Voltan

Med förvåning noterar jag ovanlig aktivitet i köket. Obelix, närmare 50 som han är, tindrade med ögonen som ett barn när tomten är på väg. Bollkonstnären höll på med negerbollar. "Varför kan de inte få va i ugnen, enna?". "Det får de men det kommer att bli äckligt", svarade Kniven. "Jag testar".
Mest engagerade i bakningen är Kniven och Piloten. De ser att jag är förvånad.
"Vi fick upp bakgrejer, men för lite av allt", upplyser Kniven. Det är så med det mesta vi faktiskt lyckas driva igenom. Har vi en timma i sporthallen förvandlar plitarna det till en halv. Beställer vi ingredienser till ett bak får vi för lite av det mesta. Ibland "glöms" bakpulver. Nu är i alla fall grabbarna igång i full gång med ett bak. Piloten fixar en kladdkaka. Kniven gör rulltårta. Bollkonstnärens negerbollar smälter i ugnen. På något vis känns det ändå som en seger.

/Storebror

Efter lunch kom Bollkonstnären till min cell.
"Plitarna vill inte låta oss baka. Kan du prata med dem enna?".
"Vi har ju beställt allt sen flera dagar tillbaka. Vad är problemet?" Får inget konkret svar.
Jag går till kontoret. En plit framför datorn. En på varje sida om honom. De får knappt plats men att gå till skafferiet är tydligen omöjligt.
"Jaha, då var det dax att prata om bakning ingen", öppnar jag.
"Baka är ingen rättighet ni har. Det är något ni får göra om ni sköter er och det har ni INTE gjort". Händerna darrar. Läpparna likaså. Jag ser att han är mycket nära ett riktigt utbrott.
"Bakning och enskilda intagnas uppförande har inte med varandra att göra. Jag har ett beslut här på papper från din chef som styrker detta", säger jag.
"Ni har kastat snöboll på personalen och i onsdags fick vi avbryta slussningen mot kiosken på grund av bråk", nästan skriker pliten.
"Det är för bedrövligt, men har fortfarande inte med bakning att göra". Jag njuter av hans annalkande sammanbrott. Lettländarna och Bollkonstnären vädrar trubbel och ställer sig i dörröppningen.
"Ska vi försöka se om någon av er kan gå ner och hämta ingredienserna vi har beställt så vi kan baka", försöker jag och visar en hörntand.
"Jag ska diskutera det här med vakthavande och sen får vi se. Får jag bestämma blir det inget bak".
Hans kollegor skruvar på sig och jag sätter mig ner för att minimera risken för rapport för våld och hot mot tjänsteman.
"Nu får inte du bestämma så du kan ju försöka lösa detta", säger jag. Reser mig och går. Hör pliten svära och röja i kontoret medans Bollkonstnären kommer ifatt.
"Såg du enna? Han var arg så han vibrerade".
"Sjukt kul".
"Blir nog ingen bakning enna".
"Nä, det är troligen kört".

/Storebror

Jag ägnar mycket av min tid åt att hjälpa mina vänner här inne med diverse överklaganden. Bollkonstnären var senast på tur. Han överklagade ett beslut om ersättning för förlorat örhänge och snusdosa i sambandmed knalltransport.
Jag skrev: Överklagan gällande ärende nr 11-2009-111
Den 16 oktober flyttades jag från en anstalt till en annan. Personalen som omhändertog mig var våldsam och brutal. De slet i samband med denna förflyttning av mig mitt örhänge. Blodvite uppstod.
Kriminalvården anser att jag inte har rätt till ersättning för min förlorade egendom då örhänget inte finns med på den skrivelse anstalten upprättat över mina tillhörigheter. Detta beror troligen på att jag hade örhänget i mitt öra. På häktets skrivelse över mina tillhörigheter finns örhänget med.
Det ska inte vara så att jag får stryk av Kriminalvårdens personal och själv bedöms skyldig till de sklador jag ådragit mig. I samband med de skador jag ådrog mig under ovan nämnda transport förvann mitt örhänge. Vänligen ompröva ert beslut.

Han tillade: Min snusdosa också. Din fitta. (läs på klingande göteborgska)

/Bollkonstnären/Storebror

I'll sell sand in a desert. I'll sell fire in hell. I'm a baby pusher. I am Stora Decibel.

