Voltan

Varje dag på väg till anstaltens lärocentret lockar Skägget fram en brainstorming med mig, Piloten och Kniven. Han har som skoluppgift att läsa Jens Lapidus Aldrig fucka upp men har som princip att inte ens försöka. Istället hittar han på en egen historia utifrån det vi kan återberätta. Vi planterar riktligt med desinformation i hans huvud och hoppas att få bevittna läxförhöret.
Själv läser jag en gammal trotjänare: Mediekultur och mediesamhälle av Jostein Gripsrud. Den är otroligt rörig, slarvigt översatt från norska och saknar helt struktur. Varje ny teori beskrivs från att människan började gå upprätt. 400 sidor redundant evolutionshistoria senare kan jag konstatera att Gripsrud aldrig hann fram till nutid.
Bredvid mig sitter Ormen och läser Jens Lapidus Snabba Cash. Lustigt vad hans böcker är populära på insidan. Ormen får inte läsa skönlitteratur i skolan, så han döljer boken med en psykologibok.
Piloten gör samma sak, fast han låtsas läsa spanska medan han egentligen tar sin skepparexamen och läser en Macintoshtidning. På väg tillbaka till avdelningen försöker Skägget återberätta vad han sagt om sin bok. Det förblir oklart.

/Storebror

Påhejad av sina äldre syskon tar sig Lilla D runt i huset. Hon är kaxig som tusan. Under sin framfart utstöter hon läten som påminner om Gremlins, i B-rullarna från 80-talet. Dock inte som Gizmo utan snarare som de mer ondsinta varianterna.
Det som roar lilla Gremlin allra mest är hennes storebror. Vad han än säger eller gör tolkas det som underhållning på hög nivå.
Plötsligt hoppar han fram från ingenstans och vrålar med full kraft "BUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!!!". Bebisens ögon är uppspärrade. Jag ska precis säga "Det där var väl onödigt.." när Lilla D börjar skratta hysteriskt. Hon skrattar så ögonen tåras, börjar hicka och lite av föregående måltid lämnar spår på tröjkragen. Hennes storebror går igång på det överväldigande gensvaret han får. Cirkeln är sluten. De smittar varann i en bubblande skrattpsykos. Jag kommer med hushållspapper. Jag stör. Lilla D vill inte alls bli sanerad mitt upp i alltihop. Storebror tröttnar och avlägsnar sig. Jag försöker göra något roligt ljud som kompensation för mitt party-kraschande. Det får ett svalt mottagande. Jag fattar vinken. Klumpigt. Taskig timing. Skulle inte lagt näsan i blöt. Förlåt.

/Lillasyster

"Telefonsamtal från en förtvivlad Lillasyster. Storebror var häktad. Chock! Vanmakt! Varför? Det löser sig nog."
Det var 1 år och 11 dagar sedan.

/Föräldrarna

Söndagar är som alltid att äta-, sova- och tränadagar. Ibland skojar jag till det och kastar om ordningen. Idag blev det en extra "sova" på schemat, alltså äta, sova, träna, sova.
Jag brukar ägna helgerna åt att vakta sängen. Idag lös jag tydligen ovanligt mycket med min frånvaro för Ormen och Obelix väckte mig vid klockan 18 för att kolla att jag inte blivit deprimerad. Det hade jag inte.
Gick upp och körde ett parti Mulle (kortspel). Mulle är ett lagspel. Jag och Ormen körde mot Obelix och Mordbrännaren. Verbala psykningar tillhör så Obelix öppnade med att påpeka att jag såg ut som Nick Nolte on a bad hair day. Han hade rätt. Sist kriminalvården lyckades trolla fram en frisör var den 12 maj. Sedan dess har jag inte klippt mig.
Hur Obelix såg ut kommenterade jag inte. Tänk på seriefiguren, raka av honom allt hår och täck honom med dödskalletatueringar.
En timme senare hade jag lärt mig två nya uttryck på göteborgska; "röva" och "nolla". Röva hade Obelix gjort med en otäck plits privata pingisracket och nolla, vilket var ungefär samma sak, hade han gjort med Boxarens kudde. Det har ingenting med stöld att göra. Lite klokare har jag nu återvänt till mina studier.

