Voltan

Lilla Decibel har fått medvind.
Hon satt på köksgolvet och fick in siktet på katternas vattenskål. Bekväm med att det bara har gått bakåt hittills höll jag bara ett halvt öga på henne. Vips var hon där, slet tag i skålen och allt vatten åkte ut över henne och golvet. Vilken lycka! Blöt och strålande lycklig satt hon mitt i pölen och jollrade högljutt och plaskade.
Lilla Decibel har så äntligen nått sin efterlängtade milstolpe. Så det är bara för hennes mamma och pappa att åka och köpa grind och andra säkerhetsgadgets. Underbara, livsfarliga, vettlösa, högst kompetenta bebis.

/Lillasyster

Jag har varit i kontakt med en jurist för att titta på möjligheterna att få till en resning i målet. Hon har gått igenom allt material, förundersökning, domar mm. Problemet är i detta fall att det är värderingen av bevisningen som är felaktig. Det får man inte resning för. Juristens kommentar var att det var uppseendeväckande hur Storebror kunde fällas på de grunder han gjorde och att bevisvärderingen var felaktig. Men där tar det stopp.
Jag frågade henne om det kunde leda någonvart att JO-anmäla men även om man skulle få igenom en JO-anmälan skulle inte det heller ge möjlighet till resning.
"Det är inte mycket att göra. Tyvärr", sa hon avslutningsvis.
"Att oskyldiga döms ibland är oundvikligt, med det rättssystem vi har i Sverige", läste jag en advokat som skrev i en insändare.
Acceptera. Köpa läget. Lägga ner stridsyxan. Tuff skit. Det var ju synd..
Men lite spill får man räkna med.. Eller!?
Stunderna är många när jag håller på att gå i bitar när jag sköljs över med känslan av vanmakt och sorg.
Egentligen varken kan eller vill jag acceptera, men anpassningsbar som man är lyckas man ändå på något underligt sätt att finna sig i situationen. Hur absurt det än är.
Vi pratar, skriver, pluggar, bloggar och väntar.
Våra vapen penna och tangentbord ämnar vi inte lägga ner. De tar inte Storebror ur fängelset men de hjälper oss att bearbeta det som varit och är, och att leva vidare. Med kärlek, humor och ironi, blandat med blodigt allvar.

/Lillasyster

Söndag. Hemtentan i Organisation och Kommunikation är avklarad. Mina studier har inget stöd från anstalten så för att lösa uppgifterna ringer jag Lillasyster. Hon loggar in på skolans webportal och läser upp tentafrågorna för mig. När jag svarat på frågorna ringer jag återigen upp Lillasyster och läser upp mina svar medan hon skriver i sin dator. Något omständigt möjligen men det fungerar.
Jag kunde ha berättat för anstalten att jag hade tenta och att jag behövde möjlighet att lösa detta med en kort visit på internet. Sist jag pratade om skolarbete med anstalten råkade jag nämna att jag kunde lösa studierna via telefon. Då ansåg de plötsligt att det var olämpligt att jag och Lillasyster pratade med varandra och spärrade hennes nummer. Någon möjlighet att sköta studierna härifrån gavs inte.
Denna gång höll jag tyst, simulerade sjukdom och telefontricket fungerade.
Anstaltstelefonerna fungerar så att man lyfter luren och trycker på F2-knappen. "Tryck intagningsnumret, ansluta med #". Intagningsnumret är fem siffror. "Tryck kortnummer, avsluta med #". Kortnumret är nio siffror. "Du har 53 markeringar, ange telefonnummer inklusive riktnummer, avsluta med #". När det är gjort säger rösten "Du kan ringa 146 minuter". Sedan kopplas samtalet upp.
När samtalet väl är uppkopplat återstår bara problemet med telefonsystemets spärr för höga ljud. Kriminalvårdens telefon gillar varken glada eller ledsna Decibel-systrar, små eller stora musikanter.
När helgens tenta var avklarad firade vi med en Scumbag Squeal à la Långt ifrån lagom. Jag hörde ett kort gitarrtjut följt av telefonrösten som sa: "Otillåtet samtal".