En 8-årig flicka misstänks ha försökt smuggla in narkotika på en anstalt. Det var på fredagen som flickan anlände till anstalten i sällskap med sina morföräldrar för att besöka sin morbror. Personalen fattade misstankar mot flickan när hon lämnade in en teckning med glittrande färger till morbrodern.
"Man kan aldrig vara nog försiktig. Den intagne i fråga är dömd för grov narkotikabrottslighet och misstänks tillhöra en liga med internationella kontakter" säger anstaltens informationsansvarig.
Den suspekta teckningen är skickad på analys. Flickan lämnade anstalten under fredagseftermiddagen ovetande om den pågående utredningen.
"Något har hänt. Vi ska utreda detta internt så snart vi fått svar från analysen", säger informationsansvarig.
Någon annan påföljd än rapport och eventuell varning är inte att vänta med hänsyn till flickans ringa ålder.

/Storebror

Jag har gått på en nit. En riktigt rejäl kanonsmäll. Jag har misstagit falskhet för godhet och manipulation för generositet. Ett svek som aldrig kan förlåtas ligger som en tung blöt filt över mig. Jag trodde att jag som vuxen inte kunde hamna i en sån här situation. Men här står jag med en kniv i ryggen, och fattar ingenting.
Jag var en godtrogen idiot som ville se väl i alla.
Ibland kan man göra misstag men av rätt orsak. Jag gör vadsomhelst för att skydda min familj. Det kommer jag denna gång att få sota för.
Vad som förändras nu är att jag aldrig någonsin släpper en människa in på livet som jag inte litar till 100% på. Jag måste skydda mig och min familj. Det är det enda som är viktigt. Jag väljer en värld utan svek, falskhet, ondska, ynklighet och avundsjuka.
Det här händer bara en gång. Nu är jag lite klokare men sargad - igen.

/Lillasyster

Lyfter höger knä. Vrider vänster fot. Hälen i målets riktning. Trycker in höften och skickar iväg min piska. Kikar över höger axel och ser min vrist deformera okänt ansikte. Smärta skär genom panikslagna ögon. TVn vid fotändan av min säng står på sniskan. Stukade tår. Klassisk scen.
Jag försöker hålla mig vaken till TV-serien "Coupling" som börjar på TV4+ kl 00:05. Det går aldrig. Programmen som följer är "Law and order" och "Mannen som talar med andar". Till ljudet av dessa program drömmer jag de mest vansinniga saker.
Nu var jag i en tysk jaktstuga. Mörka väggar i ojat trä. Rådjurshuvud på väggen. Bakom en brant smal trappa gömde sig min okända motståndare. Han ansikte svullnar upp till absurda proportioner. Jag jagas ut med en eldgaffel. Vedträn i tumburen. Tändvätska. Sätter eld på det svullna ansiktet. Försöker släcka med baksidan av en yxa.
Vaknar igen, lättad när jag inser att allt är en dröm. Lösrykta fragment av vad som hände på TVn. Byter skräckpsykos-TV mot snälla toner av "the Knife" i hörlurar. TV-möblering i sängen känns inte direkt Feng Shui.

/Storebror

Julafton på Hell Hotel. Delgivningarna haglar tätt. Jag fick hot och våld mot tjänsteman i julklapp. Vägrade givetvis att skriva på delgivningen. Julklappen motiverade mig att överklaga gårdagens avslag från placeringsenheten. Medan jag skrev var grabbarna ute på promenad. Mordbrännaren kom in med knallrött öga efter en välriktad snöboll. Slemkäft hade också blivit attackerad. Han hade ropat på hjälp från vakterna så lettländarna, Kniven och Bollkonstnären sjöng "BooHooo is the sound of the police" i högan sky. En halvtimme senare hade en skylt med texten "Trallgök" hamnat på hans dörr. Nästa julklapp var en lokal uppfinning i form av en blandning av en sked och en gaffel i plast. De flesta vägrar att införskaffa dett verktyg då anstalten förbjudit oss att använda bestick i cellen för att sälja denna plastbit. Nu fick alla en i julklapp. Detta var min andra jul i bur. Den var betydligt bättre än den förra.

