Voltan

Min så kallade kontaktperson dök upp för första gången på evigheter och undrade om jag hade sökt honom. Det hade jag gjort. Jag ville ha besked om nästa vecka permission och jag ville veta om placeringsenheten hört av sig angående min annalkande förflyttning.
Permissionen var tydligen godkänd men sen var det slut på positiva besked. Jag fick inte veta något om placeringsenheten och resten av dagen gick åt till bråk om vilka hygienartiklar som är godkända att ta in utifrån. Anstalten är emot allt jag föreslår. Anledningen är troligen en notis i en lokaltidning vilken jag misstänks ligga bakom.

Veckan innan permission är vanligen riskfylld som den är, utan notiser i lokalpressen. Jag försöker att inte visa mig allt för irriterad trots trakasserier. Det går sådär bra för jag är sjukligt trött på plitar som agerar mobbare i samhällets tjänst. När det kommer till att skoja med intagnas humör är kriminalvårdspersonalen kreativ. Jag ska hålla mig undan och vara mycket passiv så att jag inte råkar i fejd med någon sjuk smurf som är sugen att göra de närmaste ett och ett halvt åren så jobbiga för mig som möjligt.

Jag är inte så förtjust i varken Kriminalvården eller dess personal...

/Storebror

http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.840037-kriminalvarden-maste-visa-respekt-for-manniskovardet

Tjugo i elva slussas jag och mina grannar från skolan till avdelningen. Alla går på inspektion i sina celler. Jag hör svordomar om beslagtagna brev, rakapparater, strumpor med mera. På min visitationsrapport står:
5 cd-skivor, 1 paket ögondroppar, 1 trimmer

Jag går till plitarnas kontor och kontrollerar vilka 5 skivor som beslagtagits. Idkar byteshandel för att slippa lämna ifrån mig Morcheeba, Robyn och en Oakenfold-mix. Plitarna börjar förklara att de inte kan göra något åt ögondropparna då den som gjort beslaget inte är närvarande.

- Behåll ni dem...

/Storebror

Personliga fotografier, hygienartiklar, kläder, cd-skivor, tidningar och böcker skändas av nitiska plitar. För dem är dessa grundliga visitationer en höjdpunkt. För oss är det ett otroligt irritationsmoment.
Jag intalar mig att inte låta mig provoceras för det är provokation som är syftet. Minsta känsloyttring från min sida är en seger för plitarna. Låter jag dem rota och härja utan reaktion har de inte lyckats med någonting och då har jag vunnit. Hur lite jag än visar det hatar jag givetvis de kräken något helt otroligt mycket. Jävla ohyra...

Sist det var innehavsvisitation berövades jag tre par strumpor. Då lämnades mina privata bilder och mina böcker i fred. Än vet jag inte hur illa min cell blivit skändad men jag förutsätter det absolut värsta. Det finns inget jag kan göra mer än att läsa kommande beslagsrapport och lägga namnen på minnet.

/Storebror

Jag började dagen med att påminna min kontaktman om att jag måste ringa placeringsenheten för att höra hur det går med min förflyttning.
Det är mycket sällan något händer över huvud taget här inne så jag har inte gått och funderat allt för mycket över min eventuella förflyttning. Mina kontaktpersoner har aldrig gjort något nämnvärt intryck heller så jag blev förvånad när min nuvarande, en timma efter att jag påmint honom, faktiskt hade ringt placeringsenheten.

- Ja hallå ja, det är jag som är [Namn], sa jag till telefonen.
- Hej, jag heter [Namn] och är din handläggare, svarade personen i andra änden.
- Jag läste dina papper och tycker att det ser bra ut. Jag tänker godkänna din begäran, fortsatte han.
- Ofan, fick jag ur mig, mycket förvånad.
- Ja, du flyttar nu på onsdag, fortsatte min handläggare.

Jag tappade koncentrationen fullständigt. Jag hade väntat mig att denna process skulle bli mycket långdragen, inte ovanligt kort.
När jag kom tillbaka till skolan tittade hela gänget på mig med nyfikna blickar.
De flesta blev bekymrade av min nyhet. Det är jobbigt för dem som blir kvar inte bara för att vänner skiljs åt med tvång utan för att det kommer nya som inte nödvändigtvis blir vänner.
För mig är flytten välkommen. Snart åtta månader har passerat sedan jag kom till nuvarande anstalt. Socialt trivs jag bra där jag är nu samtidigt som jag ser fram emot att slippa de allra flesta.
Tiden går fort.