/Storebror

Jag spenderade sommaren på Kumlas Riksmottagning. Där passerar alla som döms till fängelse i mer än 4 år. Figurerna som sitter där är alltså riktiga kronjuveler.
Vissa var skräckfilmspersonligheter. En hade knivmördat sin pappa och led av schizofreni. En annan hade knivmördat sin internetdate. Även han var schizofren.
Värst var en liten figur som vi kallade Ipren. Han hade försökt knivmörda någon och elda upp denna någons lägenhet.
Ipren följde mig som en skugga. Så fort jag öppnade min celldörr stod han bredvid mig. Ibland i givakt, ibland med flackande stirrig blick. Alltid för nära, alltid för intensiv och alltid irriterande. Han lyckades väcka mobbaren i alla han träffade och så fick han sitt smeknamn.
Hans existens hade jag förträngt men nu har jag träffat en lightversion av denna lilla illbatting nämligen Ravelli. Under den gångna veckan har jag känt mig förföljd av honom. Sedan jag upptäckte hur illa han äter tycks han vilja göra mig sällskap när helst jag närmar mig köket.
Ipren var likadan. Han följde mig med blicken konstant. Ravelli har dessutom besserwissertenderser, så när han följer mig kan han få för sig att komma med goda råd, till exempel hur man skär upp en apelsin. Vibbkännaren är trasig.
Problemet med båda dessa små kryp är att de är både små till växten och svaga i sinnet. Jag kan inte förmå mig att skrämma iväg dem. Det tog mig en månad att nå den magiska gränsen för hot med Ipren. Nuvarande irritationsmoment har bara stört min tillvaro i någon vecka. Funderar på att göra processen kort.

/Storebror

Jag spenderade morgonen i ett väntrum med en italienare, en iranier och en dansk.
Italienaren var i verkstaden med mig när det begav sig. Han skiner som solen mest hela tiden. Svenska pratar han inte, men någon vänlig själ har lärt honom "det kliar".
Iraniern är till åren. Han skiner i kapp med italienaren. Det gestikuleras vilt och byts fraser som går över huvudet på alla inblandade.
Dansken är ung, just över 20. Vi kommunicerar utan armar och ben då hans svenska är oklanderlig. Även han sjuder av livslust.
Samtalsämnet är klassiskt. Vad sitter du för? Hur länge?
Dansken är dömd för väpnat rån och övergrepp i rättssak. Jag tänker på Pinocchio, funderar på om han kan vara våldsam nog att råna någon och styra till ett övergrepp i rättssak. Men snoken håller formen där han sitter späd på en bänk och ser inte ut att kunna slå en buckla i en mjukglass.
Han berättar om en förfallen faktura, en dryg kund och ett gräl. I denna historia har rätten lyckats se ett rån osv och fängslat den stackars saten i två år.
Jag menar att han är oskyldig. En till. Jag har hunnit träffa många. Dansken skulle inte kunna skrämma Scooby Doo med ett spöke. Än mindre råna någon.
Vars ett blodprov senare slussas vi genom underjorden tillbaka till våra respektive avdelningar. Iraniern och italienaren har hunnit uppfinna ett eget språk. "Det kliar"...

/Storebror

Senast igår fick jag bryt på Ravelli, avdelningens ena köksis. Han är motbjudande, framför allt när han äter. Under dagens första minuter i vaket tillstånd överrumplade han mig i köket. Jag bjöds på monolog om hur alla skitar ner köket medan jag sanerade kaffebryggaren.
Havregryn, vatten, micro, vulkan. Koncentrerar mig för att inte glömma vad jag gör. Mot bättre vetande stirrar jag in i micron. I tanken hör jag en av mina kusiner säga "bull-tv" när Ravelli bryter förtrollningen.
"Ska vi köra en fem-setare?". Jag vet att han bara vill spela pingis såhär på morgonkvisten.
"Nej, jag ska äta frukost". Budskapet går inte fram. "Vi kör senare då? Lova...".
Lova!!!! Ser mig själv välta varm gröt mot hans ansikte och boxa till tallriken men nöjer mig med att visa tänderna och säga: "Ingen idé, mig kan du inte lita på".
Äter nöjd och funderar på vad filmen med Björn Kjellman heter när han spelar teater med några fångar på Kumla. Ravelli slipper jag fram till lunch. Alla äter samtidigt. Avdelningen är full. För att slippa både trängsel och Ravellis fulla mun, skyldiga blick och efterföljande kamp om ny luft i lungorna väljer jag att äta i en öde soffgrupp framför tvn. Det fungerar inte.

