Han kommer tillbaka
/Lillasyster
Konspiration
Det är tisdag morgon och en Lasse från Lärocentret har just knackat på dörren till min cell.
Lite farbror Barbro - mysig med skägg och stickad tröja. Han svarar: -Visst finns det plats, men du har väl varit lite ambivalent med den frågan.
Jag förklarar att jag gjort allt och lite till för att få komma ner till Lärocentret och studera om dagarna. Min fantastiska syster har hjälpt mig att sköta distansstudier på Mittuniversitetet medan anstalten gjort sitt bästa för att distrahera mig.
-Menar du att någon har sagt att jag inte längre var intresserad av att studera? frågar jag.
-Ja, vi fick veta att du inte längre var intresserad för några månader sedan, så jag blev lite förvånad när jag såg ditt namn nu igen, svarade han.
En sjuveckors personutredning på Kumlas riksmottagning som konstaterar att Kriminalvården bör se till att jag ges möjlighet att studera fick placeringsenheten att sätta mig på denna anstalts långtidsavdelning för studerande fångar. Meningen var såklart att jag skulle få plugga. Nu är det tyvärr så att Kriminalvårdsinspektören som ansvarar för denna avdelning är en mystisk och ond prick som uppenbarligen har arbetat aktivt för att hålla mig borta från Lärocentret. Han är den enda som kan ha förvandlat mina ansökningar till, ja...
Han har helt enkelt sagt till mig att det inte funnits plats, och till Lärocentret att jag inte var intresserad.
Han kan knappast få några julklappar i år... I alla fall inte av mig.
/Storebror
Skadeskjuten men lite klokare
-Det finns så mycket som förstör miljön.
-Jaa, svarade jag.
Hon fortsatte. -Bensin och sånt.
Hon funderade lite. -Och Kriminalvården!
Kloka lilla unge.
Jag önskar att jag hade fött mina barn in i en perfekt värld. Eller för att inte ta det så långt i alla fall i ett tryggt och rättvist samhälle. Men jag tänker inte lura dem. Det är en svår balansgång att känna trygghet när hemska saker händer och att vara kritisk utan att bli alltför paranoid och misstänksam. Hur lär man sina barn att känna sig trygga i samhället? Jag vet inte, för jag gör det inte. Men självklart vill jag att de ska göra det.
Jag vill inte fostra dem till att bli samhällshatare. Jag skulle vilja lära dem att vara sluga, sociala och vakna. Att se och utnyttja systemets fördelar och ta för sig. Men också att vara medvetna och vaksamma på dess nackdelar.
Skadeskjuten och trevande försöker jag själv anamma det tankesättet.
Jag har lärt mig att inte vara godtrogen och naiv.
Men jag har också lärt mig om kärlek, lojalitet, vänskap, respekt, samhörighet, hjälpsamhet, generositet, tålamod och medmänsklighet. DET vill jag förmedla till mina barn.
/Lillasyster
Prison Break? 2
Idag är det måndag. Under lunchen städade plitarna ur hans cell. Jag frågade var han var. Inget svar.
"När han hämtades sa ni att han skulle till sjukhuset, är han allvarligt sjuk?"
"Nej. Han är frisk och mår bra men hit kommer han inte tillbaka.
Då har han antagligen isolerats utan anledning. Han skulle ha permission om tre veckor...
Eller så har han rymt. Jag hoppas verkligen att han har flytt långt härifrån, men tror tyvärr att han sitter isolerad.
Fortsättning följer.
/Storebror
Sinnesbönen
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
föräldrarna
Far out
/Storebror
Prison Break?
I vanlig ordning spekuleras det hej vilt. Han kan ha knallats. Han kan ha isolerats. Han kanske var allvarligt sjuk. Gud förbjude. Hela avdelningen hoppas att han har rymt. Inte för att någon vill bli av med honom. Har han stuckit blir övriga intagna upprymda (ha ha) och glada för att någon från det egna laget kort och gott lurat våran gemensamma fiende, Kriminalvården.
Även jag hoppas att han har rymt. Det blir ju tråkigt för mig att inte kunna hänga med min vän om dagarna, men skadan på Kriminalvården han eventuellt orsakat skulle väga upp det med råge.
