Voltan

Tjugo i elva slussas jag och mina grannar från skolan till avdelningen. Alla går på inspektion i sina celler. Jag hör svordomar om beslagtagna brev, rakapparater, strumpor med mera. På min visitationsrapport står:
5 cd-skivor, 1 paket ögondroppar, 1 trimmer

Jag går till plitarnas kontor och kontrollerar vilka 5 skivor som beslagtagits. Idkar byteshandel för att slippa lämna ifrån mig Morcheeba, Robyn och en Oakenfold-mix. Plitarna börjar förklara att de inte kan göra något åt ögondropparna då den som gjort beslaget inte är närvarande.

- Behåll ni dem...

/Storebror

Personliga fotografier, hygienartiklar, kläder, cd-skivor, tidningar och böcker skändas av nitiska plitar. För dem är dessa grundliga visitationer en höjdpunkt. För oss är det ett otroligt irritationsmoment.
Jag intalar mig att inte låta mig provoceras för det är provokation som är syftet. Minsta känsloyttring från min sida är en seger för plitarna. Låter jag dem rota och härja utan reaktion har de inte lyckats med någonting och då har jag vunnit. Hur lite jag än visar det hatar jag givetvis de kräken något helt otroligt mycket. Jävla ohyra...

Sist det var innehavsvisitation berövades jag tre par strumpor. Då lämnades mina privata bilder och mina böcker i fred. Än vet jag inte hur illa min cell blivit skändad men jag förutsätter det absolut värsta. Det finns inget jag kan göra mer än att läsa kommande beslagsrapport och lägga namnen på minnet.

/Storebror

Jag började dagen med att påminna min kontaktman om att jag måste ringa placeringsenheten för att höra hur det går med min förflyttning.
Det är mycket sällan något händer över huvud taget här inne så jag har inte gått och funderat allt för mycket över min eventuella förflyttning. Mina kontaktpersoner har aldrig gjort något nämnvärt intryck heller så jag blev förvånad när min nuvarande, en timma efter att jag påmint honom, faktiskt hade ringt placeringsenheten.

- Ja hallå ja, det är jag som är [Namn], sa jag till telefonen.
- Hej, jag heter [Namn] och är din handläggare, svarade personen i andra änden.
- Jag läste dina papper och tycker att det ser bra ut. Jag tänker godkänna din begäran, fortsatte han.
- Ofan, fick jag ur mig, mycket förvånad.
- Ja, du flyttar nu på onsdag, fortsatte min handläggare.

Jag tappade koncentrationen fullständigt. Jag hade väntat mig att denna process skulle bli mycket långdragen, inte ovanligt kort.
När jag kom tillbaka till skolan tittade hela gänget på mig med nyfikna blickar.
De flesta blev bekymrade av min nyhet. Det är jobbigt för dem som blir kvar inte bara för att vänner skiljs åt med tvång utan för att det kommer nya som inte nödvändigtvis blir vänner.
För mig är flytten välkommen. Snart åtta månader har passerat sedan jag kom till nuvarande anstalt. Socialt trivs jag bra där jag är nu samtidigt som jag ser fram emot att slippa de allra flesta.
Tiden går fort.

/Storebror

- What means flytning?
- Flytning... if you have problems with your private parts you can get flytning. Who's teaching you these words?
- Also luffare. What means luffare?
- A luffare is a bum. You can say lodis too. Same same.

Mellan kvart över sex och halv sju har vi kvällspromenad. Jag går några varv runt gården med avdelningens pakistanier som sällskap. Han är en smula korkad och mycket social så det händer att han utsätts för väl råa skämt.
Tillbaka inne på avdelningen med pakistaniern ur sikte påpekar jag för den misstänkte skämtaren att pakistaniern just frågat mig vad flytning och luffare betyder. Jag möts av ett asgarv.

- Flytning!? Skämtaren ser ut att vara nära att gå upp i atomer men samlar sig.
- Jag brukar kalla honom FLYKTING, inte flytning.
- Ok.
- Och luffare förstås, för han är ju både luffare och flykting.
- I will check the dictionary, hörs inifrån pakistanierns cell.
- Flykting is refugee din luffare, kontrade skämtaren.
- Lodis, svarade Pakistan.

