Voltan

"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd", sa en klok vän till mig.
Och det är ingen konst att vara stark om man inte möter motgångar.

Idag är det en månad mindre tills vi ses på utsidan igen.


/Lillasyster

Boxaren och Caveman har ägnat veckan åt en golkampanj mot Obelix. Obelix förlorade sin kökstjänst på grund av detta och de två sångarna är utfrysta i väntan på tillfälle att straffa dem.
Caveman har jag aldrig gillat, men Boxaren gillade jag till nu och jag är ganska besviken på honom. Det är tråkigt att ha varit schysst mot någon som visar sig vara fullständigt ryggradslös.
Plitarna förstår säkert att stämingen mellan tjallarna och övriga är spänd för de är i deras närhet hela tiden. Det kan vara så att golarna håller sig i närheten av plitarna men det kvittar. Det är inte så att de har satt dit någon för något brott. De har sprungit och gnällt om hur Obelix skött köket för att han bad dem att sluta hantera sina "badrumsflaskor" där.
Flaskorna används på ett för västerlänningar avvikande vis i samband med toalettbesök och bör således inte vara i närheten av något kök. Jag håller mig långt ifrån deras kök och deras badrum. Jag tvättar händerna varje gång jag vidrört något och fanns ett syrgastält att tillgå hade jag spenderat mycket tid i det. Hosta i armvecket eller dö.

/Storebror

Mordbrännaren fyllde just år. Hans pappa skickade honom en begagnad vuxenbilaga och en hundring i kombinerad fördelsedagspresent och julklapp. Jag, Kniven, Musselini och Slemkäft köpte ett gäng Geisha chokladkakor, pepparkakor och telefonkort till honom och gick till hans cell. Han såg rädd ut när vi kom för det har varit mycket bråk i veckan och han är van att få stryk. Men när vi började sjunga blev han glad och eventuellt något hörselskadad. Någon jävla ordning måste det ju vara.
Vuxenbilaga från papsen.
Jag dör.

/Storebror

"I fredags träffade Lillasyster Storebror för första gången i häktet. Besöket var givetvis bevakat. Vad pratade de om i en timmes tid när det vi alla undrar över inte fick nämnas med ett enda ord?
Skriver till Storebror, bedyrar honom vår kärlek och skickar med en artikel om ångest som hjälp till självhjälp. Storebror var hundvakt dagen det hemska inträffade. Med i brevet skickar vi därför ett suddigt tassavtryck som en uppmuntran och som tack för passet."

Föräldrarna

På låtsas bor vi på lägenhetshotell. Personalen är lite vrång och bagaget måste ha ankommit till fel destination men ändå. Vi kan låtsas att det är -30 grader och snöstorm ute, så vi får stanna inne. Det gör inget. Vi har mat, dryck, tv med spel och filmer, sällskapsspel, tidningar, papper och penna. Och varandra.
Vi kör SuperMario Cart, Bomb-battle, Championship, mot varandra, med varandra och var och en för sig.
Minneskortet är borta. Det mest sannolika är att någon annan hotellgäst, nöjd men aningen stelbent, tagit det med sig i stolgången som sitt eget. Låt oss hoppas att det aldrig kommer till rätta.
Storebror ringer på roomservice. "Vill ni komma in?", säger rösten. Vi tittar frågande på varandra. "Nääe, men ut, men det är väl inte att tänka på..", svarar Storebror.
Det finns inget logiskt med att hinka i sig kaffe när man är rastlös. Ändå tömmer jag kopp efter kopp, tills jag är darrig, ännu mer rastlös och smått koffeinförgiftad.
Lägenhetens uteplats påminner om en fågelbur med tre lager av slingrande taggtråd modell rakblad. Vi struntar i att gå ut. Hotell KV får inte så många stjärnor är jag rädd.
Undantaget min lille son som är överlycklig. Han har väl aldrig fått spela så mycket tv-spel i hela sitt liv.

