Voltan

Nyanlända fångar får dela cell med andra nyanlända fångar en tid tills enmansceller blivit lediga. Denna stackars sates nuvarande cellkamrat är heroinist sedan minst tjugo år tillbaka. Han har vanföreställningar, hör röster och yrar omkring i tillvaron som Mijailović på NK. Gissningsvis är det otroligt stressande att behöva dela cell med ett sådant psykfall och vetskapen om att nästa epilepsianfall kommer att vara katastrofalt kan ju knappast lätta upp stämningen.

Storebror

Min avsikt med VT 2011 var att läsa 30 poäng Engelska via Mittuniversitetet. Jag gillar ju språk och tyckte att det vore bra att lyfta min Engelska från bra till fantastisk. Att läsa språk på distans via Mittuniversitetet visade sig inte vara någon bra idé. Det enda som skulle nå fantastiska nivåer skulle vara min huvudvärk. Jag sa kort och gott upp mig, men jag han lämna in ett par uppgifter. En av dem var ett porträtt av en stereotyp Amerikan och en stereotyp Brittisk person. Jag var lite irriterad när jag skrev detta:

The stereotypes

I have picked up my prejudices about both Americans and the British whilst travelling. Every time I have a run in with any of the two I consider most of those prejudices confirmed. At one time about ten years ago I was on the road in the south of Thailand with a few of the Brits. We spent several hours squeezed in the back of what looked like a toy pick up truck with a taxi sign on the roof.

On arrival at a dodgy hotel in Krabi the first thing I did was to throw my self in the shower. My British friends hit the bar. One bought an impressive round of beers as the others scanned through the TV-channels in search for the latest soccer results.

When I joined the Brits I had three beers waiting for me. British people simply can’t pronounce my name, “****”. They try with anything that starts with the letter “*”. This lot called me “******”. When I entered the bar, Sarah, the leader of the pack, said: “******, you are such a clean person”, referring to the fact that I was the only one who bothered to wash of the road before starting to drink. As she was used to nurse the men around her she asked me if I was hungry. I was, but I was not going to eat either chips and vinegar or toast and Marmite. The Brits had that dreadful herbal mix called Marmite sent to them from England. The vinegar for the chips was bought in a Thai supermarket.

Sarah made sure everyone was happy. She was a pleasure to the eyes with dark curly hair and pale skin that turned brightly red in seconds if exposed to the sun. On that account she was sensible and stayed in the shade most of the time.

The male Brits behaved them selves as a pack of street dogs. No matter how well raised they may appear to be over lunch, two beers later they are all a bunch of hooligans. They come in three different characters; the joker, the drinker and the druggie. The joker usually likes to drink and the drinker usually considers him self a joker and all of them consumes more drugs over a weekend than a cancer patient gets through the system in a lifetime.

The male Brit considers an unhealthy interest in watching soccer on TV to be the very definition of being male. Any hobby they might have is something you can do whilst being on the piss. Anything that happens on the piss usually brings out a fourth character among the male Brits, the fighter.

In a Brit gang, the males take turns in becoming the fighter. On rare occasions they all become the fighter. These occasions are always soccer related. Who ever amongst the males who make the worst ass of him self will be treated like a hero by the British females. If that was not the case there would be no Brits. They would be long gone centuries ago. 

The American stereotype is also found in the bar. He is competing over every ones attention with the British joker. He is a loud character who calls every one “Dude” and ends every sentence with “man”, even if he would address a female. While the British joker simply tells jokes, the American dude entertains his crowd by quoting Cheech and Chong and telling stories about scoring and smoking marijuana. He does not let the truth get in the way of a good story.

Loud mouth and his friends take pride in smoking marijuana with out mixing it with any tobacco. The fact that most marijuana is so strong that mixing it is a healthy survival technique does not bother the Dude and his friends. They pass out a couple of hours now and then. When they wake up they do it all over again. Quoting Cheech and Chong, telling stories about how they score dope, talking about them selves in third person, passing out.

The American Dude considers him self superior to every other culture on the planet. Nothing impresses him as his country is good for everything, but he can’t stop talking about this Dude who could roll a joint in side out.

American females are the gold digging champions of the world. They have developed a sixth sense for sniffing out rich men on their death beds. As rich men on their death beds can’t do much about reproduction that is taken care of by the American Dude. The females usually does not give their consent to this solution, witch is why the American Dude is such a go getter in the date rape department.

Kanske var det lika bra att jag lämnade språkstudierna bakom mig för stunden. VT 2011 fortsätter jag istället på en väl trampad stig genom medie- och kommunikationsvetenskapsträsket. Det träsket är trivsamt.