Run Forrest, RUN!
/Storebror
Överklagan gällande ärende 9/12345
/Storebror
Artikel 11
"Envar, som blivit anklagad för straffbar gärning, har rätt att betraktas som oskyldig, till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier."
Vi skrev till vår sons advokater så snart vi fick veta vad anklagelserna gällde och det fick vi den 9 januari 2009. Då hade vår son suttit häktad i 58 dagar. Advokaterna var två då den anitade advokaten överlämnade försvaret till en medarbetare. Man utgick från att vår son var skyldig.
Vi har också skrivit till justitieministern angående rättstryggheten i vårt land. Vi hoppas att statens förstärkning av rättshjälpen med offentliga försvarare ska leda till att människor som anklagas ska få rätt till första klassens hjälp i framtiden.
Föräldrarna
Den indiske folkmusikanten och systrarna Decibel
Vi har t ex den lille indiske folkmusikanten. Han har någon typ av inbyggd sensor vilken gör att han som på beställning dyker upp varje gång telefonen ringer, och sjunger mig i örat. Hans favoritsång är "Jag är hungrig" eller "Jag vill bara säga en sak" i tonart mumlande gnäll-moll. Rollen innehas av min 6-årige son.
Sen har vi systrarna Decibel. De är experter på att bryta samtalen. Kriminalvården har nämligen satt ett spärr vilken gör att om man t ex skriker eller visslar så bryts samtalet. Jag förmodar att man anser från KV's håll att det är av säkerhetsskäl. Men effekten blir istället att varje gång min yngsta dotter öppnar munnen, oavsett sinnesstämning, bryts samtalet. Den äldsta dottern är 8 år och har ett humör som heter duga. Hon knäcker linjen direkt. När det bryts för tredje gången samma samtal håller jag på att gå upp i rök.
Telefonen är en livlina och den gör min vardag med Storebror inlåst betydligt lugnare, gladare och lättare att acceptera.
Tack för det.
/Lillasyster
Jag delar säng med en fjärrkontroll
Sitter inlåst i min cell och tittar på Inlåst, lyssnar på the Sounds "Dying to say this to you" och läser Expressen Fredag samtidigt som jag stretchar. Mulitasking på nivå. Grabbarna på Inlåst pratar känslor. Tjejerna i Fredagsredaktionen avhandlar temat "Bad boy eller mammas pojke?". De pratar sid varma om hårda killar som är ledsna på insidan. Bea Birkeldh: "Blir man inte lite triggad av den där farliga sidan? Det är lite spännande... Men jag skulle inte sätta mig och skriva ett brev till nån". Bella Levy: "Nej, det handlar ju bara om ligga".
Snart har jag delat säng med en fjärrkontroll i ett helt år. Ändå känns brev hyfsat oskyldigt. Det beror i och för sig på vad Bea eller Bella hade tänkt skriva. Eller vad de inte hade tänkt skriva. Brevväxling med Fredagsredaktionen kanske är aktuell.
Jag byter skiva. En massa urflippade Paul Oakenfold-mixar följer med mig ner på golvet där jag fortsätter att försöka slå knut på mig själv. Fredagsredaktionen lämnar jag på min säng/brits tillsammans med fjärrkontrollen jag använder för att stänga av Inlåst. Den får snart sällskap.
/Storebror
Kasta sten och bränna bildäck
Jag har fått en störd relation till min hemtelefon. Härom dagen stod jag utanför ytterdörren och hörde att det ringde. Jag sladdade in i hallen och kastade mig hals över huvud över telefonen. För sent. Missat samtal: Okänd. Jag blir uppriktigt arg. Några olämpliga, barnförbjudna ord lämnar mina läppar och telefonen åker tillbaka på sin plats med en smäll.
Förnuftiga Lillasyster vet att det inte är något att bli arg för. Storebror ringer ju igen senare. Men det är inte det som är grejen. Jag kan inte riktigt ta att det är totalt bortom min kontroll. Jag kan inte ringa upp. Jag är vingklippt. Fråntagen möjligheten att själv välja. Tvingad att acceptera 'storebror Statens' beslut. Rätta mig i ledet, hålla käften och svälja skiten. Visst har jag lust att kasta sten och bränna bildäck då. Trots rykande lava i mitt inre tar jag mig samman, ger telefonen en omgång och går sedan civiliserat tillbaka in i ledet igen. Usch.