God fortsättning /Storebror

Det finns skolor där lärarlönerna stiger med antalet godkända elever. Tänk om det också gäller inom rättsväsendet dvs om lönen ökar med antalet fällande domar.
"Kan det va så dj...t?"

/Föräldrarna

I normala fall skulle personer som Caveman och Slemkäft aldrig komma i min närhet. Nu har jag dem så att säga i mitt hem. Skulle någon av dessa juveler mot all förmodan dyka upp i mitt hem på utsidan så skulle jag avvisa packet med våld. Här är situationen annorlunda. Här är jag konstant övervakad av ännu mer pack som heller aldrig skulle komma i min närhet på utsidan. Vaktpacket vill inget hellre än att vi ska tappa fattningen och misshandla varandra så att de kan låsa in oss ännu längre tid. Så lång tid det bara går.
De senaste veckorna har Caveman drivit en konspirationskampanj mot alla i min närhet inklusive mig. Då praktiskt taget alla utom Slemkäft är enade har han smutskastat flera av oss hos plitarna. Hos dem lyckas han göra sig förstådd och de sväljer hans beten med hull och hår.
Slemkäft som varit planetens sämsta städare lyckas inget vidare socialt heller. Han står i onåd med diverse spelskulder och alla stör sig på honom för att han är en skitgris. Liksom Caveman tror han sig vara värsta gangsterkungen. Igår trodde han sig kunna bemästra Kikki men det gick illa.
Jag blev glad av incidenten och trodde i min enfald att den skulle resultera i en P18 (frivillig isolering) för Slemkäfts del. Fel hade jag.
Både Caveman och Slemkäft har tvingat fram sidor hos mig som jag inte själv är helt överens med. Det vanliga sättet att bli av med oönskade intagna är genom hot och våld vilket nästan alltid fungerar. Denna metod är den mest respekterade. I Cavemans fall var alla övertygade om att det inte skulle fungerade då han skulle tjalla istället för att begära P18.
Som Förtroenderådsordförande är det min uppgift att medla och föra de intagnas talan mot fängelsets ledning. Idag innebar det att förklara för kriminalvårdsinspektören att Caveman måste flyttas innan något mörkt händer.
Det kändes verkligen inte bra.
Jag intalade mig själv att han genom att tjalla och koka kaniner gjort sig förtjänt av denna kniv i ryggen och att det på sätt och vis var ett schysstare sätt än att misshandla honom. Dessutom skulle någon bra person slippa att riskera längre straff över hans idiotiska beteende.
Under frukosten just innan mötet med kriminalvårdsinspektören kom Slemkäft till mitt bord. Han var allt utom ödmjuk. Jag, som hoppats att Kikkis omgång hade löst problemet med honom, blev vansinnig. Jag frågade honom varför han var kaxig som fått stryk som en *** senast igår och varför han inte satt på P18 än. Något bra svar fick jag inte.
Musselini tog rollen som vuxen i sammanhanget. "Din mun kan vara din bästa vän eller din värsta fiende", förklarade han och plötsligt bad Slemkäft om ursäkt för sin existens.
Jag undrar verkligen hur han lyckas nå fram. Kanske är det något kulturellt betingat. Min uppfattning ät att Slemkäft beter sig som en ouppfostrad hund. Man kan lägga honom plats i korgen för en kort stund men snart är han på fötter och ställer till sattyg igen. Det går med all säkerhet fler tåg innan han lämnar avdelningen. Caveman är troligen borta om några dagar. Hoppas för hans skull att grabbarna står ut tills dess.