/Storebror

Storebror ringer och jag reser mig ur soffan för att i vanlig ordning smita undan från systrarna Decibel och den lille musikanten som gör allt för att bryta samtalet.
"Vänta", säger min man, som sitter en bit ifrån mig och plockar på elgitarren modell jaktflygplan för elaka metallriff. "Jag vill spela ett Dimebag Squeal för Storebror".
Knäpp.
Tyst.
Nej minsann, så går det inte till. Här görs inga squeal med vare sig Dimebag eller någon annan, när Kriminalvården får bestämma. Så Dimebag (may he rest in peace) får snällt ställa sig i skamvrån tillsammans med systrarna Decibel och den lille musikanten och göre sig icke besvär i fortsättningen.

/Lillasyster 

Lilla Decibel är rasande. Hon har lärt sig att krypa. Baklänges. Det arma barnet kämpar och kämpar men hur hon än gör så går det bara bakåt. Jag förstår hennes frustration. Hon siktar på något som hon vill ha tag i. Hon sätter fart men kommer bara längre bort från objektet.
Man skulle bli bra lack om man satte sig i bilen och skulle köra 40 mil och efter ett tag var det 50 mil kvar.
Lilla Decibel blänger anklagande på mig. "Det är hårt. Det finns inga genvägar", förklarar jag.
Katten som helt oförstående passerar får sig en hänsynslös luggning som hämnd. Han ser helt panikslagen ut men lutar sig ändå tillgivet mot bebisen. Han gillar henne. Redan när hon låg i magen låg han tätt intill och spann. Hela natten om han fick. Och nu är han minst lika förtjust. Det gör så ont att vara nära bara. Men det kan det vara värt. En liten stund.

/Lillasyster

Fredag. Sysselsättning är A och O när brottslingar ska omvändas till laglydiga medborgare. Därför prioriteras arbetsdriften inom kriminalvården. Sedan igår skeppas varor ur ett grovsoprum med anor från 60-talet till verkstaden. Sågklingor, skruvmejslar och halvmeterlånga hyvelblad ligger blandat med en sanslös massa skruvar i olika storlek, sågspån och burkar som läcker olja.
Jag skolkar med simulerad huvudvärk för att ägna mig åt min hemtenta.
Skriver gör jag med blå och röda bläckpennor med genomskinligt skaft. De är de enda pennor jag får ha, av säkerhetsskäl.
På min avdelning finns en dator som har Word installerat men jag har inget att spara på eller något sätt att skicka mina texter till skolan, av säkerhetsskäl.
För att kunna överblicka mitt arbete sätter jag upp handskrivna papper med klet på väggen framför skrivbordet. Det blir en del papper. På väggen vid skrivbordet får de inte hänga, av säkerhetsskäl.
Jag ska försöka att uppföra mig över helgen med mina bläckpennor, mina papper och avdelningens dator tills på måndag när jag är tillbaka i tryggt förvar i verkstaden.

/Storebror

November är en prövning. Kanske till och med ett test av högre makter. Överlever man bara november borde inte resten av året vara någon konst. Denna månad är som en bilkö på E4:an, på väg hem från jobbet. När allt man vill är bara att komma hem och huvudet är som fullproppat med bomull, så möts man av den där väggen av skrikröda bromsljus. "Neeeeeej, lägg av". Man väntar och väntar. "Va fan e de som händer!?". "Nä, ta det lugnt nu, ingen idé att stressa, det går inte fortare för det". "Det lossnar snart.. Eller!?"

Härom dagen satt jag i bilkö. I november. Maxat. "Är du inte hemma snart?" undrade familjen. Telefonen var nära att gå ett våldsamt öde till mötes. Nä just det. Inte jobbetelefonen.
Ledsna droppar på vindrutan i mörkret. Trötta tankar. "5 km/h. Om det går såhär långsamt hela vägen är jag hemma, hm, om 10 timmar... Oh, shit.. Hur var den där sinnesbönen..?".
I ett tappert försök att sänka blodtrycket satte jag på någon platt radiokanal och grinade lite. Det var liksom det enda jag kunde göra.

För att uppnå det totala novembertillståndet lägger vi till att byta däck på bilen, förkylningar, influensahets och stigande elräkning.

Men lite magiskt och häftigt är det ändå. Att denna, varje år återkommande månad, tar en på sängen så hårt. Att man aldrig vänjer sig och aldrig är riktigt beredd.

