Voltan

För närvarande har jag permissoion åtta timmar varje månad. Väl lite kan man tycka men nog för att jag ska bli allt mer medveten om världen på utsidan. Allt som oftast slår det mig att jag blir allt mer ifrånåkt. Känslan som infinner sig är illamående, eller känslan av att just ha blivit brutalt dumpad. På nyårsafton är det som allra tydligast att livet på utsidan rinner iväg utan mig. Personerna jag borde firat denna dag med saknas extra mycket. Dumpadkänslan slår alla rekord.
Detta nyår var mitt tredje som frihetsberövad. Tolvslaget brukar firas med några minuters öronbedövande dunkande i fängelsets väggar, som en orkester av olydnad. Detta nyår var det knäpptyst på insidan.
Från utsidan ökade fyrverkeriernas dån med varje minut som tolvslaget närmade sig. Illamående. Kanske är det min nuvarande permissonsfrekvens som är en effektiv tortyrmetod. Mänskliga drag av min personlighet hinner vakna ur sin koma på åtta timmar, resterande fyra tusen någonting timmar av månaden gör dessa mänskliga drag inget annat än skada.
Kvart över tolv tystnar dånet från utsidan. Ett fåtal pyrotekniska entusiaster fortsätter att göra omvärlden påmind. Jag vänder mig mot mina hårdare personlighetsdrag och förtränger längtar och saknad med ett välriktat mentalt långfinger.

/Storebror

Den av mina grannar med mest utmärkande bokstavskombination har haft en jobbig dag. Oförutsedda händelser som stör berörd persons fasta rutiner slår vederbörande fullständigt ur balans med förfärade klagosånger och vilt sprattel som följd.

En osmidig matvaruleverans blev startskottet för dagens utbrott. Enligt min bokstavsdrabbade granne var det fel på både leveransens tidpunkt och levererande plits attityd. Innan någon annan hunnit bry sig var ABCD rasande på hela världen. Alla är vana vid utbrotten och gör situationen värre efter bästa förmåga.

När jag några timmar senare sprang in i ABCD var han fortfarande förkrossad och muttrade om att något var oacceptabelt. Då gick brandlarmet.

Mer än en förskräcklig sak i taget är långt mer än ABCD mäktar med. I och med brandlarmet försattes han som i trans. Klagandet blev allt mer osammanhängande, volymen blev högre och hans rörelsemönster tog formen av en sprattelgubbe med fingrarna i ett vägguttag.

Vanligen sköter ABCD städningen på avdelningen. Han städar med frenesi och beklagar sig ljudligt undertiden. Världen rasar samman över honom titt som tätt.

/Storebror

Roger Borniche beskriver sin (fiktiva?) karaktär René la Canne (1975) som en man som inte har någon moral. Det franska rättsväsendet utsatte honom för orättvisor som gjorde honom besatt av tankar om hämnd. René dolde bitterhet och hat under ett charmerande yttre vilket gjorde honom exceptionellt farlig. Han såg sig själv stå helt utanför samhället och föraktade tro på rättvisa. Det enda han själv sa sig tro på var kontanter.

”René la Canne levde livet som om det handlade om ett schackparti mot en omänsklig motståndare. Denne motståndare kan René kalla samhället, lagen, konventionerna eller till och med snuten, det spelar ingen roll. Han ser bara kombinationen som ska göra monstret schack och matt.” (Borniche, 1975)

Det finns en René inneboende hos de allra flesta fångar. Förmågan att dölja bitterhet och hat med charm varierar givetvis, liksom förmågan att se kombinationer som ställer monstret i schackmatt. Det spelar ingen roll. En av tomtarna på loftet heter René.

Jag hade en René som kämpade om platsen bakom spakarna långt innan jag såg insidan av en anstalt. Denna René har fått rikligt med näring genom livet men andra mer socialt anpassade personligheter har hållit den saten i schack.

Sedan två år tillbaka är det René som sitter vid spakarna samtidigt som han ger övriga personligheter livsuppehållande stimulans med böcker och fantasi. Periodvis liknar dessa aktiviteter panikartade återupplivningsförsök med hjärtmassage och konstgjord andning. Medan mitt intellektuella jag ligger i dödskramper hålls René sysselsatt.