Jag stoppade lurarna i öronen.

/Storebror

Urtvättad före detta marinblå t-shirt föll långsamt i tvättkorgen. Trasiga grå strumpor av före breda och för korta kakifärgade byxor. Kriminalvårdens skrämmande välanvända boxershorts halkade av sist. Jag avbröt visitationen med en konstpaus och ertappade fröken Ansvar med att inte titta mig i ögonen.

På denna anstalt är vi tre fångar som studerar på universitet-/högskolenivå och regelbundet behöver hämta/lämna uppgifter via Internet. Detta sker under så kallad sekundövervakning. I realiteten det att en specialutbildad fångvaktare sitter och följer varje musklick beredd på att grov brottslighet kan begås vilken sekund som helst. Specialutbildningen har lustigt nog inte lärt fångvaktarna något om hur en dator fungerar.

Fyra vakter har behörighet att övervaka högskoledatorn. Tre av dem är så spända att de rycker till varje gång ett nytt fönster öppnas på skärmen. Beteendet resulterar givetvis i en och annan konflikt.

Högskoledatorns värsta övervakare är en kvinna omkring fyrtio på väg upp i kriminalvårdshierarkin. Hon är övertygad om att hon verkar för den goda sidan och är stolt över att vara i samhällets tjänst. Ansvar är ett favorituttryck.
Turligt nog betyder fröken Ansvars stigande rang att det är sällan som hon övervakar just högskoledatorn. Hon cirkulerar däremot i kontorsbyggnaden där besöksavdelningen ligger. De besökare som stöter på fröken Ansvar reagerar vanligen med fasa. Själv har jag lärt mig att ignorera henne trots att hon tar sig väl med friheter.

Efter varje besök tvingas fången i dramat klä av sig alla kläder i ett litet rum övervakat av en fångvaktare. Det är inte alla fångvaktare som roas av denna procedur fast att man för att vara just fångvaktare måste gilla att titta på nakna män till och med när de kissar.
Fröken Ansvar behöver absolut inte följa fångar på klädbyte efter besök för att hon är kvinna och alla fångar här är män. Dessutom är hon mellanchef på väg upp i mellanchefshierarkin vilket innebär att det finns underordnade som ska sköta övervakningen på detaljnivå.

Konstigt nog är fröken Ansvar hjälpsam just när det kommer till stripproceduren efter besök. Senaste gången det hände kom jag på att det faktiskt var konstigt att just hon granskade mig när jag klädde av mig.

Tillbaka bland mina olycksbröder frågade jag om fler hade upptäckt fröken Ansvar med att visa väl stort intresse för klädbytet efter besök. Svaret var som väntat: "Ja".
Man jobbar med det man gillar...

/Storebror

Det kom in en liten fågel i skolan. Hur kan man ju undra för det är ett antal låsta dörrar mellan oss och friheten. Uppståndelsen var omfattande. Tre plitar och två lärare cirkulerade i det förhållandevis lilla rummet som fågeln tagit sig in i.
Efter ungefär tio minuters viftande, visslande, matande och jagande tröttnade min bänkgranne.
- Ni förstår att fågeln inte kan flyga ut om ni inte öppnar dörrarna va?
- Ja men vi kan inte öppna förrän ni har rast.
- Då är det ingen idé att ni jagar pippin nu. Vi måste försöka plugga här, med eller utan fågel.
Säkerhetsstyrkan kom till undsättning med ett trasigt lakan. De kan ha tänkt fånga den lille rackaren med det. Vem vet.
En annan bänkgranne tröttnade.
- Fattar ni inte att det är taskigt att stressa den så där. Den kommer ju att dö innan ni är klara med den.
- Men vi måste ju ta ut fågeln.
- Då måste ni öppna dörrarna, fyllde den förste talaren i.
Någon speciellt genomtänkt plan blev aldrig klar. Pippin tröttnade och flög via några lampor i taket ut ur rummet. Då ingen öppnat dörrarna ut i friska luften fortsatte fågeljakten i nästa rum tills det blev tid för rast. Då flög den ut.
/Storebror

Det råder trots allt inte fullständig känslokyla. Den som förpassades till psyket för några veckor sedan diskuterades under eftermiddagen i skolan.