Storebror

Den mobbade stackaren från västkusten är borta. Antingen såg någon personal att han fått mer stryk än vanligt och isolerade honom för hans egen säkerhet eller så tröttnade han och valde att isolera sig själv. Västkustens frånvaro kan få katastrofala konsekvenser för de svagare figurerna bland mobbarna. Någon kommer att få rollen som strykpojke. I den samlingen har det ingen betydelse. Alla förtjänar den. Min förhoppning är att de knäcker varandra en och en i tur och ordning.

Storebror

-          Har du testat heroin?

-          Amfetamin?

-          LSD?

-          Benzodiasepiner?

-          Opiater?

-          Kodein?

-          Andra receptbelagda mediciner?

-          Lösningsmedel?

Listan var oändlig. Vi fastnade en stund på kokain och cannabis. Utredaren avslutade narkotikaavsnittet med att fråga om ”övriga berusningsmedel”. 

-          Jag känner inte till några andra berusningsmedel, svarade jag.

Åtta dagar efter frivårdens besök var det plötsligt dags att reda ut min relation till bland annat narkotika. ”Det var ju lustigt vilken fart ni fick när utomstående blev inblandade”, tänkte jag. Vid mötet med frivården betonade jag att det under de senaste tre månaderna inte hänt något alls med planeringen av min utslussning och att det allra första steget i denna planering enligt anstalten var nu pågående utredning.

Vi sitter i vad som liknar ett klassrum med galler för fönstren. Utredaren är en uniformerad någorlunda trevlig tjej i 25-årsåldern. Hon har en manual och läser innantill.

-          När började du dricka dig berusad mer än tre gånger i veckan?

-          Försök inte med mig. Så ofta har jag aldrig druckit mig berusad.

-          Har du en bostadsadress?

-          Ja alltså jag har suttit inne i flera år så man kan säga att jag bor här.

-          Är du nöjd med det?

-          Inte nämnvärt.

Det är inte lätt att övertyga misstänksamma kriminalvårdare om att jag inte har problem med varken mitt sociala liv eller min inställning till narkotiska preparat. Att jag lämnar negativa urinprov regelbundet, spenderar all min tid med studier och tränar målmedvetet har ingen betydelse. Man anser att anstalter är en egen värld där narkotika inte existerar. Det stämmer inte med verkligheten men det bryr jag mig inte om att påpeka.

När vi en och en halv timme senare har arbetat oss igenom kriminalvårdens frågeformulär har jag listat ut att ordet ”regelbundet” i berusningsmedelsammanhang innebär tre gånger i veckan eller fler. Jag tränar regelbundet. Det har jag nära nog alltid gjort. Vad gäller berusningsmedel har jag aldrig använt sådana regelbundet. Jag har bara varit lite livlig.

Storebror

Total tristess i sektiösa grupperingar ställer flockdjurens kreativitet på prov. Att driva med en svårt korkad stackare från västkusten är allas för tillfället gemensamma hobby. Elakheterna han utsatts för vet inga gränser. Västkusten tycks faktiskt vara så pass borta att han inte förstår. De som själva är vana vid rollen som strykpojke är de absolut värsta mobbarna. De har något obehagligt saligt i blicken, kanske frälsta från all brutal mobbing de utsattes för innan västkusten kom och axlade manteln som offer.

Vissa elakheter är onekligen kul, som att skicka in västkusten till araberna i sporthallen och fråga efter Jihad. Andra är bara vidriga. Jag blandar mig givetvis inte i mobbingrelaterade lekar. Jag umgås inte med hyenor. Men som vanligt kan jag inte undgå att höra allt.

För någon vecka sedan anlände en juvel som genast tog en ledande biroll i mobbingdramat. Denna juvel är heroinist vilket på anstalt innebär ett evigt smusslande med insmugglade Subitextabletter. Medicinen ska användas i avvänjande syfte men fungerar tydligen utmärkt att knarka på. Obetalda skulder och klumpigt beteende satte heroinisten i fokus för de västkustrelaterade elakheterna redan efter några dagar.

Mobbarna ägnade helgen åt att pumpa västkustens däck. Han hetsades tills han själv trodde att han var en grym fighter och lagom tills att han svarade på den sociala medicineringen kom ett rykte om att heroinisten ”golat” om något. Efter vissa påtryckningar gav han sig iväg till heroinistens cell, skickade på honom två örfilar och något svammel om golning som heroinisten troligen inte förstod ett smack av.

Heroinisten ville såklart stå upp för sig själv så grabbarna föreslog en uppgörelse i anstaltens ******** vilket ligger något i skymundan. Västkusten såg inte direkt peppad ut av idén men vågade såklart inte säga ifrån. När grabbarna peppade som bäst sa jag till västkusten att jag sprungit på heroinisten efter de två örfilarna och sa att han hade gråtit. Jag ville se en reaktion, se om västkusten som själv mobbas kunde sätta sig in i heroinistens situation. Västkusten sprack upp i ett leende och såg olidligt stolt ut. ”Hoppas de slår ihjäl varandra”, tänkte jag och slutade med det att bry mig.