/Storebror

- What means flytning?
- Flytning... if you have problems with your private parts you can get flytning. Who's teaching you these words?
- Also luffare. What means luffare?
- A luffare is a bum. You can say lodis too. Same same.

Mellan kvart över sex och halv sju har vi kvällspromenad. Jag går några varv runt gården med avdelningens pakistanier som sällskap. Han är en smula korkad och mycket social så det händer att han utsätts för väl råa skämt.
Tillbaka inne på avdelningen med pakistaniern ur sikte påpekar jag för den misstänkte skämtaren att pakistaniern just frågat mig vad flytning och luffare betyder. Jag möts av ett asgarv.

- Flytning!? Skämtaren ser ut att vara nära att gå upp i atomer men samlar sig.
- Jag brukar kalla honom FLYKTING, inte flytning.
- Ok.
- Och luffare förstås, för han är ju både luffare och flykting.
- I will check the dictionary, hörs inifrån pakistanierns cell.
- Flykting is refugee din luffare, kontrade skämtaren.
- Lodis, svarade Pakistan.

Jag stoppade lurarna i öronen.

/Storebror

Urtvättad före detta marinblå t-shirt föll långsamt i tvättkorgen. Trasiga grå strumpor av före breda och för korta kakifärgade byxor. Kriminalvårdens skrämmande välanvända boxershorts halkade av sist. Jag avbröt visitationen med en konstpaus och ertappade fröken Ansvar med att inte titta mig i ögonen.

På denna anstalt är vi tre fångar som studerar på universitet-/högskolenivå och regelbundet behöver hämta/lämna uppgifter via Internet. Detta sker under så kallad sekundövervakning. I realiteten det att en specialutbildad fångvaktare sitter och följer varje musklick beredd på att grov brottslighet kan begås vilken sekund som helst. Specialutbildningen har lustigt nog inte lärt fångvaktarna något om hur en dator fungerar.

Fyra vakter har behörighet att övervaka högskoledatorn. Tre av dem är så spända att de rycker till varje gång ett nytt fönster öppnas på skärmen. Beteendet resulterar givetvis i en och annan konflikt.

Högskoledatorns värsta övervakare är en kvinna omkring fyrtio på väg upp i kriminalvårdshierarkin. Hon är övertygad om att hon verkar för den goda sidan och är stolt över att vara i samhällets tjänst. Ansvar är ett favorituttryck.
Turligt nog betyder fröken Ansvars stigande rang att det är sällan som hon övervakar just högskoledatorn. Hon cirkulerar däremot i kontorsbyggnaden där besöksavdelningen ligger. De besökare som stöter på fröken Ansvar reagerar vanligen med fasa. Själv har jag lärt mig att ignorera henne trots att hon tar sig väl med friheter.

Efter varje besök tvingas fången i dramat klä av sig alla kläder i ett litet rum övervakat av en fångvaktare. Det är inte alla fångvaktare som roas av denna procedur fast att man för att vara just fångvaktare måste gilla att titta på nakna män till och med när de kissar.
Fröken Ansvar behöver absolut inte följa fångar på klädbyte efter besök för att hon är kvinna och alla fångar här är män. Dessutom är hon mellanchef på väg upp i mellanchefshierarkin vilket innebär att det finns underordnade som ska sköta övervakningen på detaljnivå.

Konstigt nog är fröken Ansvar hjälpsam just när det kommer till stripproceduren efter besök. Senaste gången det hände kom jag på att det faktiskt var konstigt att just hon granskade mig när jag klädde av mig.

Tillbaka bland mina olycksbröder frågade jag om fler hade upptäckt fröken Ansvar med att visa väl stort intresse för klädbytet efter besök. Svaret var som väntat: "Ja".
Man jobbar med det man gillar...