- Det gick verkligen en propp för honom och det känns lite som om det var vårat fel, funderade en eftertänksam högt för sig själv.
- Hur menar du då? frågade jag.
- Vi borde ha kollat till honom när han inte kom ut ur sin cell på flera dagar, förklarade den eftertänksamme.
- Dessutom pratade han med sig själv med olika röster och på olika språk, fortsatte han.
- Brukade han göra det? frågade jag.
- Nej, svarade den eftertänksamme med något eftertänksamt i blicken.
- [Namn] gick in till honom efter två dagar. Då satt han i sängen och sjöng för sig själv och såg precis galen ut, men det berättade inte [Namn] förrän långt senare, sa den eftertänksamme och himlade med ögonen.
- Hur kom ni på att proppen hade gått då? undrade jag.
- En morgon när plitarna låste upp blev det tumult. Någon sa: "honom släpper jag bara inte ut", och något senare var han borta, sa den eftertänksamme och gestikulerade som för att spela upp scenen som mötte pliten som öppnade den psykotiskes dörr.
- Asgarv...
- Kommer inte tillbaka på ett tag eller? frågade jag.
- Det lär dröja. Han såg ut att vara helt väck. Dessutom är det fler som verkar vara nära kanten. Vi har slagit vad om när [Namn] ska bryta samman. Det känns som han är klar när som helst. Vad tror du?
- Han verkar ok tycker jag. Bara lite deprimerad, svarade jag.

Visst är jargongen en smula rå mellan varven, men det visar i alla fall att vissa av grannarna funderar på vad som händer med människorna i deras omgivning. Jag upphör inte att förvånas.

/Storebror

Det är när man blir varse om att dragna gränser och lagda ribbor varit en illusion som den svindlande känslan av alla tings förgänglighet infinner sig. I eftermiddags nåddes vi av ett dödsbud. En ung kille som satt här med oss tills för två månader sedan klarade inte livet på utsidan. Ryktet sa överdos.
- Finns det mer potatis?
Det har varit en snurrig period när man tänker efter. Under Ramadan bröt en av våra grannar samman. Fasta i kombination med allmän ångest sägs det men vem vet vad för tankar som rör sig i huvudet på en livstidsdömd.
- Är han fortfarande på psyket?
Personalen som lämnade dödsbudet konstaterade varsamt att ingen här tycks bry sig. Det är riktigt obehagligt när det går så skoningslöst illa för någon man känner. Allt hamnar i ett nytt perspektiv.
- Han deffade (bantade) för att vara i form vid muck.
- Det kunde han ju ha struntat i...
- Bland annat...
Vi fastnade i reflektionen om att ingen tycktes bry sig. Grannen som kördes till psyket glömdes samma dag och trots att hans namn fortfarande står på dörren till hans cell har ingen pratat om honom sedan han försvann.
Vår avlidne kamrat ägnades någon sekunds eftertanke mellan "maten är slut på min tallrik" och "finns det mer?".
- De bryr sig så lite att de inte ens orkar låtsas att de bryr sig.
- [Namn] tänkte deffa lite han också. Han gick till syster och bad om piller för att gå ner i vikt. När han kom tillbaka berättade han att allt han behövde göra var att äta mindre och motionera mer, som om det vore värsta nyheten.
- Asgarv...

Och så var allt och alla glömda...

/Storebror 

Heroinmongot har avlägsnats från avdelningen. Mycket skönt. Alla är nöjda med den lyckade mobbingkampanjen. I hans cell bor numer en socialt kompetent person som jag faktiskt gillar att ha omkring mig. Sanslöst...
I samma veva har en annan socialt etablerad långtidsdömd granne muckat. Konstig känsla när en får gå. En ny kom samma dag. Livstidsdömd. Lugn och trevlig prick med en dinosaurieskelett i garderoben. Han tycks vara stabil.
Den kommande tiden händer mycket. Jag och två av mina favoritgrannar väntar på besked om förflyttning. Alla vill till samma anstalt. Så kommer det inte att bli men hoppas går ju. Blir jag kvar här blir det jobbigt att se alla flytta och behöva vänja mig vid nya juveler. Jag flyttar hellre själv...
Håll tummarna.