Igår låg jag i badet. Spottarna nerdimrade nästan max. Ljuset glittrade varmt på väggarna av de stilla rörelserna på vattnet. Regnet smattrade mot takfönstret. Skönt. Mysigt. Kallt, blött och blåsigt ute. Varmt, blött och lugnt inne. Det är väl aldrig så skönt att krypa ner i sin säng som i november. Aldrig så legitimt att slöa, kolla på film och stänga ute hela världen.
Och så är jag ju född i denna bittra månad. Fast i slutet så klart.

/Lillasyster

Torsdag eftermiddag. Skriver en tenta i Organisation & Kommunikation. För stunden är Maslows behovstrappa på tapeten. Den består av fysiologiska behov, säkerhetsbehov, kontaktbehov, behov av uppskattning och status och slutligen behov av självförverkligande. Höjden av ironi. Mat och tak över huvudet är mest grundläggande och det är ju lugnt för ett tag framöver men fan. Resten känns bra avlägset.
Säkerhet... Det borde ju vara säkert att sitta inlåst med ett 20-tal gråklädda galningar vaktade av ett 10-tal blåklädda galningar, eller?
Kontakt... Jag har en massa nya kontakter, men inga som tillgodoser några nuvarande behov.
Uppskattning och status... Efter ett otal bråk med diverse plitar får jag både uppskattning och status av mina medfångar. Motsatsen skulle vara klart jobbig men jag behöver nog inte utveckla just denna del av min personlighet.
Självförverkligande... Vill nog påstå att jag lyckas lite genom mina studier.
Jag saknar helt enkelt bara min familj, mina vänner, god mat, större tv, fler kanaler, bred säng, smal sängkamrat, roomservice och en svängdörr.

/Storebror

Storasyster Decibel kommer farande med ett papper i högsta hugg, när jag sitter i telefon med Storebror. "Jag vill läsa upp min läxa!". Jag räcker över luren och hon sätter den mot örat. Ögonen lyser förväntansfullt. Sin vana trogen dyker den lille musikanten upp och drar av sin repetoar. Samtidigt som jag gång på gång säger "Nej, det blir ingen macka" försöker jag tjuvlyssna lite när min dotter läser högt för min bror.
Den lille musikanten avlägnar sig för att plötsligt dyka upp igen, mumsandes på en tredubbel macka. Jag låter honom hållas. Ibland är det liksom ingen idé att hålla på.
I uppsatsen har Storasyster Decibel lagt in lite frågor. Det är ett smart sätt att hålla sina lyssnare uppmärksamma. "Vad har jag läst för bok idag?". Hyfsat svårt att gissa rätt med tanke på att texten inte lämnar någon som helst ledtråd. Men så himla charmigt och underhållande. Den brinnande entusiasm, inlevelse och motivation som hon har när hon håller på med en skoluppgift är beundransvärd. Den kanske man hade en gång, men ett antal klumpiga pedagoger senare, och en rejäl dos hormoner, fick väl intresset att svalna en aning.
Hon är så skönt maxad, min dotter. Det är på eller av. Lika glad och entusiastisk som hon var denna gång, lika katastrofalt negativ, helt utan tålamod och i upplösningstillstånd, kan hon vara nästa gång hon ska ta sig an en uppgift. Ibland hänger man inte alls med i svängarna. Hon är så underbart långt ifrån lagom. Precis som sin pappa.

/Lillasyster

Onsdag 08:00. Vaknade av att en kvinnlig plit smugit in i min cell och lagt handen på mitt lår.
Väl intrasslad i täcket hade jag svårt att slita mig men gjorde mig förstådd med ett yrvaket
"Va faan!?".
När jag tagit lurarna ur öronen och spottat ut örngottet uppfattade jag att hon letade efter mitt gummiband som jag tränar med. Det är som allt annat en säkerhetsrisk och får inte finnas tillgängligt dagtid.
Det händer då och då att jag väcks av att en plit petar på mig. De måste kolla att alla lever på morgonen. Oftast räcker det med att knacka på dörren och titta in. I min cell tjuter ventilationen med ett konstant tinnitusliknande pip så jag sover med hörlurar. När jag inte vaknar kommer plit in och petar. Ibland sover jag räv och skrämmer vettet ur dem. Ibland sover jag och blir vettskrämd. Terrorbalans.