Jag tror inte någon av mina personligheter är här med livet som insats. Vissa ligger i och för sig i koma, men att ha delar av sin personlighet på vila tror jag är sunt. För stunden frodas René, dopad av omgivningens vansinne. Förhoppningsvis får han en lång och välförtjänt vila ganska snart. Till dess får han på sin höjd några softa timmar medan ett annat jag styr iväg på besök eller permission.
Som inlåst är det svårt att komma ihåg hur obetydlig kriminalvårdens roll är i verkligheten. När allt är ett rättshaveri är det svårt att komma ihåg att René faktiskt är en rättshaverist. ’

Zzz


/Storebror

Jag kallas till ett kontor av en kvinnlig plit  i 40-års åldern och min dramaturgiska bergodalbanevagn drar iväg med ett ryck. Pliten har en hög med delgivningar till mig. Det är aldrig något bra. Överst i högen ligger ett avslag från kriminalvårdens såkallade Region. De tycker att jag kan hålla mig ren med Dubbel Dusch från anstaltens kiosk. Jag vill köpa anständiga hudvårdsprodukter via postorder. Säkerhetsrisk var en av motiveringarna till avslaget. Vagnen rusar iväg under mig. Hjulens dunkande ljud mot rälsens skarvar ökar takten med min puls.

-          Vad är det meningen att jag ska lära mig av detta?, frågar jag pliten.

-          Jag vet inte, jag har inte läst, svarar hon.

Jag drog ett djupt lugnande andetag och min vagn kom ur falläget.

-          Jag får inneha hygienartiklar och jag får beställa varor per postorder om det gäller CD-skivor. Varför krångla om hudvårdsprodukter?, suckade jag och kände g-kraften trycka mig djupt ner i stolen.

Pliten ögnade igenom beslutet med något ovanligt i blicken.

-          Har du pratat med säkerhetsansvarig om detta?, frågade hon.

-          Ja, han sa tvärt nej, svarade jag.

Viktlös och likgiltig bestämde jag mig för att kliva ur vagnen, skriva på delgivningen och acceptera förlusten.

-          Jag kan prata med säkerheten på måndag morgon och om de tycker att det är ok kan jag handla åt dig, sa pliten.

-          Va?! Svarade jag och såg troligen ut som en fågelholk.

Hon upprepade sig och jag liksom vaknade ur en mindre behaglig falldröm, väckt av en stor hink vatten. Ingen bergodalbana.

-          Det skulle vara den första välvilliga ansträngningen någon kriminalvårdsanställd gör för mig någonsin, tror jag att jag svarade. Jag var i chock.

Två dagar senare levererade kriminalvården mycket efterlängtade hårvax och diverse hudvårds lull lull.

-          Du anar inte hur uppskattat detta är. Tack så mycket, sa jag.

Vad mer kunde jag säga… Idag, det visade sig vara inte en bergodalbana, men en flumride…

/Storebror

Jag såg delar av SVT:s ”Veckans brott” för första gången alldeles nyss. Vanligen undviker jag TV-program som ”Veckans brott”, ”Efterlyst” och ”Cops”. I min värld är det fiendepropaganda.

Jag fastnade i programmet för att de följde en kille jag har suttit inne men från att han muckade och några månader framåt. Redaktionen kom i kontakt med honom via organisationen X-Cons som arbetar med att hjälpa fängelsekunder att ordna upp sina liv.

Från fängelset fick min före detta granne en täckjacka och en spark i häcken. Socialen lovade honom ekonomiskt stöd men svek alla löften så när som på ett par matkuponger. Leif GW Persson kommenterade min kamrats utsikter att klara livet på utsidan med att riva i sitt inte så lite flottiga hår, sucka djupt och svamla om att han var sin egen värsta fiende. Det kan vara svårt för Leif GW att se världen i annat än svart och vitt efter alla år vid polisen.

Jag menar att min kamrats värsta fiende är de sociala myndigheter som gång efter annan levererat björntjänster istället för att hjälpa. Vidare på listan över fiender värre än den egna personen följer åklagare, advokater, domare, nämndemän, poliser och kriminalvårdspersonal. Min kamrat har åkt in och ut ur landets gladiatorinternat sedan unga år. Anledningen är i grund och botten att han har självmedicinerat sin ADHD med amfetamin. Inbrott och stölder har följt naturligt i den livssituation som uppstått.

Min uppfattning är att personer som finner inre lugn av amfetamin ska få det som medicin. Hur man än vrider och vänder på det är fängelse, täckjacka och spark i häcken inte ett fungerande sätt att anpassa missbrukare till ett ordnat liv i samhället. Ur det perspektivet skulle man kunna säga att min väns fiende är lagen.