/Lillasyster

En laddning mesk och några rakblad livade upp söndagseftermiddagen. Plitar med vidgade pupiller spärrade in oss i samlad trupp i avdelningens allrum. Meningen var att alla skulle förhöras och blåsa i en alkomätare men det ville sig inte med tekniken och förhören gav inget. En timme senare hade några lämnat urinprov och Obelix hade fått en rapport för rakbladen. Rakbladen, som används för att kortsluta ett batteri och så fungerar som tändare, var givetvis inte hans.
Måndag morgon gick jag ner i gymet för att avreagera mig. Armar, vader, mage och en halvtimmes powerwalk, trycka på väggtelefonen, vänta. Inget händer. Jag var inlåst i gymet. 30 kvm utan badrum eller rinnande vatten. 20 minuter senare ringde jag på igen. Vakten svarade att han inte hade tid. Jag lackade ur, skällde ut telefonen och hämtades 1 minut senare. På avdelningen möttes jag av 2 ilska plitar som sköter posten. Jag hade fått CD-skivor från Ginza. De ville se när jag öppnade paketet. Öppnat och klart tog de mina skivor. De pratade i munnen på varandra om narkotikahundar och regler. "Tror ni att jag känner någon på Ginza som säljer knark i form av CD-skivor och skickar de hit?". "Nej". "Varför i helvete ska ni skicka mina skivor till nakotikahunden då?". "Stamma stamma...". Jag tog ett par blanketter som kallas 'anhållan från intagen' och vände mig om för att gå men postplitarna var grälsjuka och fortsatte mala om att jag skulle följa deras anvisningar. "Jag hoppas att det har framgått att jag tycker ni är sjuka i huvudet", svarade jag. "Då skriver jag i en rapport att du tycker det", svarade den ledande postpliten. "Det tycker jag", fick han till svar. Gör han verkligen det är det min fösta så kallade rapport. Plitarna driver mig till vansinne så det vore på tiden. Jag är stolt över min rapport. Skulle anstalten få för sig att försöka förhöra mig om händelsen är det inte helt otroligt att jag får en till.

/Storebror 

Seneftermiddag i köket bjöd som vanligt på underhållning. Jag slaktade upp en tallrik med kiwi och fixade smörgåsar. Kniven rullade negerbollar. Mordbrännaren kom in till oss med glödande ögon. Han hade just tjuvrökt på balkongen när Slemkäft kom ut dit och kissade där. Kniven blev både glad och arg samtidigt. Med något djävulskt i blicken försvann han ur köket. Mordbrännaren följde efter som en skugga. Jag väntade mig att få höra "Aj, nej, sluta!" och kanske ett "Hjälp!" eka i korridoren men Kniven nöjde sig med "Pissnisse" och "Tjockis".
Ravelli avlöste i köket. Han hade just fått bassning för att Obelix, Musselini, Bollkonstnären och Skägget spelat poker på matbordet under middagen. Plitarna tyckte att han skulle se till att de inte gjorde det, något av en helt omöjlig uppgift.
Kniven kom tillbaka med Skägget. Mordbrännaren var upptagen med att städa Skäggets cell. Skägget log från öra till öra. De hade kommit överens om att Slemkäft, eller Pissnisse som han heter nu, skulle komma undan bestraffning för att han flyttar om 5 dagar. Han anses redan vara några andra fångars problem. Han är liksom ett hopplöst fall, omöjlig att uppfostra.

/Storebror

Ännu en lördagkväll ensam i en cell. Bläddrade TV-kanaler. På 1:an Dansbandskampen. Skulle just byta kanal när jag kände igen min gamla klasskompis Frida T som var co-host till Peter Settman. Hon var asbra och sjukt snygg med värstingstylat hår och en guldig typ tröja.
Jag fick lite av en brutal reality-check. Vi tog examen för två års sedan. Alla ur den klassen var extremt begåvade. Det var ett privilegium att plugga med det gänget och det gör mig riktigt glad att se när det går bra för någon av dem. Samtidigt får jag svindel av att tänka på att jag själv spenderar min tid med att blogga från samhällets baksida (inte Göteborg) och plugga i en trång cell.
Medans Frida T spenderade sin eftermiddag med att förbereda manus och fixa kvällens outfit stod jag i köket med Kniven & co och funderade på vad vi skulle göra för att få Slemkäft att sluta med att kissa på balkongen.
Ler för mig själv när jag tänker på det och undrar om exempelvis Frida T vet vad jag gör nuförtiden. Garvar för mig själv för att jag för första gången någonsin spenderat en lördagkväll med dansbandsmusik på TV utan att byta kanal en enda gång. Undrar om det hörs in till min granne Piloten och om han i så fall tror att jag förlorat förståndet. Frida rocks.