/Storebror

Har just käkat. Vår köksis Ravelli satt snett emot mig och skjutsade in mackor utan smör med kalkonkorv i munnen tills han liknade en hamster. Bordsskicket försökte han dölja genom att titta bort en aning. Andas är inte lätt under denna procedur. Han flåsade mellan tuggorna.
Jag retar mig sjukligt på vidrigt bordsskick och granskade övriga runt matbordet i smyg. Piloten kan äta och tycktes inte besvärad av Ravelli som satt mittemot honom. Bredvid Ravelli satt Musselini. Han åt tonfisk i olja direkt ur burken. Say no more. De två nykomlingarna från östblocket hade något vilt i blicken men åt civiliserat och lugnt, oberörda av omgivningen.
Jag hade väntat mig att östblockarna skulle äta som grisar men insåg mitt misstag. Jag har blivit rasist. Det stämmer illa med min självbild. Jag skäms. Nu efter en kort stunds eftertanke har jag bestämt mig för att förtränga de förutfattade meningar jag snappat upp under min tid som intagen.
Med detta sagt menar jag inte att jag kommer att tolerera bristande bordsskick i framtiden. Jag kommer att tolerera de nya juvelerna från östblocket runt matbordet och undvika Ravelli efter bästa förmåga. Vad kan man vänta sig av en person som inte ens har lärt sig att äta?

/Storebror

Jag har varit på ofrivillig eller snarare icke självvald social tillställning. I rollen som ingift är jag inte släkt med någon utan måste helt enkelt föja med för att jag är gift med min man.
Som en bonus fast tvärtom.
Stämningen i bilen på väg dit är lite irriterad och trött.
"Visst ska det bli kul att gå på kalas", säger Stora D.
"Mmm", svarar jag lite svävande.
Väl framme känns det lite bättre.
Mottagandet i dörrhålet är varmt. "Det går ju fint det här", tänker jag.
Vi plockar lite mat. Jag sätter mig och surrar lite med en annan ingift och barnen.
Sen sker någon typ av placeringsrotation. "Jag tänkte jag skulle mingla lite", säger en glad men lätt ansträngd representant ur släkten. Äntligen. Kallprat. Jag tänker att jag måste anstränga mig. Jag vill inte vara stel, otillgänglig och tråkig. Jag misslyckas. Stämningen mjuknar inte. Hon skruvar på sig.
Lilla D blir min räddning. Jag tolkar fantasifullt hennes leende som aningen snett och konstaterar att det är bäst att jag hämtar nappen innan hon lackar ur. Min minglande vän känner sig nog lika lättad som jag.
Fotograferingsdax. Jippie. Olika konstellationer. Mor och barn. Barn med respektive. Med barn, utan barn. Kusiner och vitaminer. Alla fogar sig snällt för önskemålen.
Fantasktisk besvärat. Otroligt komiskt.
Sen händer det igen.
"Jag har aldrig riktigt förstått vad du jobbar med", menar nästa forcerade minglare.
"Jag vill inte. Jag vill gå hem", tänker jag.
Saken är den att jag har ett sånt jobb som är hopplöst att förklara för någon som inte är insatt. Mingelvän nr 2 ger sig inte. Jag gör ett tappert men motvilligt försök att göra min sysselsättning lite mer begriplig. Det fungerar inte. Hon förstår inte men är inte beredd att acceptera det. Kallpratet ändrar karaktär och lutar mer och mer åt ett förhör. Återigen blir Lilla D min biljett ur situationen. Hon stjäl uppmärksamheten. Duktig flicka. Mammas ängel.
Jag känner mig helt slut. Jag konstaterar att vi ruckat på bebisens rutiner och att det är bäst att vi åker hem så vi inte vänder på hennes dygn alltför mycket. Övertygad av känslan att hela dagen har gått tackar vi för oss.
Min son frågar i bilen om han får leka med en kompis när han kommer hem.
"Nej", svarar jag, "Det är läggdax".
Slänger ett snabbt öga på klockan: 16:05. Va!? Tillställningen varade blott i två timmar. Jag har uppenbarligen tappat greppet helt. Mina icke-släktingar måste ju undrat vad jag pratade om när jag inte ville vända för mycket på bebisens dygn.
Jag bjuder på en idiotstämpel i pannan. Det gör ingenting. Det är nog ett år minst till nästa tillställning och till dess har jag hunnit komma på en ännu bättre ursäkt. Så det så.
Förresten fick jag halsbränna av all majonnäs. Jag är som en bonus, fast tvärtom.

