Voltan

Vakterna är aldrig mer än en meter ifrån mig. Handskar, handbojor, batonger och pepparspray hänger prydligt i bältet. Jag funderar på hur uppenbart det är att jag är under övervakning och får frågan besvarad av stora ögon från ett ungdomsgäng runt en moppe utanför ett köpcenter.
Jag trodde att det skulle kännas obehagligt och skräckinjagande att få en fyratimmars inblick av verkligheten efter nästan två år i statligt förvar. Det kändes inte konstigt alls. Ingen torgskräck. Ingen svindel. Jag ler åt tonåringarna och skrattar åt situationen.
Timon och Pumba följer med hela vägen in till tandläkarstolen och står med armarna i kors och vaktar medan jag undersöks.
- Vill ni titta kan ni hämta varsin stol och sätta er, föreslog tandläkaren.
- Vi står, svarade Kling och Klang med armarna i kors.
Med tandläkarbesöket avklarat återstår tre timmar av min permission. Jag ska via en frisörsalong och köpa anständigt hårvax. Annars har jag inga planer. Det blir en lång promenad med Obelix och Piprensaren. De slappnar av ganska snabbt så deras närvaro blir mer komisk än irriterande.
Jag tillåts inte hålla i pengar. Bill och Bull har mina "permissionsmedel" i ett kuvert. De sköter alla betalningar och samlar på kvitton.
- Det måste bli rätt med kassan, konstaterar de i kör med konstlad basröst.
Frisörtjejen ser frågande ut bakom sin disk. Jag ler och rycker på axlarna. Undrar om jag slipper Trazan och Banarne nästa permission.
I bilen på väg tillbaka till anstalten har jag en känsla av att det är skönt att det är över. Det kunde ha spårat ur på en massa obehagliga vis. Ondsinta fångvaktare hade kunnat ha ordnat med riktiga trakasserier. Jag vet att jag har haft tur om man nu kan använda det ordet i en meinig som handlar om mig...

/Storebror 

Inför den första permissionen på sin volta kan man vänta sig varierade provokationer från kriminalvårdens personal. Deras mål är att få den intagne ur balans så pass att de får en anledning att dra in de annalkande permissionerna.
Jag har sedan många år tillbaka ätit ett så kallat lyckopiller som ställer mina seretoninnivåer i ordning. Preparatet används för att bota depressioner, panik, torgskräck med mera. Ska sådan behandling avbrytas ska det ske stegvis mycket långsamt. Inte abrupt fyra dagar innan patienten ska ut utanför murarna för första gången på nästan två år. Patienten är såklart jag och mina piller har såklart försvunnit under mystiska omständigheter. Om detta försvinnande hade varit ett litet misstag hade det varit lätt att rätta till. Det är verkligen ingen ovanlig medicin. Men mina piller lyser givetvis med sin frånvaro fortfarande efter två dygn efter försvinnandet.
Min sinnesstämning utan ovan nämnda piller blir snabbt något irriterad, men jag skärper mig och tänker att det är bara kemi. Mitt humör när onda djävlar försöker värma mitt huvud blir irriterat men jag skärper mig och tänker att jag inte ska skänka ondskan en seger. Det som stör mig mest är att detta pågår samtidigt som man vallar politiker i lokalerna och pratar om vård och förbättrade förutsättningar.
Jag stänger av helt och visar inte en känsla men i hjärtat är jag terrorist.
The greatest trick the Devil ever pulled was convincing he world he didn't exist...

/Storebror

Fortfarande hög på mina stinkande jeans...
Det första steget i min utslussning är en permissonsstege. Den borde enligt alla lagar och riktlinjer ha varit avklarad redan nu, men personalen på Kumlas riksmottagning ansåg mig vara allt för farlig för en normal utslussning. Det är lustigt med förståsigpåare. Hade de förstått något över huvud taget hade de förstått att jag inte borde sitta i fängelse över huvud taget.
En kvinnlig plit på väg upp i kriminalvårdskarriären gjorde bedömningen efter en intervju som tog omkring 40 minuter. Hon läste innantill i ett frågeformulär. Hade hon behärskat språket hade intervjun tagit 20 minuter. Frågeformuläret översatte ovan nämnda juvel till en samlad bedömning som en tant i rosa hår ögnade igenom på under minuten innan hon beslutade att jag skulle sitta på sluten anstalt i ett extra år.
De kommande sex månaderna ska jag på två bevakade fyratimmarspermissioner. En i augusti och en i oktober. I november, december och januari ska jag gå ut i åtta timmar på egen hand och efter det väntar övernattningspermission. I samma veva kan jag flytta till öppen anstalt. Med stegen avklarad kan jag börja vänja mig vid privata kläder igen. Varje gång jag drar på mig ett par schyssta jeans kommer jag skicka ett mentalt långfinger som tack till människospillrorna på Kumlas riksmottagning. Ett tack för det straff i straffet som ett extra år i sjaviga. urtvättade och formlösa mjukisbyxor faktiskt är.