/Storebror

Det kom in en liten fågel i skolan. Hur kan man ju undra för det är ett antal låsta dörrar mellan oss och friheten. Uppståndelsen var omfattande. Tre plitar och två lärare cirkulerade i det förhållandevis lilla rummet som fågeln tagit sig in i.
Efter ungefär tio minuters viftande, visslande, matande och jagande tröttnade min bänkgranne.
- Ni förstår att fågeln inte kan flyga ut om ni inte öppnar dörrarna va?
- Ja men vi kan inte öppna förrän ni har rast.
- Då är det ingen idé att ni jagar pippin nu. Vi måste försöka plugga här, med eller utan fågel.
Säkerhetsstyrkan kom till undsättning med ett trasigt lakan. De kan ha tänkt fånga den lille rackaren med det. Vem vet.
En annan bänkgranne tröttnade.
- Fattar ni inte att det är taskigt att stressa den så där. Den kommer ju att dö innan ni är klara med den.
- Men vi måste ju ta ut fågeln.
- Då måste ni öppna dörrarna, fyllde den förste talaren i.
Någon speciellt genomtänkt plan blev aldrig klar. Pippin tröttnade och flög via några lampor i taket ut ur rummet. Då ingen öppnat dörrarna ut i friska luften fortsatte fågeljakten i nästa rum tills det blev tid för rast. Då flög den ut.
/Storebror

Det råder trots allt inte fullständig känslokyla. Den som förpassades till psyket för några veckor sedan diskuterades under eftermiddagen i skolan.

- Det gick verkligen en propp för honom och det känns lite som om det var vårat fel, funderade en eftertänksam högt för sig själv.
- Hur menar du då? frågade jag.
- Vi borde ha kollat till honom när han inte kom ut ur sin cell på flera dagar, förklarade den eftertänksamme.
- Dessutom pratade han med sig själv med olika röster och på olika språk, fortsatte han.
- Brukade han göra det? frågade jag.
- Nej, svarade den eftertänksamme med något eftertänksamt i blicken.
- [Namn] gick in till honom efter två dagar. Då satt han i sängen och sjöng för sig själv och såg precis galen ut, men det berättade inte [Namn] förrän långt senare, sa den eftertänksamme och himlade med ögonen.
- Hur kom ni på att proppen hade gått då? undrade jag.
- En morgon när plitarna låste upp blev det tumult. Någon sa: "honom släpper jag bara inte ut", och något senare var han borta, sa den eftertänksamme och gestikulerade som för att spela upp scenen som mötte pliten som öppnade den psykotiskes dörr.
- Asgarv...
- Kommer inte tillbaka på ett tag eller? frågade jag.
- Det lär dröja. Han såg ut att vara helt väck. Dessutom är det fler som verkar vara nära kanten. Vi har slagit vad om när [Namn] ska bryta samman. Det känns som han är klar när som helst. Vad tror du?
- Han verkar ok tycker jag. Bara lite deprimerad, svarade jag.

Visst är jargongen en smula rå mellan varven, men det visar i alla fall att vissa av grannarna funderar på vad som händer med människorna i deras omgivning. Jag upphör inte att förvånas.

/Storebror

Det är när man blir varse om att dragna gränser och lagda ribbor varit en illusion som den svindlande känslan av alla tings förgänglighet infinner sig. I eftermiddags nåddes vi av ett dödsbud. En ung kille som satt här med oss tills för två månader sedan klarade inte livet på utsidan. Ryktet sa överdos.
- Finns det mer potatis?
Det har varit en snurrig period när man tänker efter. Under Ramadan bröt en av våra grannar samman. Fasta i kombination med allmän ångest sägs det men vem vet vad för tankar som rör sig i huvudet på en livstidsdömd.
- Är han fortfarande på psyket?
Personalen som lämnade dödsbudet konstaterade varsamt att ingen här tycks bry sig. Det är riktigt obehagligt när det går så skoningslöst illa för någon man känner. Allt hamnar i ett nytt perspektiv.
- Han deffade (bantade) för att vara i form vid muck.
- Det kunde han ju ha struntat i...
- Bland annat...
Vi fastnade i reflektionen om att ingen tycktes bry sig. Grannen som kördes till psyket glömdes samma dag och trots att hans namn fortfarande står på dörren till hans cell har ingen pratat om honom sedan han försvann.
Vår avlidne kamrat ägnades någon sekunds eftertanke mellan "maten är slut på min tallrik" och "finns det mer?".
- De bryr sig så lite att de inte ens orkar låtsas att de bryr sig.
- [Namn] tänkte deffa lite han också. Han gick till syster och bad om piller för att gå ner i vikt. När han kom tillbaka berättade han att allt han behövde göra var att äta mindre och motionera mer, som om det vore värsta nyheten.
- Asgarv...

Och så var allt och alla glömda...

/Storebror