/Lillasyster

Ett bra sätt att se hur någon haft det i livet är att se hur denna någon äter kyckling. För många år sedan blev jag och en vän bjudna på lunch av två åldringar som spenderat tid i ett koncentrationsläger. Vi åt kyckling. När de var klara låg ett fåtal torra benbitar kvar på tallriken. Då tittade jag på min tallrik och kände mig bortskämd.
Idag hände det igen. Fängelsets söndagsmiddag bestod av kycklingklubbor med ris. Jag, Kniven, Piloten och Kikki petade misstänksamt på kycklingen.
"Är den inte väl röd?". "Kan det vara dopad hamster?". "Duva?".
Ett fåtal detaljer från varje ben klarade vår granskning. Under vår skeptiska granskning hann våra nyinflyttade juveler från Polen eller Ryssland eller var de nu kommer ifrån lyckligt smälla i sig sina kycklingklubbor tills endast det faktiska benet återstod. De tittade med hungriga ögon på våra rester som om de var en komplett buffé redo för attack. Jag tänkte på de två judiska herrarna med grönblåa siffror tatuerade på underarmarna. Man måste kanske veta vad hunger verkligen innebär för att kunna äta kyckling.

/Storebror

Det är mörkt när vi är framme. Så kommer det att vara i månader framöver om vi väljer någon av de två besökstider som finns mitt i veckan.
Här och var lyser det i fönstren i den grå sexvåningsbyggnaden. Stängslet runt är minst 4 m högt toppat med rullad taggtråd.
Storebror anhöll om detta besök för över en vecka sedan och anhållan är beviljad. Vi är godkända besökare. Allt är i sin ordning.
Vi trycker på knappen vid gallergrinden. Ett smattrande larm signalerar att vi är på gång. Det fortsätter till vakthavandens röst hörs. Vi anmäler oss och informerar om vem vi ska besöka. Legitimation. Vi har väl inte glömt leggen. Kollar igen. Ingen legitimation inget möte med Storebror och en 3 timmars bilresa skulle vara förgäves.
Det klickar till i låset och grinden går att öppna. Väl inne på gården framför entrédörren trycker vi på nästa knapp. Smattrandet börjar igen och vakthavanden som följer oss på en monitor ser till att dörren går att öppna. Inne i hallen kan vi kommunicera med vakthavanden som skymtar bakom ett pansarglas. Via en "lådsluss" lämnar vi våra körkort och får en skåpnyckel i retur. Vi trycker på knappen till väntrummet. Smattrandet börjar och när en liten lampa övergår från rött till grönt klickar det till i låset och dörren går att öppna.
I väntrummet finns det redan två personer som otåligt står och väntar på att bli upphämtade av en fångvaktare. Den ena håller en genomskinlig plastpåse med chokladkakor i handen, troligen förstagångsbesökare. Vi har varit här 10 gånger. Vi vet. Inget ätbart får tas med in.
Det smala förvaringsskåpet blir proppfullt av våra jackor och väskor. Allt löst som plånbok, klocka, mobil, nycklar mm måste också låsas in här. Vi slår oss ner i en av de två sittgrupperna. De gröna växterna i fönstret kräver ingen skötsel. Det finns tavlor på väggarna och på ett lekbord med legobitar har någon placerat en giraff, en zebra och ett lejon på en ö med palmer utom räckhåll för en krokodils väldiga käftar.
Ett äldre par med en 4-åring kommer in. För den äldre mannen finns inte vi men med kvinnan får vi ögonkontakt och nickar ett försiktigt hej. 4-åringen rusar ivrigt fram till klädskåpet. Han ansvarar för nyckeln coh ska låsa upp.
En fångvaktare hämtar oss för säkerhetskontroll. Skärp, skor, glasögonfodral, 2 kvällstidningar, 2 dagstidningar, 2 korsordtidningar och en trave studielitteratur läggs i korgar för röntgen. Vi går genom "bågen". Den utbytta höftleden piper. Vi tar på oss skorna. Böcker och tidningar kontrolleras för att Storebror ska få med sig dessa till cellen efter besöket. En fångvaktare leder oss genom ytterligare 2 spärrade dörrar. Här blir det en enkel kroppsvisitation. Öljetterna till skosnörena har gett utslag. Nu återstår endast en spärrad dörr innan vi är framme i besökskorridoren. Här finns det portionsförpackat pulverkaffe, en termoskanna med hett vatten, socker, mjölk, plastmuggar och plastskedar att ta med sig in. Rummet är på ca 20 kvm möblerat med 3 stolar ett bord och en säng. En lätt knackning på dörren och fångvaktaren överlämnar honom, en stor man med en frisyr som skulle kunna vara en prinsessgemåls om han hade haft tillgång till en frisör, klädd i grå "myskläder" med tröjan ut och in så att sömmarna inte ska skava. Storebror! KRAAAAAM! Dörren låses bakom oss och vi har 2 timmar tillsammans. Kaffet trycker på. Det finns ingen toalett i besöksrummet. Det blir att ringa på vakten.
Sen ska vi tas oss ut.........