/Storebror

"Sömnen är darrig. Det har gått 2 veckor och vi har ingenting hört. Varför blir inte vi tillfrågade vi som känner Storebror. Varför denna sekretess? Oron ökar för varje dag som går."

Föräldrarna 

I förmiddags var det dax för Förtroenderådsmöte. Det skulle utses en ny ledning. Jag har sett på detta ungefär som på Paradise Hotel men tvärtom. Dokusåpan Hell Hotel.
Det var inte mycket till intriger mellan oss gällande rollbesättningen. Alla ville ha mig som ordförande. Alla utom Caveman som var helt utom sig. Han anser sig vara den givna ledaren, bara det att ingen håller med honom. Obelix hade invändningar angående tilteln. Han är biker och föredrar att använda ordet president. Jag blev uppriktigt glad och tackade alla för förtroendet. Musselini, som i och för sig inte skriver speciellt bra på svenska, blev sekreterare och Bollkonstnären, som är het vid pokerbordet, blev kassör. Caveman som blev varse att han inte fick någon uppgift alls i den nya regeringen, hamnade i chocktillstånd och antog formen av ett levande frågetecken. Obelix titulerade sig själv "sergant at arms" vilket enhälligt godkändes.
Nästa vecka kommer Övervakningsnämnden hit. Jag bad alla att komma till mig med klagomål, berätta om misskötta ärenden och övergrepp. När nämnden är här ska jag ha en gedigen skopa att leverera.
Caveman avbröt med ljud på sitt egna språk. Övriga tog över skepnaden som levande frågetecken och själv stormade han iväg. Min inre bild av dokusåpan Hell Hotel uppenbarade sig igen. Tänk om jag kunde se till att bli utröstad.

/Storebror

Sluss mot skolan. Mitt hus samlas i källaren och går genom en kulvert till hus 4. Där får vi vänta på ett gäng innan slussningen fortsätter. Jag håller koll på vilka som kommer ner för att hatobjektet Bästefar finns i samlingen därifrån. Han har varit passiv sedan jag talade till honom för några månader sedan men jag tror inte att han har blivit frisk på något sätt. Idag slapp jag honom. Istället uppenbarade sig Ormen bland hus 4:as juveler. Han log från öra till öra. "Fyra dygns isolering för att kalla en plit horunge. Vi sitter ju redan i fängelse så ok". Kriminalvårdsinspektören hade lovat honom att han skulle få komma tillbaka till samma avdelning. Istället delar han nu cell med något snusk i hus 4. Vi går i skolan samtidigt i alla fall och det Kunde Varit Värre.
Skolan ligger vägg i vägg med biblioteket. Jag, Ormen och Piloten gick dit. Lånade Paul Dowswell "Sanna historier om rymningar", i hopp om lite inspiration. Kerstin Ekman "Hunden" för att min mamma rekommenderat den. Joseph Finder "Chefen" för den hade jag tydligen beställt och Dan Brown "Da Vinci koden" för det var på tiden. Jag läser kurser ur Mittuniversitetets program Information och PR, på distans . Allt går på halvfart. I brist på annan stimuli pluggar jag dygnet runt. Tiden som blir över ägnar jag år litterär gestaltning. "Läs mycket" löd lärarens order. Jag lyder snällt. Det är en lyxkurs om man gillar att läsa. Boken om rymningar slukar jag först.