/Storebror

Tisdag 09:05. Dricker kaffe i köket med Kniven som pratar sig varm om haschutbudet i Malmö när en plit kommer in. "Ni ska ut härifrån", säger pliten och stirrar mig i ögonen.
Jag tror de får lära sig att en fast blick signalerar självsäkerhet under sin 6-månaders yrkesutbildning.
På vägen ut ur köket ställer vi frågor som besvaras uppkäftigt och ignorant. I allrummet möts vi av ett 10-tal plitar och en hundförare. Den enda som inte uppför sig illa är en svart retriever. Hon hålls i kort koppel. Glad över att få träffa en hund för första gången på snart ett år hukar jag mig bredvid den och tittar bort. Hon skruvar på sig och viftar på svansen. Husse drar åt strypkopplet och ser ut att vilja mörda mig. Kniven garvar.
Vi radas upp och visiteras med armarna utsträckta i axelhöjd. Jag lackar ur på en plit som inte kan sluta stirra på mig och frågar vad fan han vill.
"Vi ska prata i ett avskilt rum sen bara du och jag" svarar han.
"Oooh han bjuder upp", hörs från Skägget och Kniven.
Jag är rasande men behåller lugnet. Medan han står i sin klunga förklarar jag för plitsamlingen att deras vidriga attityd är en av anledningarna till att stämningen mellan intagna och plitar är något stel.
Det är grundlig visitation i alla utrymmen. Alla får sitta och vänta i ett av avdelningens två allrum.
En kille skulle just på besök när plitgänget kom. Han höll på att raka huvudet och skulle in i duschen. Han försenades kraftigt.
45 minuter senare kommer plitmaffian in igen. Jag reser mig. Förväntansfulla plitar följer mig med blicken och fingrar på bojor och batonger. Tuffingen som utlovat ett privat samtal kommer in sist. Han är kortare än mig men väger ungefär 100 kg uppskattar jag.
"Ska vi gå in och prata du och jag?", undrar han. "Visst", svarar jag.
Vi går in i pingisrummet. Där finns ingen kamera.
"Vad var det du undrade", frågar pliten.
"Det vet du mycket väl. Jag uppskattar inte att bli uppbjuden på det där sättet. Ska du göra något åt det?" svarar jag. Det skulle han tydligen inte.
Allt de vill är att få mig ur balans så att de kan rapportera mig för misskötsamhet och isolera mig. De får bara inte lyckas. Fast att jag är medveten om motivet bakom provokationerna kan jag inte låta bli att utmana. Kräk som denna plit måste veta att hans hälsa hänger på en liten muskelryckning. Han ska må illa på jobbet. Det gör han av att bemötas som den lilla skit han är. En typisk mobbarpersonlighet som tänder på att trakassera svaga. Förhoppningsvis har min hatiska blick etsat sig fast i hans medvetande. Han kanske drömmer om mig i natt. Visitationen kostade mig min omtalade pilatesboll och ett gummiband som jag använder att träna med.
Resten av förmiddagen spenderade jag i gymet med Boxaren. För andra gången den här veckan uttryckte han sin uppskattning för att jag inte tar emot plitarnas skit.

/Storebror

Jag svänger in på parkeringen utanför skolan och där står polisen. "Åh nej", tänker jag. Spontant parkerar jag så långt bort som möjligt men så att jag fortfarande kan se dem.
Nu kan man tro att jag skulle undvika dem och ta en omväg för att slippa gå förbi. Men icke.
Jag vet inte riktigt själv vad jag är ute efter. På något sätt vill jag att de ska se mig.
Tanken på att de ser mig men inte vet vem jag är eller vad jag tänker är tillfredsställande.
Jag närmar mig och hör konstaplarna lattja med några småkillar.
"Är det du som kör", frågar den ene lille killen.
"Ja, visst är den häftig?", svarar konstapeln smörigt och käckt.
"Bloä, jag spyr", tänker jag.
Småkillarna svarar inte utan stirrar bara lite och börjar fixa med annat. Jag skrattar skadeglatt inuti åt responsen. När jag är så nära att våra blickar kan mötas hanterar jag det ungefär som när jag möter någon otillräknelig lustigkurre på tunnelbanan. Jag låtsas att de inte finns.
Jag tittar de inte i ögonen. Där gick tydligen min gräns. De startar motorn och kör iväg.
Jag undrar om de såg mig? 