/Storebror

Jag har lyckats få in det enda paret jeans som jag inte har växt ur i min cell. Jag har inte blivit fet. Ett par riktigt sköna jeans tar säkert de allra flesta som en självklarhet. För mig är det ett första steg mot att återta min värdighet.
Det som kallas utslussning börjar i min värld i slutet av augusti. Då får jag åka med två civilklädda vakter till en mindre stad där jag inte har några kända kontakter. Antalet vakter under dessa första permissioner varierar mellan tre uniformerade och en civilklädd. Jag anses inte behöva fler än två civilklädda vakter i släptåg. Denna första permission är fyra timmar. Jag får inte möta upp någon jag känner och måste "följa vårdares anvisningar". Lagom road av att behöva umgås med plitar har jag bokat tid hos en tandläkare som borde ta upp i alla fall en timma av tiden. Resterande tid får jag gå runt i den okända lilla staden och känna på den svindlande illusionen av frihet med två förklädda smurfar i hasorna.
Det absolut största med dessa första permissioner är att få ta på sig kläder igen. Frihetskänslan som infinner sig när man drar på sig ett par schyssta jeans blir bara starkare när den är stulen bakom taggtråd, betong, lås och bom.
Jag fick in jeansen i cellen för att kunna tvätta dem innan den första permissionen. Visst luktar de källare, men känslan är kvar och det är ingen risk att de får flytta ner till förrådet igen på några dagar.
Jag ska fan sova i dem.

/Storebror

Vad jag begriper så består en representativ demokrati av en uppsättning politiker organiserade i partier vilka representerar en uppsättning åsikter och som genom fria val sätts att representera folket. Folkets representanter ska, som jag förstår det, konkurrera med varandra mellan partierna och alltid handla i allmänhetens bästa intresse.
I en majoritetsstyrd representativ demokrati kan, vad jag förstår, två partier i majoritet lätt komma överens om att lasta en tredje part med exempelvis gemensamma utgifter.
Fördelning och omfördelning av resurser är, så vitt jag vet, en statlig grundfunktion.
Två parter borde, som jag tänker, kunna komma överens om att fördela resurser från en tredje part till sig själva.
Två parter borde, i min värld, i majoritet kunna genomföra något som gynnar dem själva med en summa som understiger den summa som tredje parten förlorar på genomförandet.
Eftersom det är politiskt stöd som räknas i en representativ majoritetsstyrd demokrati, inte ekonomisk effektivitet, skulle det, som jag förstår, vara högst troligt att lösningar vilka genererar minus i kassan drivs igenom, med stöd av majoriteten.
Ett nytt sätt att lösa ett problem på den politiska marknaden innebär inte att det finns ännu ett sätt att lösa det givna problemet på vilket hade varit fallet på den fria marknaden. Varje förändring på den politiska marknaden resulterar, som jag ser det, i en ny uppsättning vinnare och förlorare, inte fler produkter som konkurrerar med varandra.
Den politiska marknadens rovgirighet möjliggörs, enligt mig, av bland annat statligt tvång, samma statliga tvång som förhindrar samma typ av rovgirighet på den fria marknaden.

Blir det inte så att konkurrensen ställs mellan de som är invalda i den representativa demokratin och de som inte är det, istället för mellan olika politiska partier och dess rivaliserande åsiktsuppsättningar?
Agerar våra förtroendevalda som våra representanter? Konkurrerar de med varandra? Eller, stöttar de varandra i rovgirigt omfördelande av resurser?
Tar de ansvar för det område inom vilket de har befogenheter att agera?
Agerar de för att undslippa ansvar?
Är ett demokratiskt styre något positivt eller är det bara ett utopiskt ideal som inte fungerar?
Jag förstår ingenting.
Detta kan bara inte fungera.