/Storebror

Gårdagen var en pärs. Om mitt liv var en cykeltur så hade någon elaking kört in en hel gran mellan ekrarna. Jag inledde dagen med att få diskkrash på min jobbdator som jag inte klarar mig utan. Supporten på andra sidan jordklotet hade tjall på linjen. "Hallo? Can you hear me?...Hallo?" upprepade jag om och om igen medan jag försökte förklara mitt ärende. Till slut fick i alla fall PCn en akuttid hos doktorn, på andra sidan stan.
Hopp in i bilen och iväg. Men tji fick jag. Några skurkar tajmade min utresa ur stan med att just innan råna en bank. Det innebar snutinvasion och vägspärrar som gjorde det omöjligt att ta sig ut på motorvägen.
Bilstereon vägrade lätta min sinnesstämning och förblev tyst. Trasig. Stressad. Lack. Kissnödig. Gaaaaaaaaaahhhh...

Idag är en annan dag. Datorn är fixad. Och det bästa av allt, det är varulvsmåne. Mörka moln rör sig tempramentsfullt över en starkt lysande fullmåne. Härligt, spöklikt, mystiskt och fullt av energi i den kalla friska luften. Jag har lust att rusa ut i skogen och vråla i natten. Eller i alla fall gå ut i trädgården och ropa tjoho.

/Lillasyster

Jag kan inte sluta fundera. Det är yrkesgruppen plit jag inte lyckas begripa. Börja tidig morgon. Uniform. Ful sådan. Alla, utan undantag, har fula skor. De plitar som har hår har en usel frisör alternativt kluvna toppar. Nio av tio är kraftigt överviktiga. Dagens första uppdrag: Släppa ut "klienter" ur celler. Vissa "klienter" ska på urinprov. Väcka dem och berätta detta. Inte släppa dem med blicken. Följa nyvaken och förnärmad "klient" till urinprovsrum och titta på när denne naken urinerar i en plastmugg. Förpassa urin från platsmugg till provrör. Märka. Skicka till SKL. Nästa klient.
Att jag tänker på detta beror på Ormen. I lördags när han väcktes 08:00 tröttnade han.
"Du ska på urinprov" besvarades med "horunge" och Ormen skickades på isolering. Idag har han spenderat 4 dagar på galonmadrass i en cell utan radio och TV.
Jag undrar om pliten känner sig duktig? Undrar om han känner att han skipat rättvisa?
Undrar om han känner att han vårdar en kriminell? Yrkestiteln heter ju Kriminalvårdare. Som jag ser på världen är personer som denna plit värsta sortens brottslingar. Som de tycks se på världen är de samhällets stöttepelare. Det finns inget utrymme för kompromisser.
Vi hatar varandra. Vården tar.

/Storebror

Tisdag morgon innebär sedan en vecka tillbaka målarkurs. Jag är en sådan person som kladdar på allt om andan råkar falla på och det borde vara en lämplig sysselsättning. Pliten som håller i denna kurs är en medelålders tant. Varken hennes dialekt eller konstant malande gälla röst är något jag finner nämnvärt tilltalande. Hon pratar i ett tonläge som för tankarna till någon som jobbat i stökig dagismiljö hela sitt liv. Undrar hur länge hon jobbat just här. Idag kom hon med sin kundvagn fylld av papper och kritor lite efter klockan 9 på morgonen. Jag, Kniven och Obelix hade just fått veta att Ormen inte kommer tillbaka. Maxad irritationsnivå.
I tre månader kämpade jag för att få in riktiga pennor till min cell. Allt utom Bic's billigaste som med nöd och näppe färgar av sig anses vara en säkerhetsrisk. Mot slutet av detta papperskrig kontaktades jag av pliten som nu håller målarkursen. Hon kom till min cell med tre filtpennor i olika tjocklek och frågade om det var sådana jag ville ha. "Perfekt", svarade jag, häpen utav att se mina efterlängtade pennor. "Jaha ja, sådana får du inte ha", svarade hon. Jag var lagom charmig när jag bad henne gå.
Förra tisdagen stod jag ut. Det var en kamp. Vid ett par tre tillfällen under knappt 90 minuter var jag tvungen att gå undan för att samla kraft och tålamod. Jag höll ut för att jag kände att det skulle hända något kul att skriva om...
Idag skar hennes röst i mig. Adrenalinskjuts, höjd puls, fokus. Allt blev lite tydligare för en kort stund. Som en känsla av frisk luft på morgonen. Två djupa andetag för att skölja bort irritationen i min röst. Andas ut genom näsan. "Du kan stryka mig från din lista. Jag är inte intresserad av att återkomma till dig någonsin mer." Hon ville veta varför. Jag svarade att hon inte alls ville veta det.