Ovan nämnda kamrat ser jag som en representant för en stor grupp människor som inte är hopplösa fall samtidigt som de tycks vara i behov av stöd och hjälp för att klara livet utan att spåra ur i orgier av droger och brott. Sämre lösning än kriminalvård och täckjacka kan jag inte komma på utan att hamna i tankegångar om Needle park och Auschwitz.

Kanske skulle amfetaminmissbrukares fängelsestraff innehålla ADHD-medicin och psykolog?
Kanske borde det som kallas utslussning innehålla något mer än en spark i häcken?Kanske borde någon beläst och förhållandevis klok person som Leif GW propagera för en lösning som inte enbart innefattar straff och pina?
Som polisväsendets främsta propagandaverktyg borde han vara intresserad av att minska brottsligheten, eller?
Kanske hans funktion går ut på att säkra så mycket anslag som möjligt åt polismyndigheten?
Kanske rättsväsendets huvudsakliga uppgift är att varna om sin egen existens?
De värsta brottslingar jag har träffat har arbetat med att ”upprätthålla lagen”.


/Storebror

Just som jag entrar sporthallen träffar en innebandyboll insidan av mitt lår.

- Shit vilken fullträff, ylar förövaren lyckligt.

Jag skickar tillbaka bollen i hans riktning och säger:

- Ditt as.

Bollen träffar honom mitt i ansiktet. Min avsikt var verkligen inte att skada honom så jag går fram till den dubbelvikta innebandyentusiasten.

- Förlåt, det var inte meningen. Vart träffade jag?

- Näsan, det är lugnt. Bara smärta, ingen skada, svarade han.

Så drabbades jag av en släng av tourettes, kanske för att jag var lättad över att inte ha skadat min kamrat mer allvarligt.

- Näsan, sorry. Jag siktade på munnen, hörde jag mig själv säga.

En annan av mina mindre känsliga grannar uppskattade kommentaren nog ljudligt för att en tredje som missat händelsernas början skulle tappa fattningen.

- Skrattar ni åt att han har skadat sig? frågade nr: 3 med förfärad blick.

Som man frågar får man svar.

- Ja, vadårå…

//Storebror

Min dramaturgiska bergodalbana har tills nyligen avverkat en ganska lång och behaglig raksträcka. När anstaltens högtalarsystem sprakade till och mitt intagningsnummer beordrades till centralvakten för några dagar sedan anade jag att kurvor närmade sig.

Två bista figurer mötte mig vid Centralvakten. De spretade med fingrarna i skinnhandskarna och gjorde sitt yttersta för att injaga skräck. Jag fördes in i ett rum. En av plitarna kastade åt mig en bunt papper medan den andre frågade:
- Vad har du att säga om det här?

Att låta en eller flera förhörsledare påkalla förhöroffrets uppmärksamhet är ett klassiskt grepp för att skapa osäkerhet, stress och oro. Pappershögen var en rapport om misstänkt misskötsamhet för att mitt senaste urinprov visat lågt kreatininvärde.
Plitar som roas av att skriva rapporter och hålla förhör hatar jag så att det kan liknas vid en psykisk störning. Det är svindlande som när vagnarna klättrar upp för banans första brant.
Mentalt står min vagn och väger på backens krön. Jag sitter och håller i bromsen, kastar ifrån mig rapporten och säger:
- Jag förnekar brott och ställer inte upp på något vidare förhör, något mer har jag inte att tillägga.

Märkbart irriterad började en av plitarna leta efter tangenterna på skrivbordet med pekfingrarna, nu utan skinnhandskar.
- Ni får släppa tillbaka mig till avdelningen nu på en gång, började jag.
- Men du måste skriva på här, försökte pliten vid tangentbordet.
- Jag skriver inte på någonting och i framtiden är det ingen idé att ni stör mig när ni vill leka förhörslekar, bet jag av, med knogarna vitnande runt bromshandtaget.

Ett lågt kreatininvärde betyder att jag har druckit vatten. Att vrida det till misstänkt misskötsamhet är som jag ser det inget annat än en provokation för att ställa mig ur balans. För att undvika att tappa bromshandtaget slutar jag prata. Plitarna pratar i munnen på varandra medan jag pekar på dörren. De släpper tillbaka mig på avdelningen.