/Storebror

07:00 Väckning. Dagens första minuter är jag övertygad om att jag kommer att stanna i sängen resten av dagen.

07:10. Jag reser trots allt på mig och drar dagens streck på väggen. Det är en bit över sexhundra i samlingen nu.

08:00. Jag släpar mig över fängelsegården till skolan. Där pendlar jag mellan kaffebryggaren och den dator jag sitter och skriver vid. Jag ligger mycket bra till med skolarbetet.
Sommarkurserna är avklarade och höstterminen har inte börjat.

11:40. Lunch. Måndagar är det korv av något slag. Tisdagar är det fisk och så vidare. Maten är nära nog alltid vidrig så jag fixar något själv men är den inte synbart skämd så äter jag den. Resten av lunchtimmen är siesta.

13:00 Släpar jag mig åter över fängelsegården till skolan. Idag gick en och en halv timma åt till att roas av hur mina medfångar plöjde igenom Lasse Weirups "Svensk Maffia" som om den var en skolkatalog från högstadietiden.

14:40. Träning. Jag kör på känsla, antingen gym, boxning eller löpning. Det beror på om det är min avdelning som har tillträde till gymet, hur jag mår, vem jag ska träna med och hur vädret är. Under sommaren har de allra flesta spelat fotboll, varpå gymet har varit konstant ledigt. Mina träningskompisar spelar inte fotboll.

15:40. Dusch och relax.

16:00. Middag. Fängelseköket är värdelöst. Istället är vi indelade i matlag av olika slag. Jag mutar en figur med ett paket cigaretter i veckan och får pizza på söndagar och några sallader tillbaka. En annan juvel lagar mat till mig övriga dagar men gör det hellre än bra. Det är inte läge att vara allt för kräsen så jag står ut.
Vissa veckor köper jag smör och grädde till avdelningens bagare. Han förvandlar detta till våfflor vilket blir frukost för hela avdelningen på lördagar.
Efter middagen är jag oftast social med mina grannar. Det händer i och för sig inte sällan att jag sover någon timme.

18:00. Jag börjar göra mig klar för inlåsning. En sallad, några hårdkokta ägg, vaniljyoghurt och knäckebröd följer med in som kvällsmat.

18:45. Alla säger artigt god natt till varandra.

Att höra nyckeln vridas om i låset är sjukt nog en skön känsla. Kvällarna är uppskattad egen tid. Även om jag kommer bra överens med mina grannar för stunden är jag klart nöjd med att slippa se dem i alla fall 12 timmar om dygnet.

/Storebror

Värsta flocken med skator eller kråkor drog fram och tillbaka över himlen. De var säkert ett par tusen stycken. Jag låg på rastgården och solade med en medfånge. Det kom en mås.
- Abo mannen kolla. Alla dom svarta jagar den vita.
- Ja shit kolla de gör dom.
- Hoppas de tar han.
- Tjockt coolt det vore...

/Storebror

Vi är flera som använder anstaltens stackars boxhandskar. Ett bra sätt att hålla deras status någorlunda acceptabel är att stoppa i en ihoprullad tidning i dem efter användning.
Ett ruskigt träningspass senare mitt i värsta sommarvärmen ansåg jag att en ihoprullad tidning var önskvärd. Jag stack in huvudet i plitarnas kontor.
- Har ni någon typ gårdagens tidning som ligger och skräpar här?
En hjälpsam sommarplit hämtade genast en tidning. Platsjournalen. Jag hejdade mig.
- Jag menar inte att vara taskig, men den här tidningen borde ni läsa. Det kanske fortfarande finns hopp om några av er, sa jag till den hjälpsamme.
- Jag har redan läst den så det är ingen fara, svarade pliten.
- Så du söker nytt jobb?
- Ja, jag vill jobba i Stockholm.
- Menar du på anstalt då eller?
- Bara jag får jobba med människor...
Jag suckade, drog efter andan. Tänke vara tyst men...
- Du borde söka dig till en arbetsplats där man inte behandlar människor som djur, började jag.
- Jag tänkte bli personlig assistent till barn, avbröt den hjälpsamme.
- Det låter verkligen bra, sa jag och tog Platsjournalen, förvandlade den till en rulle och körde in den i mina mysiga boxhandskar.