/Storebror

Ett dygn efter gårdagens fight var båda parter tillbaka från isoleringen. Alla var glada att se min vägg-i-vägg-granne. Egoisten möttes med total kyla.
Jag har mycket svårt att leva med situationer när det sociala spårar ut och blir brutal vuxenmobbing. Trots att Egot är ett as lider jag med honom. För mig är tyst och passivt våld värre än den äkta varan.
Situationen som uppstått kan inte uppstå ute i den verkliga världen. Den är ett fängelseproblem. Någon bra lösning finns inte. Personalen vet uppenbarligen om att det är kraftiga slitningar i gruppen. Ändå tillåts orosmomentet vara kvar. Minsta reaktion från någon intagen i detta läge resulterar i vansinniga represalier. Personalen går och väntar, går och hoppas.
En av dem jag spenderar mycket tid med tog sig an uppgiften att be Egoisten att packa och bege sig. Jag vet att han hatar uppgiften.
Själv har jag en konstant gnagande känsla av att jag gjort någont väldigt fel, fast jag inte gjort något alls. Jag kan inte agera utan att riskera mina permissioner och det är endast tanken på dem som gör det tysta våldet acceptabelt. Jag påminner mig om hur Egoisten behandlat sin omgivning tills dess att omgivningen tröttnade och tycker plötsligt inte lika synd om honom, men det går i vågor. Jag tycker helt enkelt att vuxennmobbing är äckligt även om offret är självaste Satan.
Trots hot om våld är han kvar på avdelningen. Ingen pratar med honom, bara om honom...

/Storebror
 

En av de värsta egoister jag någonsin träffat sitter av ett långt fängelsestraff för omfattande heroinaffärer. Han kom inseglandes på min avdelning för två månader sedan. Jag ogillade honom från första början. Först bara på grund av hans kulturella bakgrund men ju mer jag lärde känna denna juvel ju större blev mitt förakt.
En intelligent egoist försöker ge sken av att vara generös. Jag är övertygad om att det är en långt mer effektiv taktik om syftet är att tjäna sig själv. Denna värsta egoist jag någonsin träffat visar inga sådana ambitioner.
Han tar väl mycket plats i det gemensamma kylskåpet. Är väl snabb att ta för sig. Samlar extra frukt och sallad från avdelningens gemensamma köksleverans. Ockuperar tvättstugan. Telefonen. Fan han är överallt och rotar och alla som kommer i hans väg blr allt mer irriterade.
Nog för att det är aktuellt att göra sig hemmastadd på en plats man ska spendera en hel del tid, men på en anstalt bör man inte bete sig som om man var i sitt eget vardagsrum. Man är nämligen gäst i alla grannars vardagsrum som alla grannar ser det och en objuden gäst i samhällets väntrum som plitarna ser det.
Övertygade om att Egoisten skulle göra bort sig mycket snabbt valde vi Egoisten till förtroenderådsordförande. Visst bar det av i rätt riktning men han gjorde sig inte bara omöjlig med personalen. Van att bestämma och ovan vid mänskligt umgänge bortom narkomaner beroende av hans heroin blev han allt mer enerverande för omgivningen. Han var oförstående inför det faktum att ingen tycktes intresserad av hans bästa utom just han själv. Omgivningens oengagerade beteende förvirrade honom.
I veckan satte Egoisten plötsligt upp ett schema över hur avdelningens två telefoner skulle disponeras under kvällstid. Det var inget uppskattat tilltag och listan åkte ner lika plötsligt som den sattes upp. Förfärad över försvinnandet skrek Egoisten ut sin frustration med en arg lapp på anslagstavlan. Arga lappar uppskattas lika mycket i fängelsemiljö som i tvättstugan. Min vägg-i-vägg-granne tröttnade först av alla, plockade ner den arga lappen, hörde Egoisten säga "fi**a" och gav honom stryk per omgående.
Alla saknar min vägg-i-vägg-granne. Egoistens frånvaro uppskattas märkbart.