/Föräldrarna

Lilla Decibel ställer nya krav på sin omgivning. Hon tar sig fram. Som en bulldozer. Hon river sönder, röjer och stoppar ALLT i munnen. Nyss satt hon i hallen och suttade på ett gammalt löv som smitit med in utifrån.
Hon försöker sig på Kamikaze-dyk från soffor, sängar mm där möjlighet finns.
De tålmodiga och kärleksfulla storasyskonen prövas. Lillasyster förstör. De är beundransvärt lugna och hänsynsfulla. Stora Decibel konstaterar att Lilla Ds säkerhet är i fara. Hon skissar på en riskinventeringslista.
Ett löv till på väg in i munnen. Jag tar det och säger "Usch, usch" med äcklat ansiktsuttryck. Lilla D tittar oförstående på mig och drar vidare. Nästa stopp är under matbordet. Smaka på ett stolsben. Tillbaka till hallen igen. Leta löv. Slicka på pappas tofflor. Jag ingriper igen. Ingen rast, ingen ro.
Bebisen är överlycklig. Stora D sätter upp varningslappar. Lilla D följer förväntansfullt sin storasyster med blicken. Katterna tassar osäkert runt, smått överväldigade av bebisens nyvunna förmågor. 100% fokuserad och full med självförtroende sätter hon efter. Men vips är katterna väck. De är för snabba.
Stora D far runt, rosig om kinderna, som självutnämnd ordningsvakt, och försöker hålla koll. Ger pappan bassning för att han glömde stänga grinden vid trappan efter sig. Hon pratar förmanande med sin lillasyster. Responsen är total. Lillasyster skrattar och viftar med armarna, föga mottaglig för uppmaningar och instruktioner.
Så småningom tröttnar Stora D på ansvaret och stänger in sig i sitt rum. Innan hon drar igen dörren kommenterar hon Robbie Williams nya singel som spelar på radion, "Det låter som en tupp som fastnat med näbben på en kyrkogård". Inga 5 getingar där inte.

/Lillasyster

Torsdag 16:40. "Du ska  till besök". Jag följer en plit genom avdelningens korridor. Vid dörren mot trapphuset trycker pliten på en porttelefon. Det finns bara en knapp. Den kopplar upp ett samtal till bevakningscentralen. "Hallvakt ska med klient från 6:2 till besök". "Ni kan gå". Dörren öppnas. Jag följer pliten nerför två trappor. Dags för telefonproceduren igen. Vi kommer ut på källarplanet i en korridor med en takhöjd som inte kommer överens med min längd. Räfflad plåt susar förbi otäckt nära min kalufs. 30 meter senare väntar en ny dörr med porttelefon. Pliten trycker på knappen och tittar in i övervakningskameran i hopp om att slippa dra harrangen om hallvakt till besök. Det är resultatlöst.
Dörren går upp. Nu går vi under jord mellan två hus. Takhöjden är mer behaglig. Det luktar rökrum. I tunnelns ände blir vi väntande. Bevakningscentralen har flera slussningar mellan huhsen och måste hålla fångarna isär.
"Är du uppväxt i Stockholm?", frågar min följeslagare besvärad av tystnaden. Jag har inga planer på att bli personlig med någon plit i en kulvert under ett fängelse och svarar med tystnad.
Ännu en källarkorridor med beklämmande takhöjd, ännu en dörr, ännu en telefon "hallvakt med klient från 6:2 till besök", "Ni kan gå". Lång trång gång, dörr, telefon, "hallvakt..", visitation, vänta. Innan jag går genom den sista slussen byter jag mina skor mot badtofflor. Kanske anses jag mindre farlig så.
Mina föräldrar besöker mig så ofta de kan. Besöken är efterlängtade. Två timmar i en grå cell med familj och snabbkaffe får verkligheten på avdelningen att kännas avlägsen. På något underligt sätt känns det inte det minsta konstigt att träffas under dessa omständigheter. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har stöd från familjen.
Flera av mina medfångar får aldrig besök, ingen post och har ingen att ringa. Då blir världen här trång. Besöken förvandlar fängelset till en låtsasvärld. När två timmar passerat hämtas mina föräldrar av en plit. Jag får vänta i besöksrummet.
Efter några minuter hämtas jag till visitation. Jag klär av mig alla kläder. En plit ger mig en ny uppsättning. För små byxor, trasiga strumpor och en T-shirt med kakor av gammal deo i armhålorna. Protest. Några minuters förhandlande senare påbörjar jag slussningsproceduren igen. "Hallvakt från besök till 6:2".