/Lillasyster
Pilatesbollen
-Det gäller en anhållan, suckade pliten.
Kriminalvården har bråkat om precis allt jag velat ha in till min cell, oavsett anledning. Jag har bråkat med dem. Underkläder, hygienartiklar, böcker, pennor, listan är lång. På denna lista finns bl a en pilatesboll. Med tanke på att jag inte får ägna min tid åt studier och inte får använda fungerande dator, inte internet, inte teckna, inte ta in valfritt schampo eller egna strumpor för att det inte anses nödvändigt för att jag ska kunna fullgöra min strafftid, kunde man ju tänka att ta in en pilatesboll inte var att tänka på. Jag misstog mig.
-Du har fått tillstånd att ta in en pilatesboll. Vakthavande ringde just och sa något om medicinska skäl, fortsatte pliten.
-Allvarligt? svarade jag.
-Ja, men detta måste lösas praktiskt på något sätt. Bollen får inte komma ut till andra intagna. Vi måste förvara den på kontoret. Du får ta in den till cellen vid inlåsning, fortsatte han att sucka.
Jubel inombords. Plitarnas kontor är litet, trångt och överbelamrat av prylar. En pilatesboll får bara inte plats.
Oj, vad mycket huvudvärk detta ska orsaka. Ett styck pilatesboll modell störst beställd.
/Storebror
Deg personifierad
Slemkäft ser ut att ha mumsat pizza i hela sitt liv, hans kroppsform är deg personifierad.
När jag samlat mig inser jag att Kniven lurat ner honom i gymet för att agera träningsbänk. Någon sådan finns inte av säkerhetsskäl så när Kniven ska träna bröst får Slemkäft snällt ställa sig på knä, krypa ihop som en boll och spjärna emot medans Kniven lyfter skrot med honom som stöd. Det ser tungt ut. För båda. Själv skulle jag hellre dö än att använda Slemkäft som träningbänk. Jag skulle knappt peta på honom med en pinne.
/Storebror
24 h lock-up var guld
Det var första gången på snart ett år som vi verkligen fick umgås. Vi fixade mat, spelade tv-spel, kollade på film, snackade och hängde. Lägenheten var fräsch och av betydligt högre standard än vad Storebror numera är van vid. Vi bäddade åt honom i dubbelsängen där han kunde bre ut sig. Lyxigt värre jämfört med den vanliga skumgummimadrassen på träram där långe Storebror inte ens kan ligga med raka ben.
Jag "smugglade" in ett par av hans jeans i min påse med ombyteskläder. De, en t-shirt från vår pappa och mina strumpor gjorde en mycket lycklig Storebror.
Konsten att kunna glädjas åt det lilla är verkligen en blessing. Anpassningsförmågan är beundransvärd i kampen för överlevnad och strävan efter en så dräglig tillvaro som möjligt. Tänk om man blev så glad varje gång man fick ta på sig ett par jeans.
Jag tycker att Storebror är grym!
Jag hoppas att vi får komma tillbaka snart igen.
Slaget om strumporna är för övrigt förlorat. Man valde helt enkelt att inte ta upp överklagan.
/Lillasyster
Goda grannar
Slemkäft kallas han för att han småäter konstant. Personlig hygien sköts med samma framgång som städjobbet så han är rejält kladdig runt munnen.
Slemkäft bor granne med "Nosinan". Med hänvisning till www.fass.se kan jag berätta att han kallas så efter bieffekterna av en medicin med samma namn. De båda bor grannar med avdelningens äldste - "Skjuts in i ugnen". Han stred för tyskarna under andra världskriget. Under sin senaste och troligen sista permission stred han med sin fru. Hon fick en yxa i knoppen.
- Aj, sa hon, sen var det över, är allt han har sagt om saken.
I nästa cell bor "Caveman". Han pratar ett eget språk bestående av grymtningar som han skrattar åt för sig själv. Caveman har långt grått hår som han tyglar med ett pannband av Torkypapper.