/Storebror

Jag stod och läste veckans matsedel när avdelningens vietnames kom fram till mig.
- Idag, bra mat? frågade han och pekade på fredag eftermiddag. Det stod vårrulle.
Skitkul tänkte jag.
- Vålulle, springroll, tänkte jag högt.
Förbipasserande medfånge började asgarva, troligen åt mitt uttal på "vålulle". Vietnamesen förstod inte ett smack och såg förnärmad ut.
Det var ju inte meningen att vara elak så jag kände att det var läge att skärpa sig.
Minnet är bra fascinerande. Plötsligt såg jag en meny från restaurang East, tidigt 00-tal, i mitt inre; "Nem, vietnamesiska vårrullar".
- Du vet som ni äter i Vietnam,"Nem"?, försökte jag.
Vietnamesen tappade hakan i golvet.
- Fast utan salladsblad att rulla in vårrullen i och ingen sweet-chili-sås att doppa i. Och så tänk vårrulle gjord på Wettextrasa istället för era krispiga små...
Vietnamesen var fortfarande i chock. Han fattade inget mer än "Nem".
- Som Nem, men inte samma? sa han.
Vart fan kom denna minnesglimt ifrån tänkte jag men ruskade det av mig innan det blev alltför djupt.

/Storebror

Vakterna är aldrig mer än en meter ifrån mig. Handskar, handbojor, batonger och pepparspray hänger prydligt i bältet. Jag funderar på hur uppenbart det är att jag är under övervakning och får frågan besvarad av stora ögon från ett ungdomsgäng runt en moppe utanför ett köpcenter.
Jag trodde att det skulle kännas obehagligt och skräckinjagande att få en fyratimmars inblick av verkligheten efter nästan två år i statligt förvar. Det kändes inte konstigt alls. Ingen torgskräck. Ingen svindel. Jag ler åt tonåringarna och skrattar åt situationen.
Timon och Pumba följer med hela vägen in till tandläkarstolen och står med armarna i kors och vaktar medan jag undersöks.
- Vill ni titta kan ni hämta varsin stol och sätta er, föreslog tandläkaren.
- Vi står, svarade Kling och Klang med armarna i kors.
Med tandläkarbesöket avklarat återstår tre timmar av min permission. Jag ska via en frisörsalong och köpa anständigt hårvax. Annars har jag inga planer. Det blir en lång promenad med Obelix och Piprensaren. De slappnar av ganska snabbt så deras närvaro blir mer komisk än irriterande.
Jag tillåts inte hålla i pengar. Bill och Bull har mina "permissionsmedel" i ett kuvert. De sköter alla betalningar och samlar på kvitton.
- Det måste bli rätt med kassan, konstaterar de i kör med konstlad basröst.
Frisörtjejen ser frågande ut bakom sin disk. Jag ler och rycker på axlarna. Undrar om jag slipper Trazan och Banarne nästa permission.
I bilen på väg tillbaka till anstalten har jag en känsla av att det är skönt att det är över. Det kunde ha spårat ur på en massa obehagliga vis. Ondsinta fångvaktare hade kunnat ha ordnat med riktiga trakasserier. Jag vet att jag har haft tur om man nu kan använda det ordet i en meinig som handlar om mig...

/Storebror 

Inför den första permissionen på sin volta kan man vänta sig varierade provokationer från kriminalvårdens personal. Deras mål är att få den intagne ur balans så pass att de får en anledning att dra in de annalkande permissionerna.
Jag har sedan många år tillbaka ätit ett så kallat lyckopiller som ställer mina seretoninnivåer i ordning. Preparatet används för att bota depressioner, panik, torgskräck med mera. Ska sådan behandling avbrytas ska det ske stegvis mycket långsamt. Inte abrupt fyra dagar innan patienten ska ut utanför murarna för första gången på nästan två år. Patienten är såklart jag och mina piller har såklart försvunnit under mystiska omständigheter. Om detta försvinnande hade varit ett litet misstag hade det varit lätt att rätta till. Det är verkligen ingen ovanlig medicin. Men mina piller lyser givetvis med sin frånvaro fortfarande efter två dygn efter försvinnandet.
Min sinnesstämning utan ovan nämnda piller blir snabbt något irriterad, men jag skärper mig och tänker att det är bara kemi. Mitt humör när onda djävlar försöker värma mitt huvud blir irriterat men jag skärper mig och tänker att jag inte ska skänka ondskan en seger. Det som stör mig mest är att detta pågår samtidigt som man vallar politiker i lokalerna och pratar om vård och förbättrade förutsättningar.
Jag stänger av helt och visar inte en känsla men i hjärtat är jag terrorist.
The greatest trick the Devil ever pulled was convincing he world he didn't exist...