Några dagar senare klampar en av förhörsledarna in i sporthallen, mitt under pågående innebandymatch, för att delge vissa av oss några beslut. Pappershögen var stor och han ville ha underskrifter. När förhörsledaren vände sig till mig släppte jag sakta på bromsen.
- Mina delgivningar får du lämna till min kontaktperson, sa jag lugnt.
- Jag har faktiskt ett jobb och sköta och just nu innebär det att delge dig de här besluten, protesterade förhörsledaren och en blodåder började bli synlig på halsen.
- Ditt jobb får du försöka sköta utan min hjälp, svarade jag.
- Om du ber mig om något då ska jag strunta i det, menade förhörsledaren och såg att vara på väg att explodera.
- Du behöver inte vara orolig för att jag ska be dig om någonting, det kommer aldrig att hända, sa jag som ett konstaterande, antagligen med en del förakt  i rösten.

Förhörsledaren stormade ut. Dörren till idrottshallen slog han igen som en fjortonåring med utegångsförbud. Utbrottet fick min bergodalbanevagn att plana ut i några behagliga gungningar. Bromsen släpptes i lugn. Innebandymatchen återupptogs och jag log åt min seger.

/Storebror

Vid kaffebryggaren i skolans fikarum smyger en arab runt mig som en skugga och ser ut som om han just gjort något fult. Jag noterar att han för en gång skull inte har minst ett finger i näsan. Han kan vara omkring 35 år. Vanligen visar han mig inget intresse så jag misstänker att det är aktiviteten runt kaffebryggaren som väckt nyfikenhet.
- Vart kaffe? frågar han på bruten svenska.

Jag visar var kaffefilter finns, hur det ska vikas och var det passar i kaffebryggaren.
Antingen är min uppvisning en aha-upplevelse eller tycker han att jag är precis rökt. Jag kan inte tyda. Istället fortsätter jag fylla på kaffepulver. Min arabiske kollega ser nyfiket på. Jag gissar att det är förpackningen som kaffet fanns i som är mest intressant.

- Jag inte hitta, förklarar han som för att berätta att han tänkt sätta på kaffe själv något tidigare.
Min gissning är att han försökt sätta på kaffe för första gången i hela sitt liv alldeles nyss och att kaffebryggaren framstod som ett mysterium. Kanske underskattar jag honom.

/Storebror

För att filtrera bort ljudföroreningarna orsakade av mina ljuvliga klasskamrater mosar jag hörlurarna djupt i örongångarna och höjer volymen. In-i-dimman.

En framtung iranier går med händerna på ryggen när han inte är upptagen med att peta i näsan. Hans frånvarande blick får mig att tänka på Bästefar, den misstänkte uppsalapappan jag var i fejd med förra året.
En figur från västkusten som liknar Homer Simpson sitter på ett bord och pratar högljutt om olika anstalter. Hans blick är, liksom iranierns, frågande på ett skrämmande vis. Det är tydligt att ingen onödig verksamhet pågår i hans tankevärld. Min gissning är att han kommer att se mycket av anstalterna han pratar om i framtiden.
Ett kreativt bokstavsbarn i 25-års ålder väger på stolen samtidigt som han bläddrar i en mattebok. Han har både empatisk och analytisk förmåga och en massa estetiska talanger. Han kämpar med allvarliga koncentrationssvårigheter, yvigt rörelsemönster och högljudda, okontrollerade impulser. Vi kommer bra överens. Jag försöker ignorera pågående cirkus. In-i-dimman.

Merparten av mina studier gör jag i cellen där jag inte har någon dator. I skolan skriver jag över mina texter från kollegieblock till ordbehandlaren. Den empatiske dampisen jublar när han upptäcker att jag skriver och läser samtidigt. Han utbrott bryter min in-i-dimman-förtrollning för en kort stund men jag lämnas snart ifred då något snnat fångar hans uppmärksamhet. Jag tar ny sats. In-i-dimman.

/Storebror

Jag har en granne från en kultur som har för vana att mörda sina barn om de inte lyder. Det är ju till att börja med tur för mig att vi inte gör så i vår kultur tänker jag och drar på munnen. Många här har ägnat grannen en och annan tanke. Han är inte populär. Hedersmord är inte accepterade.
Han hade bara varit här i några få dagar när jag hittade honom på avdelningen med sprucken panna och svullna ögon. Reflexmässigt frågade jag honom om allt var ok, om han mådde illa eller kände sig trött och om han ville ha en ispåse. Något instinktivt gjorde att jag kände sympati, kanske medmänsklighet, men så snart mitt rationella jag vaknade till försvann sympatin och jag lämnade den blödande satan ensam.