Några timmar senare var besvikelsen total. Vissa pratade i och för sig om det sjukaste de sett, men syftade på det fegaste de sett. En kort slagutväxling utan minsta effekt var allt som kommit av ”the Ichy and Scratchy fight” (heroinister har klåda).

Förra veckans mobboffer var givetvis de värsta uppviglarna. Får de inget annat att göra de närmaste dagarna kanske det blir en riktig fight.

Storebror

Den mest vansinniga av kulturkrockar slog mig när jag motvilligt släpat mig tillbaka till anstalten efter en helt fantastisk dag med helt fantastiska personer i en helt fantastisk stad. Klockan 19:00: krogmiljö med noga utvalda. 20:00: naken på en toalett, inspekterad av tre invandrarkvinnor i uniform. Jag log från öra till öra. ”Man jobbar med det man gillar”, sa jag och lämnade över en väl fylld plastmugg med urin. Språkbarriären motverkade troligen förolämpningen något men jag ser det som min uppgift att försöka. Det blir aldrig gammalt.  

Jag är så utsvulten på intryck att allt som händer utanför murarna sker som i en dimma. När jag kommer tillbaka till anstalten rasar intrycken förbi mitt inre som om någon tappat Youtube i en blender. Jag granskar bildfragmenten med en känsla av tacksamhet. Här är det tydligt att många inte har annat att göra på sina permissioner än att frysa. Eller att vakta mig när jag klär av mig. Jag ser fram emot nästa kulturkrock.

Tack

Storebror

I korridoren utanför matsalen träffade jag en smått skärrad nyanländ fånge. I samma mening som vi sa hej till varandra berättade han att han led av cancer. Han skulle i och för sig bara sitta inne en månad, egentligen på en öppen anstalt, med det blev bråk om hans medicin. Vad han tog för fick jag inte veta. Jag frågade inte. Cancer låter respektingivande tycker jag. Det tyckte inte personalen på den anstalt som knallade den sjuke hit. Medicinen var flaggad som beroendeframkallande så den fick han inte ta på anstalt. Inget förvånar mig längre. Jag ställde inga följdfrågor.

Med cancerpatientens fyraveckors medicinavbrott färskt i minnet hamnade jag i en konversation med en figur som blivit rikligt med trakasserad för att han inte klarar av att lämna urinprov. Han kan bara inte få det gjort när någon står och tittar. Det finns såklart en hel oändlighet av kreativa lösningar men avsikten är inte enbart att kontrollera vissa förbjudna substanser. Krafterna bakom kriminalvårdens urinprov tycks drivna av förnedring.

Jag har fobi för frisörer. Vidden av hur vidrigt jag tycker det är att klippa mig är det ingen som tycks förstå. Jag går hellre till tandläkaren och hos tandläkaren blir jag helst sövd.

Traumat började en gång för länge sedan med att en frisör gav mig en hårbottensmassage utan att fråga. Jag låg spänd som en fiolsträng och kämpade mot impulsen att dra prostitutionsrelaterade kommentarer. Hjärnan gick på högvarv. Jag hade inre filmvisning med alternativa reaktioner på olika kommentarer och mycket svårt att inte skratta. Själva klippningen var rena tortyren. Tjejen som klippte tog i mitt hår som om det vore hennes borttappade snuttefilt. Min tourettesdrabbade personlighet löpte amok och jag kan bara hoppas att jag inte sa något av allt jag tänkte.

Sedan detta trauma har jag fastnat i hårbottensmassagefällan ett antal gånger. Varje tillfälle är unikt men grundproblemet är att jag vill ha mitt hår klippt, inte bli masserad.

Jag har inte haft möjlighet att låta någon frisör skända mig sedan fyra månader tillbaka. Det är vildvuxet eller rakat som står på menyn tills jag är i normal permissionsgång. Om en månad är det dags. Jag och lillasyster arbetar febrilt med en strategi. Ett av många bra förslag är att vara helt ärlig med min blivande frisör och säga som det är. Jag kan ju inte ringa och boka tid själv så det får ju lillasyster fixa.

”Hej, jo min brorsa, han har kraftig frisörfobi men tänkte ta tjuren vid hornen så att säga. Nu är det så att han sitter inne och det har han gjort i några år. Men han har permissioner, så det är viktigt att han får en tid vid just det och det datumet. Han gillar inte när andra tar i honom så det som klipper måste vara försiktig, förslagsvis tjej, helst europé. Och ge honom för guds skull inte en hårbottensmassage…”

Det kanske blir rakat trots allt, eller så frågar jag helt enkelt efter en ”happy ending” så fort schampot åker fram och får problemet ur världen.

