinnor i uniform. Jag log från öra till öra. ”Man jobbar med det man gillar”, sa jag och lämnade över en väl fylld plastmugg med urin. Språkbarriären motverkade troligen förolämpningen något men jag ser det som min uppgift att försöka. Det blir aldrig gammalt.  

 

Jag är så utsvulten på intryck att allt som händer utanför murarna sker som i en dimma. När jag kommer tillbaka till anstalten rasar intrycken förbi mitt inre som om någon tappat Youtube i en blender. Jag granskar bildfragmenten med en känsla av tacksamhet. Här är det tydligt att många inte har annat att göra på sina permissioner än att frysa. Eller att vakta mig när jag klär av mig. Jag ser fram emot nästa kulturkrock.

 

Tack

Storebror