/Storebror

Fortfarande hög på mina stinkande jeans...
Det första steget i min utslussning är en permissonsstege. Den borde enligt alla lagar och riktlinjer ha varit avklarad redan nu, men personalen på Kumlas riksmottagning ansåg mig vara allt för farlig för en normal utslussning. Det är lustigt med förståsigpåare. Hade de förstått något över huvud taget hade de förstått att jag inte borde sitta i fängelse över huvud taget.
En kvinnlig plit på väg upp i kriminalvårdskarriären gjorde bedömningen efter en intervju som tog omkring 40 minuter. Hon läste innantill i ett frågeformulär. Hade hon behärskat språket hade intervjun tagit 20 minuter. Frågeformuläret översatte ovan nämnda juvel till en samlad bedömning som en tant i rosa hår ögnade igenom på under minuten innan hon beslutade att jag skulle sitta på sluten anstalt i ett extra år.
De kommande sex månaderna ska jag på två bevakade fyratimmarspermissioner. En i augusti och en i oktober. I november, december och januari ska jag gå ut i åtta timmar på egen hand och efter det väntar övernattningspermission. I samma veva kan jag flytta till öppen anstalt. Med stegen avklarad kan jag börja vänja mig vid privata kläder igen. Varje gång jag drar på mig ett par schyssta jeans kommer jag skicka ett mentalt långfinger som tack till människospillrorna på Kumlas riksmottagning. Ett tack för det straff i straffet som ett extra år i sjaviga. urtvättade och formlösa mjukisbyxor faktiskt är.

/Storebror

Jag har lyckats få in det enda paret jeans som jag inte har växt ur i min cell. Jag har inte blivit fet. Ett par riktigt sköna jeans tar säkert de allra flesta som en självklarhet. För mig är det ett första steg mot att återta min värdighet.
Det som kallas utslussning börjar i min värld i slutet av augusti. Då får jag åka med två civilklädda vakter till en mindre stad där jag inte har några kända kontakter. Antalet vakter under dessa första permissioner varierar mellan tre uniformerade och en civilklädd. Jag anses inte behöva fler än två civilklädda vakter i släptåg. Denna första permission är fyra timmar. Jag får inte möta upp någon jag känner och måste "följa vårdares anvisningar". Lagom road av att behöva umgås med plitar har jag bokat tid hos en tandläkare som borde ta upp i alla fall en timma av tiden. Resterande tid får jag gå runt i den okända lilla staden och känna på den svindlande illusionen av frihet med två förklädda smurfar i hasorna.
Det absolut största med dessa första permissioner är att få ta på sig kläder igen. Frihetskänslan som infinner sig när man drar på sig ett par schyssta jeans blir bara starkare när den är stulen bakom taggtråd, betong, lås och bom.
Jag fick in jeansen i cellen för att kunna tvätta dem innan den första permissionen. Visst luktar de källare, men känslan är kvar och det är ingen risk att de får flytta ner till förrådet igen på några dagar.
Jag ska fan sova i dem.

/Storebror

Vad jag begriper så består en representativ demokrati av en uppsättning politiker organiserade i partier vilka representerar en uppsättning åsikter och som genom fria val sätts att representera folket. Folkets representanter ska, som jag förstår det, konkurrera med varandra mellan partierna och alltid handla i allmänhetens bästa intresse.
I en majoritetsstyrd representativ demokrati kan, vad jag förstår, två partier i majoritet lätt komma överens om att lasta en tredje part med exempelvis gemensamma utgifter.
Fördelning och omfördelning av resurser är, så vitt jag vet, en statlig grundfunktion.
Två parter borde, som jag tänker, kunna komma överens om att fördela resurser från en tredje part till sig själva.
Två parter borde, i min värld, i majoritet kunna genomföra något som gynnar dem själva med en summa som understiger den summa som tredje parten förlorar på genomförandet.
Eftersom det är politiskt stöd som räknas i en representativ majoritetsstyrd demokrati, inte ekonomisk effektivitet, skulle det, som jag förstår, vara högst troligt att lösningar vilka genererar minus i kassan drivs igenom, med stöd av majoriteten.
Ett nytt sätt att lösa ett problem på den politiska marknaden innebär inte att det finns ännu ett sätt att lösa det givna problemet på vilket hade varit fallet på den fria marknaden. Varje förändring på den politiska marknaden resulterar, som jag ser det, i en ny uppsättning vinnare och förlorare, inte fler produkter som konkurrerar med varandra.
Den politiska marknadens rovgirighet möjliggörs, enligt mig, av bland annat statligt tvång, samma statliga tvång som förhindrar samma typ av rovgirighet på den fria marknaden.