Så har vi Skägget, Lord of War, Kikki Danielsson, Mordbrännaren och Kniven. Några har jag glömt. Resten umgår flitigt med varandra med "Skjuts in i ugnen" som undantag.
Nästan alla spelar poker. Allsköns sopor tjänstgör som marker. Då kontanter inte existerar i fängelsevärlden betalas spelskulder med telefonkort. Mordbrännaren har skulder till hela avdelningen.
Friheten att kunna välja umgänge känns avlägsen. Jag har alltid haft de mest fantastiska människor i min omgivning. Här är det annorlunda. Här har jag En vän som faktiskt skulle vara det även om jag kunnat välja. Resten tål jag nätt och jämt. Det faktum att vi kommer att spendera en hel del tid tillsammans gör att vi håller freden så långt det är möjligt.
/Storebror
Lall med ligist och Bästefar - 2
Jag duschar, sanerar kaffebryggare, dränker mitt nu mer ganska långa hår i billigt vax, hoppar i KV's grå mjukisbyxor, grå tröja och roströd fleece. Klar för slussning.
Fem vakter följer oss genom dörrar och trapphus med komradion i högsta hugg. "Halvkoll till Nollkoll, kom..."
Bara åsynen av Bästefar gör mig vansinnig. Jag vill inte röra upp onödigt mycket damm över denna människospillra. Diskutera är omöjligt. Hans redan begränsade intellekt är belagt med kulturell tvångströja.
När plitarna inte är i min direkta närhet fångar jag in honom, reser ragg, visar tänderna och morrar lite. Det har önskar effekt. Bästefars ögon lyser av hat, han stammar och ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst. Han går och sätter sig med vibrerande händer och pillar med skruvar som ska portioneras i papplådor. Plitarna börjar cirkulera försiktigt runt oss för att undvika någon vidare konfrontation.
Nu kan jag plötsligt leva med att ha honom omkring mig igen. Så enkelt.
Undrar hur länge han kan stå ut med mig?
/Storebror
Flashback
- Jag ringer från Tullkriminalen. Vi har gripit din bror. Kan du ta hand om hunden?
När min mobiltelefon ringde vid halv nio-tiden, en till synes vanlig onsdagkväll, kunde jag väl aldrig drömma om att det skulle förändra min vardag, min samhällssyn och mitt liv så mycket. Vad som hade hänt fick jag inte veta. Men min bror passade våra föräldrars hund, medan de var på utomlandsresa, och någon var ju tvungen att ta hand om henne. Därför ringde de mig. Jag packade in barnen i bilen och körde iväg. Hunden var i lägenheten. Nyckeln på Gärdet. Jag kände mig yr och illamående. Rädd och arg. Vad hade hänt?
Jag vet inte hur mycket mina barn uppfattade av det som hände den kvällen. När man inte själv förstår vad som händer är det svårt att förklara för någon annan. Därför försökte jag behålla locket på. Men hur döljer man egentligen sina känslor för sina barn? De känner en ju bäst i världen.
På Tullkriminalen träffade jag utredaren. En lågmäld, ganska spänd och stram men vänlig kvinna i 40-års åldern. Jag fick lägenhetsnyckeln, men inte ett ljud mer om vad som hänt. De hade rastat och matat hunden fick jag veta. Hunden- en sällskaplig och mycket vänlig liten varlese. En fegis och ”husse-matte-gris”.
I bilen på väg från Gärdet mot lägenheten försökte jag fokusera tankarna på hunden. Hon måste blivit vettskrämd när polisen stormade lägenheten och tog hennes lill-husse. Hur såg det ut i lägenheten?
Familjen väntade i bilen. Det var en mycket lycklig hund som mötte mig i dörrhålet. En känsla av lättnad infann sig när jag såg henne. Lägenheten var i gott skick. Jag grät och höll om henne. Hon ropade i högan sky av glädje. Jag plockade ihop hennes saker; korgen, ryggsäcken med hundmat, skål och påsar och kopplet. På vägen hem fick hon sitta hos min man vid framsätet. Det kändes bra.