/Lillasyster

Måndag 13.30. Jag har just vaknat ur en powernap. Eftermiddagspasset i verkstaden börjar om tio minuter. Snabbstädning av cellen. Soppåse och tom kaffekopp ut. Vid korridorens sopstation stöter på en plit modell grälsjuk. Han granskar min halvt genomskinliga soppåse som bl a innehåller en yoghurtförpackning och menar att sådana inte får ligga bland soporna. Kanske borde jag upplysa om att jag inte har möjlighet att sopsortera i min trånga cell men det känns som att sparka in en öppen dörr. Istället väser jag att det inte är läge att jiddra med mig. Han ger sig inte. "Vem ska plocka i ordning detta efter dig tycker du?" frågar pliten. Han är jugoslav. Vattenkammat svart hår och sanslös övervikt gör att han påminner om Elvis i sina sista dagar i livet. "Vill du ha soporna i ordning är det bara att sätta fart och sortera de själv", svarar jag. Nosisan, 100-gubben och Boxaren som samlats för att gå ner i verkstaden bevittnar spektaklet och ser nöjda ut. Boxaren som har svårt med språket undrar vad som är roligt. Nosinan förklarar med gester och bruten svenska att pliten just bett mig rota i soporna. Boxaren ser något frågande ut fortfarande, men skrattar och ger mig en uppmuntrande klapp på axeln. Vi blir sittande i väntan på verkstadsslussningen. Den blir aldrig av.

/Storebror

Söndag 08:00. Dörren öppnas. "God morgon, du ska på UP". UP betyder urinprov.
Pliten stänger inte dörren för att jag får inte släppas med blicken innan jag kissat i en platsmugg. Pliten ser som vanligt salig ut. Jag misstänker nyfrälst. Medans jag halkar i mina skor pratar han om boken "Pricipals of marketing" som ligger på mitt skrivbord.
"Kan du läsa på engelska", frågar han. Jag funderar på en lavett eller en knäpp på näsan. Svarar inte. Han fortsätter att prata om att läsa på engelska medan jag går igenom korridoren, nerför en smal spiraltrappa till källaren, vidare till ett UP-rum. Alltså ett urinprovsrum.
Jag ska kissa i ett glas vid en pissoar med en spionspegel så att den salige pliten kan titta utan att känna sig påflugen. Först sköljer jag händerna. Tvål finns inte. Man kan manipulera provet genom att ha tvål på fingrarna och kissa på dem.
Alla kläder av. Nakenhet är tydligen besvärande så jag ombeds att ta på mig en morgonrock. Vägrar. Innan jag släpps in till voyeur-pissoaren går jag naken genom en metalldetektor. Man vet ju aldrig. Jag fyller plastmuggen. För nöjes skull klämmer jag ihop den lite så att den förhoppningsvis ska knäppa tillbaka till ursprungsform när den salige pliten tar i den. Pipett, provrör, plasthandskar, plask. Det fungerar. Plitens monolog övergår från engelska till ett nytt drogtest som inte har med kiss att göra. Det är tydligen ett svettest. Pliten menar att han hoppas att detta test ska införas snart.
"Försök inte med mig, man jobbar med det man gillar", svarar jag.

/Storebror

Det var en härlig konsert, två röster och en cello. Vi köpte skivan och fick den signerad, Lise & Gertrud. När vi kom hem upptäckte vi att de kallar denna inspelning från Södra Teatern
                                     "Liv är att ta sig ut".
Det är inget vi rekommenderar i nuläget men sen när Voltan är över. För många av texterna står U-C Nyquist:
"Låt dom inte sno din hjärna! Följ din egen stjärna! Gå din egen väg! Gå rak!"

föräldrarna

Jag undrar om de åklagare, utredare m fl som arbetade för att fälla Storebror har haft en trevlig Allahelgonahelg? Kanske de har varit på maskerad, varit utklädda till djävulen, skrattat och druckit vin?
Jag undrar om de någonsin reflekterar över om det de gjorde var rätt? Om tanken plötsligt slår dem, när de rättar till maskeraddräkten och bättrar på läppstiftet i badrumsspegeln, med festens dunkande sorl utanför. Tänk om han ÄR oskyldig?
Eller de kanske har ett känsloliv med teflonbeläggning, likt vilka psykopater som helst? Hoppar ut från toan, lämnar några kissdroppar på ringen och glider ut på dansgolvet igen. Dansar lite onödigt nära med grannen, för att sedan åter ge sig i kast med bag-in-boxen.
I så fall önskar jag dem en riktig "dagen efter" och släpper sedan tanken. De får inte mer tid av mig.