/Storebror

http://www.expressen.se/nyheter/1.1821038/fange-hittad-dod-efter-brak

09:00. Kiwi, Clementin, müsli, vaniljyoghurt och kaffe. Kvinnlig plit sitter och läser tidning med direkt anslutning till matbordet. Tål henne inte, äter i cellen.
09:30 Läser "Globalisering - Kommunikation & Modernitet" av André Janson med Tiesto "In search of sunrise 7" i lurarna.
11:00 Mulle (kortspel) med Obelix, Kikki och Mordbrännaren. Fantastiskt mycket svordomar och hot.
12:00 Fisklunch.
12:30 Fys- och magträning med Piloten, Ravelli och Mordbrännaren.
14:00 Kiwi, äpple, apelsin och yoghurt. Pratar i telefon med '2 meter dumheter'.
14:30 Promenad. Anstalten är täckt av snö. Bollkonstnären och lättländarna jagar varandra. Brottas. Tränar volter. Rapporteras för stök.
15:00 En timme med "Globalisering - Kommunikation & Modernitet".
16:00 Slagsmål. Slemkäft försöker slå Kikki i huvudet med en kopp. Misslyckas och börjar blöda i ansiktet var någon underlig anledning. Kikki förblir oskadd.
17:00 Hamburgare. Påminner om en utfodring på en hundkennel.
17:30 MarioCart. Rikligt med fula ord.
18:00 Fys- och bröstträning.
19:00 Clementiner och yoghurt.
19:30 MarioCart.
19:45 Inlåst.

/Storebror

09:00. Yogapass med lettländarna, Obelix, Mordbrännaren och de två smällfeta pundarna. Hunden, Katten, Kobran och Krigaren blir till Sälen, Valrossen, Latmasken och Bilolyckan.
Jag smiter när allt som återstår är avslappning med käcka skämt om psykadeliska droger. Tror i min enfald att jag ska lyckas gömma mig undan nitiska plitar en stund och hinna prata med Gängledaren. Ertappas och skickas tillbaka till min avdelning.
Där tas jag till förhör gällande två rapporter. Den första gäller några rakblad som påträffats under mystiska omständigheter vid en nattlig visitation av min cell. Förnekar brott. Har ingenting att tillägga.
Nästa rapport gäller superpliten som stal mina CD-skivor för snart 2 veckor sedan. Han rapporterade mig för hot och våld mot tjänsteman. Vid tillfället sa jag "Jag hoppas att det framgått att jag tycker ni är sjuka i huvudet". Möjligen omoget, inte hotfullt eller våldsamt. Att däremot framställa händelsen som hot och våld mot tjänsteman är falsk tillvitelse.
Några timmar senare försökte plitarna tvinga mig att signera ett förhörsprotokoll. Det var skrivet i fråga-svarform. Varken frågor eller svar var korrekt citerade.
"Du förstår inte hur det här fungerar" försvarade sig klienthandläggaren.
"Det är just det jag gör" förklarade jag. Protokollet är och förblir osignerat.

/Storebror

Barnen sitter vid datorn och spelar spel. Bredvid ligger min mobil. Plötsligt hör jag en duns i golvet. Min lille grabb ropar "Oj, mamma, du tappade din mobil".

/Lillasyster

När en kriminell handling utförs och ett brott begås mot Sveriges Rikes lag ska den skyldige straffas av olika anledningar. Det ska vara avskräckande att begå brott, dvs brott ska inte löna sig. Det ska också sända signaler till samhällets invånare att det finns rättvisa och trygghet. Det bygger i sin tur upp ett förtroende för överheten.
Således är Polisens arbete kantat av pressen att hitta en syndabock för att bibehålla sitt rykte och hålla folk lugna och tillfreds. Metoderna för att hitta syndabocken är kanske inte så viktiga. Bara någon straffas.
Svensken är sedan barnsben invaggad i övertygelsen att man bara kan bli dömd om det ställs bortom allt rimligt tvivel att man är skyldig. Att domstolarna "hellre friar fäller", som det också så fint heter.
Jakten på syndabocken kan då börja utan särskilt många kritiska ögon som bevakar. Vi är ju trygga. Här i Sverige blir det inte fel. Att jakten på syndabocken kan bli viktigare än sanningen är otänkbart. Just därför är det så sårbart och farligt. När vi sväljer det med hull och hår. När vi litar blint på övermakten. När det inte handlar om att ifrågasätta utan att inte ens komma på tanken att göra det. Då står överheten i position att med de medel som krävs upprätthålla illusionen av ett rättssystem. Sanningen och rättvisan hamnar i skuggan av prestigen. Vad gör man inte för sitt rykte, fina siffror i statistiken eller ett givande lönesamtal..
Det är möjligt att den utredaren som jobbade med Storebrors fall trodde att han var skyldig. Det är möjligt att hon inte medvetet satte dit en oskyldig. Men hon såg inte heller till någon annan möjlighet. Hon lyfte inte blicken en gång för att se helheten, ifrågasätta eller reflektera. Hon hade sin syndabock. Och det var man i rätten inte sena att instämma med.
På grund av all sekretess som rådde under häktingstiden säkerställdes att ingen kunde hjälpa Storebror. Han hölls häktad med restriktioner för att man ville skydda utredningen.
1 styck syndabock som i en liten ask. I fem år.