/Storebror

Ettårsdag. Det händer bra saker. Jag har äntligen fått plats i anstaltens lärocenter.
Det är på lätta fötter jag går genom fuktiga kulvertar mot skolan. Lukten av källare tonar bort när vi slussas via ett trapphus in i byggnaden som är nyrenoverad.
I lärocentret jobbar vanliga civila lärare. Efter ett år omgiven av plitar vars enda motivation varit att göra min tillvaro vidrig blir mötet med dessa vanliga människor en lättnad. Jag får tre timmar om dagen då jag inte behöver vänta mig det absolut värsta av min omgivning.
Tiden går som en elvisp. Efter timmarna i skolan går jag till gymet. En meditativ halvtimme på löpbandet följs av 45 ursinniga minuter med vikter. Under nervarvning och stretching tänds en hunger som gör all mat god. Även kriminalvårdens gift.
Min kropp vibrerar, slutkörd och hög på endorfiner, när plitarna låser in mig klockan 19:45. Fyra väggar och en låst dörr är inte ensamhet och ångest. Det är 12 fridfulla timmar långt ifrån mina blåklädda antagonister. I min säng, fylld av papper, pennor, böcker och en fjärrkontroll, sluter jag mina ögon och somnar. Fri.

/Storebror

Nu har det gått tolv månader. Det känns så länge sedan allt det där hände. Samtidigt som väntan känns evigt lång är ljusen jag tänder ett bevis för att det finns ett slut på den här resan.    /Lillasyster

Onsdag. Kniven har svarta ögon. Kikki och Obelix pratar med den sista halvlitern luft i lungorna. Det är platsbrist. Några måste flytta ihop och dela cell. Kniven som varit här längst har störst cell och är, om ingen frivillig anmäler sig, tvungen att dela med någon nykomling. Han kan inte, säger han. Efter en lång intensiv diskussion bestämmer sig Obelix och Kikki för att flytta ihop så att Kniven kan bo själv. Tillfällig lättnad.
Kriminalvårdsinspektören uppskattar inte fredliga lösningar. Istället skickas Kniven på isolering. Det skrivs protestlista och alla kastar sig över kriminalvårdens paragrafer. Det kunde hängt ett upplopp i luften men alla är rädda om kommande permissioner etc.
Under middagen kom två polska ynglingar till avdelningen. De presenterade sig med flackande blickar, lyckligt ovetande om övergreppet som föranlåg deras ankomst. De bor nu i Knivens fd cell. Skägget tittar på mig och ler. "Sjukt, för fan", konstaterar han.
Det senaste året har jag suttit häktad i sju månader omgiven av polacker som smugglat amfetamin, snattat rakhyvlar och parfymer, gjort villainbrott och rånat. Jag försöker att tycka synd om dem istället för att se ner på dem. Det är svårt. De umgås i klungor, pratar ingen svenska, säger aldrig en mening utan ordet "kurva" (hora) och äter som grisar. Jag kan inte tycka om dem.
Kniven var en vän. Vi pratade om filmer, hundar, träning och kampsport. Vi hade säkerligen aldrig träffats på utsidan men här var han en bra vän. Kriminalvården har fått en egen plats i mitt hjärta som är alldeles svart. Ordet hat låter som en god middag. Jag är jävligt hungrig.

/Storebror

En sen nattvandrare ser en person ligga på alla fyra under en gatlykta. Han stannar till och frågar:
- Har du tappat något?
- Ja, mina nycklar!
Nu hjälps de åt men sökandet är resultatlöst.
-Har du verkligen tappat nycklarna här?
- Nej, jag tappade dom därborta.
Han pekar.
- Men varför letar du inte där då?
- Det är ju så mörkt därborta.



föräldrarna