Voltan

I korridoren utanför matsalen träffade jag en smått skärrad nyanländ fånge. I samma mening som vi sa hej till varandra berättade han att han led av cancer. Han skulle i och för sig bara sitta inne en månad, egentligen på en öppen anstalt, med det blev bråk om hans medicin. Vad han tog för fick jag inte veta. Jag frågade inte. Cancer låter respektingivande tycker jag. Det tyckte inte personalen på den anstalt som knallade den sjuke hit. Medicinen var flaggad som beroendeframkallande så den fick han inte ta på anstalt. Inget förvånar mig längre. Jag ställde inga följdfrågor.

Med cancerpatientens fyraveckors medicinavbrott färskt i minnet hamnade jag i en konversation med en figur som blivit rikligt med trakasserad för att han inte klarar av att lämna urinprov. Han kan bara inte få det gjort när någon står och tittar. Det finns såklart en hel oändlighet av kreativa lösningar men avsikten är inte enbart att kontrollera vissa förbjudna substanser. Krafterna bakom kriminalvårdens urinprov tycks drivna av förnedring.

Jag har fobi för frisörer. Vidden av hur vidrigt jag tycker det är att klippa mig är det ingen som tycks förstå. Jag går hellre till tandläkaren och hos tandläkaren blir jag helst sövd.

Traumat började en gång för länge sedan med att en frisör gav mig en hårbottensmassage utan att fråga. Jag låg spänd som en fiolsträng och kämpade mot impulsen att dra prostitutionsrelaterade kommentarer. Hjärnan gick på högvarv. Jag hade inre filmvisning med alternativa reaktioner på olika kommentarer och mycket svårt att inte skratta. Själva klippningen var rena tortyren. Tjejen som klippte tog i mitt hår som om det vore hennes borttappade snuttefilt. Min tourettesdrabbade personlighet löpte amok och jag kan bara hoppas att jag inte sa något av allt jag tänkte.

Sedan detta trauma har jag fastnat i hårbottensmassagefällan ett antal gånger. Varje tillfälle är unikt men grundproblemet är att jag vill ha mitt hår klippt, inte bli masserad.

Jag har inte haft möjlighet att låta någon frisör skända mig sedan fyra månader tillbaka. Det är vildvuxet eller rakat som står på menyn tills jag är i normal permissionsgång. Om en månad är det dags. Jag och lillasyster arbetar febrilt med en strategi. Ett av många bra förslag är att vara helt ärlig med min blivande frisör och säga som det är. Jag kan ju inte ringa och boka tid själv så det får ju lillasyster fixa.

”Hej, jo min brorsa, han har kraftig frisörfobi men tänkte ta tjuren vid hornen så att säga. Nu är det så att han sitter inne och det har han gjort i några år. Men han har permissioner, så det är viktigt att han får en tid vid just det och det datumet. Han gillar inte när andra tar i honom så det som klipper måste vara försiktig, förslagsvis tjej, helst europé. Och ge honom för guds skull inte en hårbottensmassage…”

Det kanske blir rakat trots allt, eller så frågar jag helt enkelt efter en ”happy ending” så fort schampot åker fram och får problemet ur världen.

Storebror

En person från frivården var på besök för att etablera en kontakt med mig inför kommande utslussning. Vi sågs i ett av anstaltens besöksrum. Det var trångt. Min kontaktman lutade sig tillbaka i en fåtölj och la benen i kors så att en sko hamnade mitt i mötet. Han tog sig till med en myndig stämma och orerade som om han var väl insatt i rådande situation. Mötets dagordning försökte han styra genom att lägga ord i munnen på mig. Jag var väl förberedd.

Då jag inte hade klart för mig vad för funktion frivården kan tänkas fylla under min utslussning var planen att låta frivårdens representant prata så mycket som möjligt. Kontaktpersonen bet jag av omgående.

– Går allt enligt min verkställighetsplan har jag flyttat till en öppen anstalt om fyra till sex veckor och då har du inget med min utslussning att göra, sa jag till chefen bakom skon.

– Det har du ju rätt i, svarade han.

– Då är det ju bättre att vi ägnar tiden åt att etablera en kontakt mellan dig och mig, sa jag till tjejen från frivården som tycktes hålla med.

Tjejen från frivården såg trevlig ut och gjorde ett möjligen något naivt men intelligent intryck. Medan vi bekantade oss med varandra skruvade kontaktpersonen och hans sko på sig otåligt. Då och då avbröt han vår konversation med konstateranden som var långt bortom bäst före datum. Jag försökte vara tydlig med att han skulle hålla sig utanför konversationen utan att låta allt för irriterad. Om jag lyckades är oklart.

En timma in i mötet var jag övertygad om att tjejen från frivården inte förstod att kontaktpersonen var en pajas eller hur dålig koll anstalten faktiskt har. Inför min utslussning behöver jag ansöka om ändrade villkor. Jag behöver ha ett yttrande skrivet från min kontaktperson. Han har jag inte haft någon kontakt med så hur han ska kunna göra ett adekvat utlåtande om min person är för mig en gåta. Jag hade såklart både förslag och riktlinjer.

– Vad jag hoppas är att ni skriver att ni räknar era fångar minst fem gånger om dagen och att jag varje gång ni kollar ses studera i min cell. Ni kan ju lägga till att jag under perioden oktober till januari vid ett flertal tillfällen rapporterats för misstänkt misskötsamhet men att någon faktisk misskötsamhet aldrig konstaterats och att jag medan anstalten har räknat fångar och skrivit rapporter har vidhållit fokus på mina studier, sa jag till kontaktpersonen som såg lagom road ut. 

– Lite koll har vi faktiskt, protesterade kontaktpersonen.