Nästföljande dagar ägnade jag åt att försöka ta reda på vad som hänt och vad som höll på att hända. Telefonen gick varm. Vad var min bror anklagad för? Hur mådde han? Var han skyldig eller oskyldig? Utredaren på Tullkriminalen hänvisade mig till åklagaren. Han var vänlig men allvarsam och fick mig att förstå, utan att egentligen berätta någonting, att det handlade om mycket allvarliga anklagelser. Tankarna snurrade runt i huvudet. Tullkriminalen. Tullen. Smuggling?
Våra föräldrar var i Italien på vinresa. De är i pensionsåldern, med två vuxna barn, och lever ett lugnt och städat gemensamt liv på landet. Jag bävade inför deras hemkomst. Via SMS meddelande jag dem att hunden var hos oss, men lämnade ingen förklaring varför. Jag hade inte hjärta att berätta per telefon att deras son satt häktad. Vår far ringde trallande glad från Florens flygplats och det kändes som jag skulle kvävas.
Två dagar efter det första samtalet från Tullkriminalen var det häktningsförhandling. Jag hoppades innerligt att allt skulle lösa sig. Att det var ett misstag eller någon som blivit fel. Jag väntade på besked. Samma dag skulle våra föräldrar komma hem. Jag ville slippa berätta. Jag ville skydda dem. Jag ville skydda min bror. Häktad, med restriktioner. Två veckor till nästa förhandling.
Mamma och pappa landande enligt plan på Arlanda. Jag gick igenom om och om igen i huvudet hur jag skulle hantera denna situation. Vad jag skulle säga. Det var gräsligt. Jag kände mig oerhört stressad. Jag kunde inte skydda någon. Pappa ringde i bilen på väg till oss. Mamma var magsjuk. De skulle bara hämta hunden och sedan åka vidare direkt. Jag kände viss tillfällig lättnad. När pappa kom lyckades jag hålla färgen. Jag tänkte att de måste få komma hem först. Sen skulle jag berätta. De hade 40 mil att köra efter flygresan. De behövde få komma hem i lugn och ro. Några timmar senare ringde pappa och meddelade att de var hemma. Jag kunde inte berätta.
Jag insåg snabbt att jag var tvungen att ringa upp igen. Det var en oerhörd lättnad. Nu var det i alla fall sagt. Vi visste alla lika mycket. Eller lika lite. Det gav en viss trygghet och styrka.
Veckorna som följde gick även de åt att sitta i telefonen. Jag pratade med utredaren, åklagaren och fick så småningom kontakt med min brors adovkat. Brottet han satt häktad för var grov smuggling och grovt narkotikabrott. Det såg inte bra ut. Så mycket information var allt som gick att få. Via utredaren fick jag boka ett besök på häktet. Jag och min bror fick träffas några gånger under bevakning. Vi fick inte alls nämna vad som hänt eller något som rörde utredningen. Min bror fick också ringa mig ett par gånger, under bevakning.
Efter 1,5 månad i häkte var det fortfarande ingen som visste någonting. Vi var helt avskärmade och bortkopplade. Efter nästan två månader väcktes åtal. Offentlighetsprincipen. Jag hade rätt att få veta. Jag ringde adovkaten igen. Men han hade lämnat över ärendet till en anställd. Via honom fick jag äntligen lite mer information om vad som hänt. Det var tillräckligt för att veta att min bror var oskyldig. Jag bestämde mig i ett tidigt skede för att inte analysera sönder vad som kunde ha hänt. Jag valde att tro på min bror. Det finns inget som spelar någon roll, mer än att han är min bror och jag älskar honom. Jag stöttar honom genom allt. Det hade jag gjort även om han hade varit skyldig.
...
/Lillasyster
Lall med ligist och Bästefar
Denna anstalt är full av karaktärer. Vissa lyckas ställa till de mest filmliknande dramer.
Senast i raden var Bästefar.
För någon månad sedan kom en äldre iransk man från Uppsala hit. Han blev genast misstänkt för att vara Uppsalapappan, vilket var just en iranier från Uppsala. Därav namnet Bästefar.