/Lillasyster

Under morgonen har jag försökt plugga med Musikhjälten på SVT2 i bakgrunden. Där upptäckte jag min föredetta jobbarkompis Jojjo. Hon sitter i en glasbur och pratar med folk som skänker pengar och önskar låtar. Hon ser smått uttråkad ut och jag undrar vad hon säger för det hörs inte. När vi jobbade ihop var hon lite som Ally McBeal med en släng av tourettes. "AAlibabaaa" kom som svar på allt och ingenting i tid och otid. På Kumla satt jag med en figur med mer kraftiga tics "Dubordefixapattarnafetto" var en av många saker han råkade säga när det passade som allra minst. Undrar om Jojjo drar en "Aalibabaaa" i sin glasbur.
"Hej, jag vill önska en låt"
"AAlibabaaa"
"Va!?"
"Dubordefixapattarnafetto" (Obs, Jojjo helt oskyldig till denna kommentar)
"Vad i helvete!?"
"Aha med vilken artist?"
Jag har inte sett något bekant ansikte bortom mina närmast sörjande på över ett år. Har suttit som förhäxat framför TVn och fantiserat i en halv evighet. Fan, jag är ju skadad..

/Storebror

Jag anade tidigt att ett träningspass med pilatesbollar, gummiband och instruktör tillsammans med mina kära medfångar skulle bli intressant, så förväntningarna var höga. Kollegorna från Lettländ är fulla av sattyg och de senaste dagarna har de gått på vatten. När de fick syn på gummibanden och bollarna tändes glödlampor över deras huvuden. De kastade sig på golvet, knöt ändarna på gummibanden runt fötterna och vips var "the back-split gigantic sling-shot" uppfunnen. Det var inget vidare drag i slangbellorna men knutarna gick upp med smärtsamma skrevrelaterade olyckor som följd.
Ge upp? Inte det.
En och en halv timme senare hade båda lärt sig att stå på bollarna. Vi tränade endel också. Bollkonstnären fick inte vara med. Han hade bakningskurs. Jag tror lättländarna hade saknat honom. När vi kom tillbaka till avdelningen sprang de ut på balkongen och skrapade ihop varsin snöboll. De levererades under tjo och tjim framför ögonen på husets suraste och planetens tjockaste plit. 160 cm lång och 150 kg tung är han troligen planetens långsammaste också. Skrika kan han dock bra. Trion fick en rapport var för snöbollskriget men var lika glada för det. Nästa pilatesklass är på torsdag.

/Storebror

"Men det var en riktig människa va? Alltså ingen plit?", frågade Lillasyster när vi pratade i telefon härom dagen. Vi garvade. Under samtalet hade jag berättat om nattliga visitationer. Jag och Kikki hade ringt på vakt vid halv elva-tiden en kväll för att bli utsläppta på toalettbesök. Vakterna kom snällt men de passade på att röja igenom våra celler. Det är verkligen inte ok. Jag kom undan med den kränkning det innebär att bli våldgästad mitt i natten. Kikki tvingades strippa och fick sin cell skövlad.
Samtalet gled över på gårdagens urflippade Yogapass. Instruktören var en lugn dam som redde ut situationen på ett formidabelt vis. Lillasyster tyckte nog det lät otroligt att någon kriminalvårdspersonal skulle hantera bångstyriga fångar på ett sansat och proffessionellt vis. Så otroligt att hon var tvungen  att fråga: "Men det var en riktig människa va? Alltså ingen plit?". Mycket riktigt var det en riktig människa. Ingen riktig människa jobbar som plit, eller som en av yogaklassens smällfeta pundare uttryckte det: "En plit är en person som är för lat för att jobba och för feg för att stjäla".