/Storebror

Dagens middag bestod av mamma scans köttbullar och pulvermos. Sås ska det var, tänkte jag och rotade igenom köket. Ketchup fick det bli. En knapp timme senare inser jag att det är läge att rodda picknick till inlåsningen. Kniven är i full gång redan. Han sitter med en laddning negerbollar och rullar förbrilt. Mordbrännaren och Slemkäft cirkulerar som hajar i vattnet. Jag skär upp kiwi med kökets kniv som är fastgjord i väggen med en solid vajer. I periferin stryker Ravelli runt som en osalig ande i behov av uppmärksamhet.
Ignorerar fullständigt.
Slemkäft har gjort någon skum affär med smugglad sprit innan han åkte in och utredning pågår. Han beklagar sig för Kniven. "Alla har golat", säger han och råkar fisa. Kniven flippar ur precis. "Ditt jävla äckel!". Slemkäft flyr undan en skur av negerbollar och Kniven flyr från matbordet till mig i köket. "Han är så jävla äcklig, såg du vad han gjorde?". "Nä, jag hörde". "Jag vill ge honom stryk men står inte ut med lukten", klagar Kniven halvt för sig själv på bred Norrköpingsdialekt. I allrummet sitter Nosinan med öppen mun i soffan och kollar på Vänner. Ledmotivet "I'll be there for you" ramar in scenen. Jag ler för mig själv och fortsätter med min picknick. Vaniljyoghurt finns. Ravelli som beställer all kylskåpsmat ligger lite mindre risigt till. Placerar en liter i cellens vädringsfönster. Tallrik med kiwi, kanna med O'boy, ost- och marmeladmackor, sorted.

/Storebror

Helgen spenderades med Lillasyster och den lille musikanten i anstaltens besökslägenhet. Att komma ifrån avdelningen ett par dagar känns som en minisemester.
Vägen tillbaka går via inskrivningen. Fyra plitar granskar mig ingående medans jag klär av mig alla kläder. De lägger mina underkläder och skor i en hundback tillsammans med tidningar som Lillasyster lämnat till mig och en bok. I plitarnas värld är allt ett potensiellt hot. Jag går naken in i ett rum med pissoar och spionspegel. Pissar i en platsmugg och funderar på vad det är med detta som de stirrande plitarna finner så intressant. Med badtofflor i plast och för små kläder slussas jag tillbaka till avdelningen. Där har det hänt en del.
Ormen sitter isolerad. Han kallade en plit "horunge" för att han tvingades upp till ett urinprov 08:00 på morgonen i lördags. Vi ska enligt en gammal överenskommelse lämnas ifred under helgerna. Jag vet att Ormen är hård och klarar isoleringen bra, men det gör mig inte mindre arg.
Skägget har fått ett datum för sin förflyttning. Han är Förtroenderådsordförande så nu ska det väljas en ny. Kniven, Obelix, Kikki, 100-gubben, Boxaren, Lettländarna, Musselini, Slemkäft och Ravelli frågade mig i samlad trupp om jag ville ha positionen. Jag vill ha den och kommer troligen att få den, men alla är inte på min sida. Caveman som pratar sitt eget språk och har en egen syn på världen anser att alla är olämpliga utom han själv. Han kom in till mig och ville värva mig till sin egna privata kampanj. Det tog mig tid och koncentration att förstå vad han sa, men jag tror att motiveringen var att ingen annan kunde prata. Hade han inte råkat råna en bank med sin privata bil hade han kunnat vara chef inom stat eller kommun, eller kanske rektor på någon skola.
Pliten som skickade Ormen till isoleringen tittade just in i min cell. Han spelade plit i tv4:s Inlåst, fast att Kriminalvården inte hade något med den produktionen att göra. Orden "horunge" kämpade för att hoppa ur min mun men förnuftet vann kampen. Jag ljög för både honom och mig själv och svarade hans tilltal med tystnad. Det kändes fegt.