Under dagarna som följde nidmördarens misshandel landade pusselbitar av information liksom i mitt knä utan att jag egentligen ville veta. En av förövarna, för det var givetvis flera, anförtrodde mig händelseförloppet detaljerat och såg lite nöjd ut. Om han vetat hur jag ställer amatördiagnoser på människor i min omgivning hade han inte pratat våld med mig över huvud taget. Jag såg hans ögon närma sig varandra och sjunka lite djupare in i huvudet samtidigt som hårfästet närmade sig ögonbrynen med varje ord som kom ur munnen. Ett fåtal meningar senare var min tidigare någorlunda medvetne olycksbroder förvandlad till en slödreglande neanderthalare. Han väntade sig medhåll och uppskattning. Jag känder förakt och tänkte att de förtjänar varandra. Våldspsykopaten framför mig fyller en funktion genom att plåga våldspsykopaten som är min granne. Den ene är att betrakta som en sjukdom och den andre är att betrakta som ett virus. I den bästa av världar kan man använda den ena för att eliminera den andra. Ingen av dem är önskvärda.

Samtidigt som jag föraktar det ointelligenta i att misshandla varandra av mer eller mindre genomtänkta anledningar är jag glad att någon gör jobbet. Hade ingen misshandlat angivare, våldtäktsmän och nidmördare hade jag tvingats att antingen ha kräken i min omgivning eller misshandla dem själv. Med ovan nämnda kombination av medfångar är det enda som stör att jag behöver höra vad de gör med varandra. Jag känner ingen sympati.

/Storebror

Jag hämtades till ett konferensrum av min kontaktperson. Där satt en ordförande, en notarie, en utslussningsplanerare, två plitar och min kontaktperson. Min plats var på kortändan av ett ovalt långbord som var lite för stort för rummet.
- Hur mår du? frågade ordförande vars yrkestitel var Klienthandläggare.
- Ursäkta? svarade jag, som inte riktigt hörde vad hon sa.
- Hur mår du? frågade hon igen.
- Tack, det är bara bra, svarade jag.

Vanligen brukar brukar närvarande parter hälsa och presentera sig informellt innan själva mötet börjar men denna gång fortsatte plitarna mötet med en stel variant av "laget runt". Anstaltens utslussningsplanerare hade jag träffat tidigare.
- Jag får be om ursäkt för senast, började hon.
- Hur menar du då? svarade jag.
- Jo det var jag som var inne och stimmade med dig när du satt och åt lunch igår, förtydligade utslussningsplaneraren.
Myntet rann ner och jag kom ihåg den överspeedade kvinna som stormat in i köket dagen innan. Jag satt med en gigantisk hamburgare i högsta hugg. Den hade ett eget liv och tycktes inte vilja något hellre än att glida isär ur mina händer. Pliten som stormade köket mitt under pågående kamp ville gärna skaka hand med mig. Det var omöjligt inte bara för att hamburgaren då skulle vinna matchen utan för att mina händer var något kladdiga och jag lider av nog med bacillskräck för att inte uppskatta kroppskontakt med främmande människor när jag äter.

Ställd av situationens dödläge tog pliten tag i min handled och skakade den medan jag kämpade med att rädda hamburgaren. Matchen gick till hamburgaren som för i bitar ner på och omkring min tallrik. Burdus och klumpig i all ära men pliten som nu ursäktade sig kände tydligen av att jag inte uppskattade lunchattacken. Hade hon inte sagt något hade jag inte känt igen henne. Jag log med ambitionen att göra ett vänligt intryck och ryckte på axlarna.
- Tänk inte på det. Du är ursäktad.

Klienthandläggaren, i rollen som ordförande, tog till orda.
- Om några månader finns det möjlighet för dig att flytta till ett mer öppet system. Hur känner du för det? frågade hon.
- Jag är riktigt trött på att sitta i fängelse och vill givetvis komma ut så snart det är möjligt, svarade jag.
- Det är ju ett friskhetstecken, konstaterade samtliga runt det ovala bordet.