– Du har ju inte varit här, kontrade jag.

– När jag kom hit för tre månader sedan hade vi ett kollegium där anstalten sa att man skulle göra en utredning om mina specifika behov för utslussning, började jag och foten i rummet ryckte nervöst.

– Sedan dess har du varit sjukskriven, sa jag adresserat till kontaktpersonen.

– Någon utredning har inte blivit gjord, fortsatte jag och tjejen från frivården tittade i sitt block. 

– Faktum är att ingen av anstaltens personal känner mig som något mer än ett nummer, avslutade jag utan att få mothugg.

Vi bytte samtalsämne och kom överens om att jag skulle höra av mig till tjejen på frivården om jag behövde hjälp med något. Hon sa att vi skulle se mycket av varandra både under utslussningen och efter min villkorliga frigivning.

Det blir säkert bra… //

Storebror

En av vännerna blev så chockad och upprörd när hon fick veta vad som drabbat Storebror att hon hals över huvud reste till fängelset för att besöka honom. Detta hände i början av ”voltan”. Hon kände inte till något om besökstillstånd och besöksbokning. Naturligtvis fick hon återvända hem med oförrättat ärende. Det fick vi också trots besökstillstånd och bokat besök. Vi hade planerat att inleda 2011 med ett besök hos Storebror men när vi anmälde vår ankomst i högtalartelefonen vid grindarna möttes vi av en röst som lät meddela att alla besök denna dag var inställda. Vi hade åkt 40 mil och ville naturligtvis veta orsaken. Den kunde man inte uppge men man tillade att Storebror mådde bra. Något besök de följande dagarna gick inte att ordna då besöksrummen redan var uppbokade.
Vad hade hänt? Personalbrist? Var det fråga om kollektiv bestraffning?
Föräldrarna

Efter drygt 2 år var det dags för den första permissionen, utan fångvaktare. Hela familjen ville följa med och hämta Storebror men därtill var bilen för liten. Det fick bli vi föräldrar, Lillasyster och Hunden. Det blev stora famnen ute på parkeringsplatsen. Hunden ”skrek” av glädje. Hon hade inte träffat Storebror sedan den ödesdigra dagen. Nu hade vi 8 timmar med Storebror framför oss.
Föräldrarna

Den av mina grannar med mest utmärkande bokstavskombination har haft en jobbig dag. Oförutsedda händelser som stör berörd persons fasta rutiner slår vederbörande fullständigt ur balans med förfärade klagosånger och vilt sprattel som följd.

En osmidig matvaruleverans blev startskottet för dagens utbrott. Enligt min bokstavsdrabbade granne var det fel på både leveransens tidpunkt och levererande plits attityd. Innan någon annan hunnit bry sig var ABCD rasande på hela världen. Alla är vana vid utbrotten och gör situationen värre efter bästa förmåga.

När jag några timmar senare sprang in i ABCD var han fortfarande förkrossad och muttrade om att något var oacceptabelt. Då gick brandlarmet.

Mer än en förskräcklig sak i taget är långt mer än ABCD mäktar med. I och med brandlarmet försattes han som i trans. Klagandet blev allt mer osammanhängande, volymen blev högre och hans rörelsemönster tog formen av en sprattelgubbe med fingrarna i ett vägguttag.

Vanligen sköter ABCD städningen på avdelningen. Han städar med frenesi och beklagar sig ljudligt undertiden. Världen rasar samman över honom titt som tätt.

/Storebror

Roger Borniche beskriver sin (fiktiva?) karaktär René la Canne (1975) som en man som inte har någon moral. Det franska rättsväsendet utsatte honom för orättvisor som gjorde honom besatt av tankar om hämnd. René dolde bitterhet och hat under ett charmerande yttre vilket gjorde honom exceptionellt farlig. Han såg sig själv stå helt utanför samhället och föraktade tro på rättvisa. Det enda han själv sa sig tro på var kontanter.

”René la Canne levde livet som om det handlade om ett schackparti mot en omänsklig motståndare. Denne motståndare kan René kalla samhället, lagen, konventionerna eller till och med snuten, det spelar ingen roll. Han ser bara kombinationen som ska göra monstret schack och matt.” (Borniche, 1975)

Det finns en René inneboende hos de allra flesta fångar. Förmågan att dölja bitterhet och hat med charm varierar givetvis, liksom förmågan att se kombinationer som ställer monstret i schackmatt. Det spelar ingen roll. En av tomtarna på loftet heter René.

Jag hade en René som kämpade om platsen bakom spakarna långt innan jag såg insidan av en anstalt. Denna René har fått rikligt med näring genom livet men andra mer socialt anpassade personligheter har hållit den saten i schack.

Sedan två år tillbaka är det René som sitter vid spakarna samtidigt som han ger övriga personligheter livsuppehållande stimulans med böcker och fantasi. Periodvis liknar dessa aktiviteter panikartade återupplivningsförsök med hjärtmassage och konstgjord andning. Medan mitt intellektuella jag ligger i dödskramper hålls René sysselsatt.

Jag tror inte någon av mina personligheter är här med livet som insats. Vissa ligger i och för sig i koma, men att ha delar av sin personlighet på vila tror jag är sunt. För stunden frodas René, dopad av omgivningens vansinne. Förhoppningsvis får han en lång och välförtjänt vila ganska snart. Till dess får han på sin höjd några softa timmar medan ett annat jag styr iväg på besök eller permission.
Som inlåst är det svårt att komma ihåg hur obetydlig kriminalvårdens roll är i verkligheten. När allt är ett rättshaveri är det svårt att komma ihåg att René faktiskt är en rättshaverist. ’

Zzz


/Storebror