/Storebror

Resan gick bra. Bara en dryg halvtimme i mörker, spanandes efter älgar och liknande varelser. Min son inledde bilfärden med att trycka i sig en hel chokladkaka själv så jag befarade att det skulle får "facilitära konsekvenser". Men det klarade sig. Vi lyssnade på mr Jackson enligt sonens önskemål. Favoritlåten "They don't really care about us" kändes ganska klockren med tanke på vart vi var på väg och varför.
Utanför anstalten möttes vi av juldekorationer i form av ljusslinga i träg. Mysiga KV. Måste föreviga. Denna gång kom jag ihåg kameran.
Vi ringde på vid första grinden och förklarade vårt ärende; "Vi ska besöka Storebror i besökslägenheten". "Jaha", sa en röst trött. "Jag får kolla papprena". Vi stod snällt kvar och väntade. Precis som förra gången infann sig en viss osäkerhet huruvida man hade papprena i ordning där inne i kuren. Deras lama försök till ordning och reda är föga övertygande utan känns snarare tvångsmässigt och korkat. Ståendes i mörkret och regnet, med min 6-åring i handen och 25 mil i ryggen funderade jag på vad jag skulle säga och göra om de sa att vi inte fanns på listan.
Men efter en stund knäppte det till i grinden. "Ja, jag släpper in er då", sa rösten. Vi bytte id-kort mot nyckel till förvaringsskåp. Ett par slussar senare är det dax för säkerhetskontroll. Sonen gick igenom metallbågen utan problem. Om mig pep det ilsket. Jag suckade och konstaterade att det alltid piper om mig. Pliten fick en bekymrad rynka i pannan.
Idag var det rörigt och småkaos i kontrollen. Pliten som ansvarade för röntgenmaskinen distraherade sig själv med förväxling av nycklar. Han undrade vilken nyckel jag hade och vilken jag borde ha. Vimsandet slutar med att jag fick backa tillbaka genom metallbågen och till föregående sluss för att byta skåp till ett annat fyra skåp åt höger.
Väl tillbaka vid röntgenmaskinen var förvirringen total. Anvarig för maskinen hade tappat greppet och fortsatte vimsa omkring, men på andra sidan av glasrutan. Pliten vid min sida försökte förgäves påkalla hans uppmärksamhet. Det gick inte. Till slut lyfte hon lite generat sin walkie-talkie, harklade sig,  och anropade honom genom rutan. "Vad händer nu? Kommer vi vidare här?" sa hon tveksamt. "Va? Vi är väl klara här?" svarade röntgenansvarig.
Utan avsikt att vara onödigt elak kan jag bara konstatera att han inte har alla paddlarna i sjön. Hjulet snurrar men hamstern är död.
När han förstod att jobbet inte var gjort, och att det dessutom var hans jobb, kunde han inte dölja sitt missnöje. Motvilligt startade han rullbandet. Inte en, inte två men TRE backar med skor, jackor, extrakläder och tidningar. Suck.
Den kvinnliga pliten förde oss till nästa rum. Bekymmersrynkan betydde att hon skulle "känna på mig". När hon hade tafsat klart försökte jag vara lite rolig och menade att "jag är ju mjuk i alla fall". Hon var inte road. Det var jag.
Sonen ställde motvilligt upp på samma procedur.
"Jag vill också hamna i fängelse så jag kan få vara med Storebror hela tiden" sa han plötsligt. Pliten höll på att ramla omkull.
"NEEEJ! Ni ska träffas och har mycket roligt när han kommer ut", menade hon förfärat.
Jag höll mig intresserat utanför diskussionen.
"Fast om jag skulle göra något dumt skulle ni ändå aldrig få tag i mig" konstaterade han.