Storebror

En person från frivården var på besök för att etablera en kontakt med mig inför kommande utslussning. Vi sågs i ett av anstaltens besöksrum. Det var trångt. Min kontaktman lutade sig tillbaka i en fåtölj och la benen i kors så att en sko hamnade mitt i mötet. Han tog sig till med en myndig stämma och orerade som om han var väl insatt i rådande situation. Mötets dagordning försökte han styra genom att lägga ord i munnen på mig. Jag var väl förberedd.

Då jag inte hade klart för mig vad för funktion frivården kan tänkas fylla under min utslussning var planen att låta frivårdens representant prata så mycket som möjligt. Kontaktpersonen bet jag av omgående.

– Går allt enligt min verkställighetsplan har jag flyttat till en öppen anstalt om fyra till sex veckor och då har du inget med min utslussning att göra, sa jag till chefen bakom skon.

– Det har du ju rätt i, svarade han.

– Då är det ju bättre att vi ägnar tiden åt att etablera en kontakt mellan dig och mig, sa jag till tjejen från frivården som tycktes hålla med.

Tjejen från frivården såg trevlig ut och gjorde ett möjligen något naivt men intelligent intryck. Medan vi bekantade oss med varandra skruvade kontaktpersonen och hans sko på sig otåligt. Då och då avbröt han vår konversation med konstateranden som var långt bortom bäst före datum. Jag försökte vara tydlig med att han skulle hålla sig utanför konversationen utan att låta allt för irriterad. Om jag lyckades är oklart.

En timma in i mötet var jag övertygad om att tjejen från frivården inte förstod att kontaktpersonen var en pajas eller hur dålig koll anstalten faktiskt har. Inför min utslussning behöver jag ansöka om ändrade villkor. Jag behöver ha ett yttrande skrivet från min kontaktperson. Han har jag inte haft någon kontakt med så hur han ska kunna göra ett adekvat utlåtande om min person är för mig en gåta. Jag hade såklart både förslag och riktlinjer.

– Vad jag hoppas är att ni skriver att ni räknar era fångar minst fem gånger om dagen och att jag varje gång ni kollar ses studera i min cell. Ni kan ju lägga till att jag under perioden oktober till januari vid ett flertal tillfällen rapporterats för misstänkt misskötsamhet men att någon faktisk misskötsamhet aldrig konstaterats och att jag medan anstalten har räknat fångar och skrivit rapporter har vidhållit fokus på mina studier, sa jag till kontaktpersonen som såg lagom road ut. 

– Lite koll har vi faktiskt, protesterade kontaktpersonen.

– Du har ju inte varit här, kontrade jag.

– När jag kom hit för tre månader sedan hade vi ett kollegium där anstalten sa att man skulle göra en utredning om mina specifika behov för utslussning, började jag och foten i rummet ryckte nervöst.

– Sedan dess har du varit sjukskriven, sa jag adresserat till kontaktpersonen.

– Någon utredning har inte blivit gjord, fortsatte jag och tjejen från frivården tittade i sitt block. 

– Faktum är att ingen av anstaltens personal känner mig som något mer än ett nummer, avslutade jag utan att få mothugg.

Vi bytte samtalsämne och kom överens om att jag skulle höra av mig till tjejen på frivården om jag behövde hjälp med något. Hon sa att vi skulle se mycket av varandra både under utslussningen och efter min villkorliga frigivning.

Det blir säkert bra… //

Storebror

En av vännerna blev så chockad och upprörd när hon fick veta vad som drabbat Storebror att hon hals över huvud reste till fängelset för att besöka honom. Detta hände i början av ”voltan”. Hon kände inte till något om besökstillstånd och besöksbokning. Naturligtvis fick hon återvända hem med oförrättat ärende. Det fick vi också trots besökstillstånd och bokat besök. Vi hade planerat att inleda 2011 med ett besök hos Storebror men när vi anmälde vår ankomst i högtalartelefonen vid grindarna möttes vi av en röst som lät meddela att alla besök denna dag var inställda. Vi hade åkt 40 mil och ville naturligtvis veta orsaken. Den kunde man inte uppge men man tillade att Storebror mådde bra. Något besök de följande dagarna gick inte att ordna då besöksrummen redan var uppbokade.
Vad hade hänt? Personalbrist? Var det fråga om kollektiv bestraffning?
Föräldrarna

Efter drygt 2 år var det dags för den första permissionen, utan fångvaktare. Hela familjen ville följa med och hämta Storebror men därtill var bilen för liten. Det fick bli vi föräldrar, Lillasyster och Hunden. Det blev stora famnen ute på parkeringsplatsen. Hunden ”skrek” av glädje. Hon hade inte träffat Storebror sedan den ödesdigra dagen. Nu hade vi 8 timmar med Storebror framför oss.
Föräldrarna