Någon gång i maj 2011 har jag suttit av hälften av de 5 år jag har att göra. Då kan min utslussning påbörjas. I mina särskilda villkor står att min utslussning inte får vara mer än sex månader och att jag inte får släppas ut på utökad frigång (fotboja). Villkoren stämmer inte överens med vad anstalten anser lämpligt. Alla runt det ovala bordet tycktes vara överens om att jag behöver mer än sex månaders utslussning och att fotboja skulle passa mig bra.
För att ställa villkoren till rätta måste jag ansöka om att få dem omprövade.

Mötet avslutades. Jag slussas ut genom ett flertal låsta dörrar och ett trapphus utan att ägna min förlorade hamburgare en tanke.

/Storebror

Dagarna före min allra första permission gick jag som på nålar. I helgen var jag ute på min tredje. Denna var den första utan övervakning. Jag var lugn som en filbunke.
Inget är konstigt med att spendera åtta timmar med familjen till skillnad från att vallas runt av två uniformerade juveler i en anonym småstad.

Det konstiga med min nuvarande situation är att ställa in sig på anstalten av egen fri vilja. Min självbild undrar vad fan jag håller på med. Jag borde sitta i en taxi till Arlanda men trycker roligt nog på knappen vid anstaltens grind.
- Jag är tillbaka från permission...
Grinden surrar till. Jag halkar genom snöslasket och ännu en grind, en knapp, ett surr och in till centralvakten.
- Har du haft det bra? frågar en plit samtidigt som han går igenom min permissionssedel.
- Verkligen, svarar jag och funderar på att förklara att om man misshandlar en person riktigt rejält, länge, och sedan tar en paus är det klart att den misshandlade uppskattar pausen, men undviker detta.
- Har du något olagligt med dig? frågar pliten.
- Jag tycker inte det med du kan ju kolla för att se om du håller med, svarar jag och ger honom min H&M-påse med strumpor, boxershorts och David Bowies platinum collection.
Allt slinker igenom som godkänt efter kritisk granskning.

På avdelningen undrar mina olycksbröder var jag har varit, vem jag mött, om jag handlat något, om jag sett en Iphone, om jag kollat min Facebook, och vad jag ätit. Jag avlägger en någorlunda detaljerad rapport. En konstaterar att jag "ser helt väck ut i ögonen". Alla garvar. Besök i verkligenheten tar på energin. Alla vet hur det är. Känslan liknas bäst vid en riktigt kraftig jetlag.
Dagen efter råder förvirring. Läsa går inte för att tankarna snurrar. Jag tränar istället. Ett ryggpass följt av lite vila följt av ett intervallpass på löparbandet. När jag är klar blir det innebandymatch. Vi slår som vanligt halvt ihjäl varandra. Min jetlag börjar gå över. Sover som en prins.

/Storebror

Från denna anstalt är det meningen att intagna ska börja få permissioner och komma i kontakt med verkligheten. Nästa anstalt är öppen anstalt, familje- eller behandlingshem. För att detta ska fungera måste dock personalen hjälpa till med diverse pappersarbete och kontakter med utsidan. De räknar sina fångar minst fyra gånger om dagen och vissa tjatar maniskt om matlagningsschemat. Andra sitter som fastfrusna på sina kontor tills någon överordnad tvingar dem att leverera delgivningar.
Det är uppenbart att många här inne har kraftiga problem med sig själva. Grundläggande saker som att hitta tvålen i badrummet fungerar inte. Runt anstalten byggs i skrivande stund ett tredje staket. Det kanske hjälper...