/Lillasyster

Min våldsamma plan tycks fungera. Sedan några månader tillbaka harjag jobbat på att bli flyttad till en anstalt närmare familj och vänner. För att lyckas har jag kommit till insikt med mitt okontrollerade aggressiva beteende. Det råkar vara möjligt att få hjälp med detta, attraktivt nära Lillasyster med flera.
När jag hade suttit inne på dagen 1 år hade jag mitt första planeringsmöte med kriminalvårdsinspektören och klienthandläggaren. Båda tyckte det var positivt att jag kommit till insikt. De skulle diskutera saken med gällande anstalt och ansöka om min förflyttning.
Idag blev det gjort.
Nu måste det dyka upp en ledig plats inom rimlig tid och kriminalvårdens pappersmaskin måste råka fungera. Jag hoppas men väntar mig inte mycket. Det enda man kan vänta sig av en trasig klocka är att den går rätt, två gånger om dagen.

/Storebror

I förra veckans Efterlyst sa Leif GW Persson, som representant för skendemokratin Sveriges Polisväsende att våldtäktsmän ofta även har annan kriminell problematik på meritlistan och därför som regel accepteras bland de intagna på landets fängelser. Detta uttalande är ett exempel på simpel propagandaretorik.
Att använda en känd, respekterad och beläst person som expert inom ett visst område och låta denna "vittna" om hur det ser ut bakom fienders linjer kallas "testimonial" i propagandatermer.
Att tillskriva motståndarlaget något närmast otänkbart vidrigt epitet som någon som ser på våldtäkt med acceptans kallas "name-calling". Flera välanvända tips och trix om hur man kan svartmåla andra finns i boken "Fine art of Propagada", (Lee & Lee 1939). Varför inte ge sig på utsatta av något slag, någon minoritet eller folkgrupp?
De samhällsideal som angiveriprogrammet Efterlyst arbetar för med simpel 30-talsretorik och modern medieteknik var framgångsrikt i Europa under 30- och 40-talet. Det är svårt att se ondska dold i det offentliga på hemmaplan.
Faktum är att våldtäktsmän, angivare, poliser och kvinnomisshandlare i stort sett ses som samma typ av äckel här inne. På en avdelning med vanliga hederliga brottslingar och en och annan oskyldig skulle de aldrig accepteras. De tvingas till P18, det vill säga frivillig isolering, genom våld eller hot om våld. Till slut samlas fångar med oacceptabla meritlistor upp på separata avdelningar. På dessa avdelningar sätts även extremfall som pedofiler. Det är bland detta avskräde som Leif GW Persson skulle få sitta. Lika barn leka bäst.

/Storebror






(Bilderna kommer från Stureplan.se och GD.se)

Med anknytning till 'Ur dagboken november -08'.

För ett år sedan hade jag spenderat två veckor i en arrestcell. Fyra väggar, en dörr och ett fönster med frostat pansarglas. Inget ljus in. Städbelysning. Två handdukar. En galonmadrass på golvet. För små kläder. Luften förorenad av gammal urin, spyor och rengöringsmedel. Jag åt på golvet med mjuka plastbestick. Maten var otjänlig.
Dagen innan min andra häktningsförhandling flyttades jag till häktescell med tv och toalett på en restriktionsavdelning. Den stank rök och var nerklottrad. Namn och streck som räknade dagar. Böner. Kors. Hot.
Under cellens största staketsamling på 95 dagar stod:
"Håll ut, de kan inte låsa in dig för alltid".
Någon hade svarat: "Nej, men nästan".
Mitt försvar godtog vidare häktning utan förhandling då de "av erfarenhet" såg proceduren som en skenförhandling. De ansåg att jag skulle koncentrera min energi på att hålla humöret uppe och vara tyst. "Prata inte med någon". Det gjorde jag inte.

/Storebror