/Storebror

- Den tjocke sommarpliten, han som liknar ett päron, tog urinprov på mig i morse. Jag försökte förklara för honom att han inte behöver stå och stöna mig i örat under tiden, berättade en medfånge.
- Nä, han behöver ju knappast vara närgången för att se grejen när man går naken in i ett litet rum fullt med speglar, höll jag med.
- Precis vad jag menar, men han bara väste fram: "Jag har riktlinjer, Jag måste se", fortsatte medfången.
- Han gillar ju det där den äckliga satan, sa jag och lämnade diskussionen.
Morgonen efter öppnas min dörr redan klockan 06:55 så jag förstår vad som väntar. Jag öppnade mina två blå för att se vem som var ute efter strip-och-kiss-show denna tidiga morgon. Det var givetvis "Jag måste se" som klampade in i min cell.
- Vi tänkte ta urinprov på dig, sa den den päronformade voyören.
Jag reste mig iförd endast boxershorts. Stoppade fötterna i ett par av kriminalvårdens tofflor. Jag använder dem vanligen i duschen.
- Sovit gott? frågade den ivrige tjockisen.
Svarar inte. För varje steg jag tar genom korridoren bjuder tofflorna på ett klafs och en vattenpöl. En tredje plit vaktar dörren till urinprovsrummet. "Måste se" är den enda som följer med mig in.

/Storebror

Runt Mullebordet sitter fyra spelare. Man spelar i lag om tvp mot varandra. Bakom de fyra spelarna cirkulerar inte sällan ett flertal personer som kikar över axlar och kommer med goda råd. Jargongen är givetvis mycket rå.
Mulle är fängelsevärldens egna kortspel. Det bygger på reglerna från "Casino" och går ut på att man inom laget ska ta in stick med värdekort. Alla spader är värda ett poäng utom spader ess och spader två som är värda två. Övriga ess är värda ett poäng och ruter tio är värt två. Värdekorten ess, spader två och ruter tio är värda fjorton, femton och sexton poäng på hand och ett, två och tio poäng på bordet. Därför måste man bygga för att kunna ta in dessa kort. Ett öppet bygge får byggas både upp och ner. Ett bygge kan låsas genom att man bygger exempelvis sju med ett kort från handen och lägger på en sjua från bordet. Är bygget redan exempelvis sju och man är nöjd med detta kan bygget "tröttas", alltså låsas, genom att man lägger på en sjua från handen.
Krångligt?
Mulle spelas med två kortlekar. Spelets stora poäng tar man hem genom att ta in exempelvis en hjärter kung med sin tvilling hjärter kung. Ett sådant stick är värt tretton poäng, och kallas en "Mulle". Samma regel gäller alla kort.  Ett kort vars tvilling inte dykt upp "lever" till skillnad från om tvillingen har passerat. Då är kortet "dött".
Rensar man bordet när man tar ett stick får man en "tabbe", vilket är en poäng.
- Hur kunde du slänga ut en fyra när det ligger en levande dam i sextonbygget? Håll dig vaken för fan!
- Du vet väl inte vad jag har för kort. Jag kanske har en plan.
- Jävla plan, Hundraklubben eller?
(Hundraklubben blir man medlem av om man förlorar ett mullespel med 100 poäng eller mer. Ofta belönas detta med en dumstrut.
- Käften och flagga en tabbe.
(Tabbar räknas genom att lägga ett kort upp-och-ner vid den insamlade korthögen. Tar motståndarlaget en tabbe kvittas det: "flagga en tabbe".)
De som gjort många år och kanske flera voltor kan ibland ha en otrolig förmåga att komma ihåg vilka kort som gått eller inte. Ställs de mot färska mullespelare resulterar det ofta i alla färskingarna bli medlemmar av 100-klubben. Bara Mulleslangen är ett rejält övertag;
Sveriges vanligaste= hjärter tio, Khadaffi= spader kung, är två vanligt förekommande uttryck som används för att lista ut vilket kort medspelaren har. Byggs en tia av kompanjonen frågar en med rymligt samvete: - Är det Sveriges vanligaste? varpå den vakne motståndaren protesterat genom att gasta - Vad är det här för jävla snack-mulle!?
Man får givetvis inte prata om vilka kort man har.
- Bygg själv din jävla orm...

/Storebror