/Storebror

Morgonyoga i hus 5. Jag, Obelix, Kikki, Piloten, Mordbrännaren, Bollkonstnären och kollegorna från Lettland får gå ner en våning och yoga loss med några grabbar därifrån. Min polare Gängledaren och två smällfeta pundare från bottenvåningen sitter redan i lotusställning och väntar när vi kommer. Snart gör vi "Hunden", "Katten" och "Kobran". Pundarna fixar stämningen med gnäll som liknar indisk folkmusik.
Grabbarnas koncentrationsförmåga lämnar endel övrigt att önska. Lettländarna går på tånaglarna och tränar sparkar på Mordbrännaren som givetvis är ilsk som ett bi. Bollkonstnären klarar inte att vara tyst. Sarkastiska kommentarer på göteborgska kommer i en konstant ström. Obelix har lärt sig vilopositionerna "Barnet" och "Kaninen". Han ligger plats och granskar CD-spelaren.
"Fågelkvitter"
Vi avancerar till "Krigaren", en inte allt för avancerad position, men vid detta laget är flertalet i lokalen helt slut. Mordbrännarens krigarposition påminner om multipla frakturer och kramp i en plågsam kombination. Bollkonstnären garvar hysteriskt men vår instruktör hanterar kaoset med lugn. Vi leker träd innan avslappningsövningarna. Alla gör sitt bästa.
Avslappningen går bra, i några minuter. Bollkonstnären har diagnos och smyger snart runt och ställer till ofog. Själv har jag träningsvärk i magen och krampar av skratt.
När allt är över flyr alla från min avdelning ut på upptäktsfärd i denna nya miljö. Den är en identisk kopia av vår avdelning. En halvtimme senare ertappas jag i köket och slussas tillbaka upp till mig.

/Storebror

Lettländarna står på varsin sida om Musselini i soffan. De hoppar i soffan. Runt dem står Bollkonstnären, Kikki och Slemkäft. Alla skriker åt buren full av bollar med siffror på som Musselini sköter. Det är bingo/boxningsmatch om några telefonkort, frimärken och lite godis, ett klassiskt söndagsnöje på anstalter.
Musselini är från Somalia och har en kraftig brytning som gör det smått omöjligt att höra vilket nummer han ropar ut. "77", skriker Musselini, varpå en massa förhoppningsfulla gissningar följer. "Sa du 27? 67?" Lettländarna som pratar lite ryska skriker "sjuy sjuy", i munnen på varandra och garvar. Det betyder kuk på ryska.
En halvtimme senare har Bollkonstnären och en av Lettländarna cashat in dagens vinster. Telefonkorten byter ägare illa kvickt då de är vår enda valuta. Bingo är inte min kopp te men jag har kul åt cirkusen som uppstår. När söndagsnöjet är över stänger jag in mig med boken "Media theories and approaches" och Knivens "Destination Goa 5"-skiva.

/Storebror

Familjen är under virusattack. Först ut var den Lille musikanten. Blott lite vissen, snuvig och trött efter skolan, delade han obemärkt med sig av sina oinbjudna gäster. Nästa på tur var Lilla Decibel tätt följd av Stora Decibel. Sedan var vi föräldrar chanslösa.
Lilla D har aldrig tidigare varit sjuk, trots 8 månader utanför trygg mage på denna jord. Hon lever i nuet, som alla små barn. Ännu oförmögen att tänka "hur", "varför" eller "tänk om". Således skiljer sig hennes sjukdomsförlopp betydlig från sin storasysters. Arma storasyster vrider sig i plågor, undrar hur detta kunde hända, om det någonsin kommer gå över och tänk allt roligt hon kommer missa. Jag förstår henne. Själv känner jag lite likadant men kan addera lite vuxet förnuft ovanpå.
Lilla D lever lyckligt ovetandes om de destruktiva, analytiska förmågor hon inte än besitter. Spontan, ohämmad och 100% mittpunkten av universum.
Jag försökte anamma lite av hennes oförstörda natur härom dagen på jobbet. När PCn strulade blev min reaktion på detta att göra ett högljutt pruttljud med munnen, i sann Lilla-D-anda. Inte lika klädsamt på mig men kanske ändå bättre än att svära trött som jag annars skulle göra. Det kändes ganska bra faktiskt.

/Lillasyster