/Lillasyster

Nu är de sista räkningarna betalda. Slutfakturorna på el och gas. Jag känner mig arg. Det var nog de sista pusselbitarna i att avveckla Storebrors liv. Tömma lägenheten, säga upp telefonabonnemang, gymkort och allt man kan tänka sig. Idag kryper höstkänslan in under huden. Det är så nära årsdagen nu. Det är precis samma känsla i luften ute som då. Varje dag som passerar är en dag närmre slutet av voltan, men ibland blir jag slagen av tanken hur länge det är. Det kramar luften ur lungorna på mig. Men han inte död. Han kommer tillbaka.

/Lillasyster

-Ska jag äntligen få plats i skolan?
Det är tisdag morgon och en Lasse från Lärocentret har just knackat på dörren till min cell.
Lite farbror Barbro - mysig med skägg och stickad tröja. Han svarar: -Visst finns det plats, men du har väl varit lite ambivalent med den frågan.
Jag förklarar att jag gjort allt och lite till för att få komma ner till Lärocentret och studera om dagarna. Min fantastiska syster har hjälpt mig att sköta distansstudier på Mittuniversitetet medan anstalten gjort sitt bästa för att distrahera mig.
-Menar du att någon har sagt att jag inte längre var intresserad av att studera? frågar jag.
-Ja, vi fick veta att du inte längre var intresserad för några månader sedan, så jag blev lite förvånad när jag såg ditt namn nu igen, svarade han.
En sjuveckors personutredning på Kumlas riksmottagning som konstaterar att Kriminalvården bör se till att jag ges möjlighet att studera fick placeringsenheten att sätta mig på denna anstalts långtidsavdelning för studerande fångar. Meningen var såklart att jag skulle få plugga. Nu är det tyvärr så att Kriminalvårdsinspektören som ansvarar för denna avdelning är en mystisk och ond prick som uppenbarligen har arbetat aktivt för att hålla mig borta från Lärocentret. Han är den enda som kan ha förvandlat mina ansökningar till, ja...
Han har helt enkelt sagt till mig att det inte funnits plats, och till Lärocentret att jag inte var intresserad.
Han kan knappast få några julklappar i år... I alla fall inte av mig.

/Storebror

Min 8-åriga dotter satt bredvid mig och filosoferade vuxet i bilens passagerarsäte.
-Det finns så mycket som förstör miljön.
-Jaa, svarade jag.
Hon fortsatte. -Bensin och sånt.
Hon funderade lite. -Och Kriminalvården!

Kloka lilla unge.

Jag önskar att jag hade fött mina barn in i en perfekt värld. Eller för att inte ta det så långt i alla fall i ett tryggt och rättvist samhälle. Men jag tänker inte lura dem. Det är en svår balansgång att känna trygghet när hemska saker händer och att vara kritisk utan att bli alltför paranoid och misstänksam. Hur lär man sina barn att känna sig trygga i samhället? Jag vet inte, för jag gör det inte. Men självklart vill jag att de ska göra det.
Jag vill inte fostra dem till att bli samhällshatare. Jag skulle vilja lära dem att vara sluga, sociala och vakna. Att se och utnyttja systemets fördelar och ta för sig. Men också att vara medvetna och vaksamma på dess nackdelar.
Skadeskjuten och trevande försöker jag själv anamma det tankesättet.
Jag har lärt mig att inte vara godtrogen och naiv.
Men jag har också lärt mig om kärlek, lojalitet, vänskap, respekt, samhörighet, hjälpsamhet, generositet, tålamod och medmänsklighet. DET vill jag förmedla till mina barn.

/Lillasyster

Helgen har varit fylld av vilda spekulationer. Plitarna tiger. Vad som har hänt min försvunne vän är mystiskt. Knallad kan man bli när som helst men vanligen ligger det någon typ av misskötsamhet bakom. Min försvunne vän var alltid lugn som en filbunke.
Idag är det måndag. Under lunchen städade plitarna ur hans cell. Jag frågade var han var. Inget svar.
"När han hämtades sa ni att han skulle till sjukhuset, är han allvarligt sjuk?"
"Nej. Han är frisk och mår bra men hit kommer han inte tillbaka.
Då har han antagligen isolerats utan anledning. Han skulle ha permission om tre veckor...
Eller så har han rymt. Jag hoppas verkligen att han har flytt långt härifrån, men tror tyvärr att han sitter isolerad.
Fortsättning följer.

/Storebror