/Storebror 

En dag i veckan är anstaltens kiosk öppen. Merparten av fängelsepopulationen har mycket liten kontroll över sitt beteende när stimuli och belöning finns inom räckhåll. Kön till kioskluckan liknar den man kan se utanför valfritt systembolag halv tio på morgonen. Den är ungefär 45 minuter lång.
De med allra minst kontroll över sitt beteende i stimuli- belöningssituationer spenderar hela eftermiddagen i denna kö. Velar i luckan. Slickar i sig klubbor. Maniskt. Springer och tjuvröker. Lånar pengar av varandra. Pundar. Jag väntar ut denna kö så länge som möjligt i hopp om att den ska försvinna. Det gör den inte.
Bredvid mig sitter en figur som vi kan kalla Paddan. Hans verkliga smeknamn är något elakare. Det är väl förtjänt. Han sköter inte sin personliga hygien, möjligen beroende på att han är precis utvecklingsstört väck på Subitex mest hela tiden. Paddan pratar med mig oavbrutet och jag anstänger mig för att ignorera hans andedräkt.
På andra sidan sitter en finsk zigenare med en hängbuk som nästan når golvet när han sitter rakt. Han andas tungt. Luktar sjukdom. Jag bara väntar på att han ska sjunka ner i en stilla hjärtinfarkt men inget händer.
I hopp om att Paddan ska tappa intresset för mig säger jag "Vina loppo" till den smällfeta zigenaren. Det betyder troligen "spriten är slut" på finska. Han tittar frågande på mig som om det nyligen funnits någon sprit och att den just tagit slut.
En arabisk figur som jag känner sedan tidigare slår sig ner i samlingen. Hans närvaro gör att jag står ut den kvart som återstår tills det blir min tur.
I kioskluckan står en flintskallig men oklippt medelålders man med en urtvättad t-shirt. "Hellre ölmage... än krokrygg av arbete" står det på bröstet. Mustaschen är gul och för tankarna till spansk fascism. Mitt tålamod har varit slut länge. Skojfriska slashasar är det absolut sista jag orkar med.
Francos pupiller är misstänkt små. Blicken är vild. Jag ger honom mitt kioskkort. Det är som ett vanligt kreditkort i vit plast som det står "Kriminalvården" på¨. Kortet läggs på en avläsare och mina uppgifter dyker upp på kassaapparaten.
Hade jag inte tvingats koa i 45 minuter, hade jag sluppit det trettiotal pundare som stört min tillvaro under denna tid och hade kioskgubben inte väckt neanderthalaren inom mig hade jag lämnat en lång beställning till kommande vecka och betat av hela veckans inköpslista. Istället är det enda jag kan tänka att detta vill jag aldrig mer i hela mitt liv uppleva igen.
Jag köper telefonkort och frimärken för en månad framöver. Glömmer allt annat, tar mitt kort och går.
Trauma.

/Storebror

Någon konstaterar att en fördel med att vara någorlunda vuxen är att man kan äta dessert till middag om man vill det. En annan spinner vidare på idén och börjar leta efter ett våffeljärn i köket. Avdelningens turk tycks irriterad över tilltaget men det hjälps inte. På nuvarande avdelning sköter vi mathållningen själva. Det fungerar utmärkt. Vi äter bra varje dag och matlagningen fungerar som ett socialt smörjmedel.

Mitt under pågående middag kommer en plit in på avdelningen. Han börjar mässa om hur alla måste skriva upp sig på en lista och engagera sig i matlagningen. Detta är redan gjort. Pliten tycks inte se att självförvaltningen faktiskt fungerar utan tjatar som om undergången var nära. Han vänder sig till mig och föreslår att jag ska laga mat på onsdag.
- Jag går i skolan i veckorna så jag lagar mat på helgerna, svarar jag.
- Här är det självförvaltningen som är viktig, att du studerar är något vi har överseende med för stunden, svarar pliten.
För att inte ställa till en scen vänder jag mig till en av mina grannar och fortsätter middagskonversationen som om den mindre listige pliten inte var där.
- Den där gubben börjar jag störa mig på kraftigt. Så jävla oförskämt att störa mitt i maten, säger jag till min bordsgranne.
- Han har bara fastnat i det där preliminära matlagningsschemat. Det är det enda han pratar om. Försök att inte bry dig, svarar grannen.

Avdelningens städare, världens mest deprimerade, tar sig an pliten med matlagningsschemat. Diskussionen tar de mest otroliga vändningar och utan att något blivit uträttat överhuvudtaget avlägsnar sig pliten.
Vi fortsätter med våra våfflor.

/Storebror

Jag vaknar med annalkande nackspärr. Tar mig igenom badrummet i sann Patric Bateman-anda och gläds av tanken på att denna fetisch inte varit möjlig att nära på mycket länge. I köket sitter två av mina grannar och skojar om hur anstaltens sjuksyster försöker få sina besökare att erkänna olika brott. Vi säger god morgon till varandra i kör. Jag är på väg att halka in i deras konversation när jag lyfter blicken från kaffebryggaren till klockan.
08:10 delar anstalten ut morgonens medicin. Vi kallar detta för Metadonproceduren för att kön som bildas består av en och annan ganska sliten figur. I luckan har en serviceminded anställd inom Kriminalvården ställt upp plastmuggar fyllda med vatten för att underlätta inmundigandet av diverse piller. På muggarna står det "URIN" med stora blå bokstäver. Jag sväljer mitt piller torrt med ett leende på läpparna.
När jag återkommer till avdelningens kök har vår städare vaknat. Han är en spenslig nykter alkoholist något över 40, den överlägset mest deprimerade person jag någonsin träffat. Han får Nalle Puhs polare Ior att framstå som en aerobicsinstruktör på Extacy.
Börjar han prata med mig svarar jag så att samtalet stängs. Resulterar inte denna taktik i tystnad går jag.
Samtalet om anstaltens syster vänder. De båda skojarna försöker dra några underhållande klagoramsor ur städaren som inte förstår att han hånas. När jag lämnar samlingen är städaren i full färd med att förfära sig över något som rör hans lön. Skojarna eldar på.