Blir det inte så att konkurrensen ställs mellan de som är invalda i den representativa demokratin och de som inte är det, istället för mellan olika politiska partier och dess rivaliserande åsiktsuppsättningar?
Agerar våra förtroendevalda som våra representanter? Konkurrerar de med varandra? Eller, stöttar de varandra i rovgirigt omfördelande av resurser?
Tar de ansvar för det område inom vilket de har befogenheter att agera?
Agerar de för att undslippa ansvar?
Är ett demokratiskt styre något positivt eller är det bara ett utopiskt ideal som inte fungerar?
Jag förstår ingenting.
Detta kan bara inte fungera.

/Storebror

07:00 Väckning. Dagens första minuter är jag övertygad om att jag kommer att stanna i sängen resten av dagen.

07:10. Jag reser trots allt på mig och drar dagens streck på väggen. Det är en bit över sexhundra i samlingen nu.

08:00. Jag släpar mig över fängelsegården till skolan. Där pendlar jag mellan kaffebryggaren och den dator jag sitter och skriver vid. Jag ligger mycket bra till med skolarbetet.
Sommarkurserna är avklarade och höstterminen har inte börjat.

11:40. Lunch. Måndagar är det korv av något slag. Tisdagar är det fisk och så vidare. Maten är nära nog alltid vidrig så jag fixar något själv men är den inte synbart skämd så äter jag den. Resten av lunchtimmen är siesta.

13:00 Släpar jag mig åter över fängelsegården till skolan. Idag gick en och en halv timma åt till att roas av hur mina medfångar plöjde igenom Lasse Weirups "Svensk Maffia" som om den var en skolkatalog från högstadietiden.

14:40. Träning. Jag kör på känsla, antingen gym, boxning eller löpning. Det beror på om det är min avdelning som har tillträde till gymet, hur jag mår, vem jag ska träna med och hur vädret är. Under sommaren har de allra flesta spelat fotboll, varpå gymet har varit konstant ledigt. Mina träningskompisar spelar inte fotboll.

15:40. Dusch och relax.

16:00. Middag. Fängelseköket är värdelöst. Istället är vi indelade i matlag av olika slag. Jag mutar en figur med ett paket cigaretter i veckan och får pizza på söndagar och några sallader tillbaka. En annan juvel lagar mat till mig övriga dagar men gör det hellre än bra. Det är inte läge att vara allt för kräsen så jag står ut.
Vissa veckor köper jag smör och grädde till avdelningens bagare. Han förvandlar detta till våfflor vilket blir frukost för hela avdelningen på lördagar.
Efter middagen är jag oftast social med mina grannar. Det händer i och för sig inte sällan att jag sover någon timme.

18:00. Jag börjar göra mig klar för inlåsning. En sallad, några hårdkokta ägg, vaniljyoghurt och knäckebröd följer med in som kvällsmat.

18:45. Alla säger artigt god natt till varandra.

Att höra nyckeln vridas om i låset är sjukt nog en skön känsla. Kvällarna är uppskattad egen tid. Även om jag kommer bra överens med mina grannar för stunden är jag klart nöjd med att slippa se dem i alla fall 12 timmar om dygnet.

/Storebror

Värsta flocken med skator eller kråkor drog fram och tillbaka över himlen. De var säkert ett par tusen stycken. Jag låg på rastgården och solade med en medfånge. Det kom en mås.
- Abo mannen kolla. Alla dom svarta jagar den vita.
- Ja shit kolla de gör dom.
- Hoppas de tar han.
- Tjockt coolt det vore...

/Storebror