God morgon,

Storebror

Jag är en flitig fängelsekund. Som besökare. Ändå blir det lite nerver innan ankomst till ny anstalt. Nya rutiner, nya plitar, nya förhållningssätt.
Jag hälsar vänligt in i luckan hos centralvakten. Jag får hej tillbaka följt av tystnad och två frågande ögon. Jag tittar frågande tillbaka.
- Är det första gången du är här eller? undrar pliten i luckan.
- Ja, svarar jag.
Jag lämnar ifrån mig mitt leg och blir ombedd att låsa in mina saker. Sedan släpps jag in till säkerhetskontrollen. Fyra frågande ögon tittar på mig.
- Hej, säger jag.
- Hej, är det första gången du är här eller? får den ena pliten ur sig.
- Ja, svarar jag.
Efter säkerhetskontrollen får samma plit lite fart. Han pratar. Jag uppfattar inte om han pratar med mig för jag hör inte vad han säger och han tittar åt ett annat håll. Men det kvittar.
En dörr öppnas och där står orsaken till att jag är här. Vi studerar besöksrummet och gläds åt toan, riktiga gardiner och faktiskt riktigt bekväma sittplatser. Sen återgår vi till sedvanlig rutin; Kaffe och surr. Det är trevligt, roligt, mysigt och stärkande. Läget är under kontroll.
Vi skiljs med en bamsekram och vetskapen om att vi snart ses igen.
Jag möts av sval höstluft i dörren och känner ett stygn av vemod. Jag hatar att lämna honom kvar.

/Lillasyster

Utanför min cell står Pakistan med gapet vidöppet och borstar tänderna samtidigt som han pratar engelska med Japan som med eller utan tandborste inte förstår ett ord. En halvfinne går förbi och frågar vad fan Pakistan pratar om. Serbien som muckar en timma senare förklarar att Japan vill byta cell innan det kommer en ny fånge. Pakistan fortsätter att ge ljud ifrån sig med tandborsten i gapet och den halva finnen fräser något om att denna scen är alltför typisk. Serbien brukar vara både smart och hjälpsam. Han visar med en axelryckning att han förstår vad som är så kul med Japan och Pakistans inte helt glasklara konversation.

Jag säger hej då till Serbien som muckar. Han ler. Pakistan frågar mig något. Allt jag uppfattar är en fontän av tandkräm. Jag avviker.

God morgon,

Storebror

Min så kallade kontaktperson dök upp för första gången på evigheter och undrade om jag hade sökt honom. Det hade jag gjort. Jag ville ha besked om nästa vecka permission och jag ville veta om placeringsenheten hört av sig angående min annalkande förflyttning.
Permissionen var tydligen godkänd men sen var det slut på positiva besked. Jag fick inte veta något om placeringsenheten och resten av dagen gick åt till bråk om vilka hygienartiklar som är godkända att ta in utifrån. Anstalten är emot allt jag föreslår. Anledningen är troligen en notis i en lokaltidning vilken jag misstänks ligga bakom.

Veckan innan permission är vanligen riskfylld som den är, utan notiser i lokalpressen. Jag försöker att inte visa mig allt för irriterad trots trakasserier. Det går sådär bra för jag är sjukligt trött på plitar som agerar mobbare i samhällets tjänst. När det kommer till att skoja med intagnas humör är kriminalvårdspersonalen kreativ. Jag ska hålla mig undan och vara mycket passiv så att jag inte råkar i fejd med någon sjuk smurf som är sugen att göra de närmaste ett och ett halvt åren så jobbiga för mig som möjligt.

Jag är inte så förtjust i varken Kriminalvården eller dess personal...

/Storebror

http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.840037-kriminalvarden-maste-visa-respekt-for-manniskovardet