Med stirrande ögon, flackande blick och ett flin som antydde att han just gjort något fult i kombination med bristfälliga språkkunskaper hade han inte lätt att övertyga frågvisa medfångar om sitt öde. Det har inte ljusnat med tiden. Han ändrar sin historia för varje person som frågar. Inget stämmer.
Jag och Bästefar bor i samma hus men på olika avdelningar. Ungefär tre dagar i veckan ses vi i anstaltens verkstad. Personligen bryr jag mig inte om vad han gjort. Jag tycker att han är vidrig och ser till att han håller sig på avstånd.
I torsdags satt han trots allt vid mitt bord i verkstaden och sorterade skruvar. Det är något allvarligt fel på honom och efter en kort stund tröttnade en vän på honom.
- Känner du till Uppsalapappan? frågade han.
Bästefar bytte bord. Stämningen blev god. Min vän såg nöjd ut.
Då Bästefars välbefinnande inte bekymrat mig har jag inte ägnat honom en tanke om han inte aktivt stört mig.
Nu har han lyckats fånga min uppmärksamhet.
Dagen efter sprang jag och min frågvise vän in i en liten ligist som bor på samma avdelning som Bästefar. Ligisten menade att jag, hur jag nu blev inblandad, och min vän suttit och trackat Bästefar.
- Han är en idiot. Du ska inte springa hans ärenden, var allt ligisten fick till svar.
Jag varken gillar eller ogillar den lille ligisten, men jag ogillar att han tror att han har som uppgift att medla. Han tror tydligen att jag och min vän sitter och mobbar Bästefar. Gubben har kanske överdrivit en smula och hoppas kunna ställa till problem.
Här inne kan minsta bagatell urarta. Jag tror inte att Bästefar är korkad. Bakom hans seriefigursliknande uppsyn och nervösa beteende lurar säkert en slug, manipulativ djävul.
Vi kommer att ses i verkstaden under veckan. Undrar vad vi har att prata om då?
/Storebror
Ingenting för givet
Den dagen Storebror kommer ut blir det nog som en pånyttfödelse för honom. Jag hoppas att han kommer kunna njuta av sina upplevelser, även om han bär på endel tråkiga erfarenheter som självklart kommer prägla honom.
Tänk ett biobesök till exempel. Den lite söta varma doften av nypoppade popcorn, sorlet av människor i salongen innan ljuset dimras ner, tystnaden när mörkret faller. Mäktigt mullrande ljud och stor knivskarp bild.
Jag vill också uppleva det. Inte bara göra massa saker på löpande band av vana utan att uppleva eller uppskatta det nämnvärt. Jag ser fram emot att följa med på Storebrors resa när han kommer ut. Det kommer att bli mäktigt.
Jag har alltid tyckt att jag är otålig och jag avskyr att vänta. Där har jag fått mig en rejäl knäpp på näsan. Det är en balansgång att vänta och vilja att tiden bara ska gå, samtidigt som man inte vill ta någonting för givet och leva fullt ut.
/Lillasyster
Jag blir intagen
Vägen hit har varit lång. När vi först ansökte var jag naiv och trodde fortfarande att det fanns ett fungerande system trots trögflytande byråkrati. Det blev genast avslag. Vi var inte tillräckligt nära släkt, menade Kriminalvården. Mig veterligen kan man inte vara mycket närmre släkt än helsyskon. Eller jag kanske har missat något? Efter avslaget tappade jag helt tron på att detta någonsin skulle bli genomförbart. En period med stor misstro och lätt paranoia infann sig då KV dessutom drog in vårt telefontillstånd och lät sig vänta onödigt länge med att lämna in brev till Storebror som jag hade skickat. Hade jag gått och blivit tvivelaktig skurk, utan egen vetskap? Man kan ju bli paranoid för mindre. Jag ringde till anstalten för att försöka reda ut saken. Men där kunde man varken bekräfta eller dementera att Storebror ens fanns där. Således tog KV den enklaste vägen ur problemet och gömde sig helt enkelt bakom att man ingenting fick säga.
Dagarna som telefonen stod tyst kändes långa. Men så ringde Storebror. Vi var i loopen igen. Utan någon direkt förklaring. Nu har vi tydligen blivit tillräckligt nära släkt också för plötsligt hade man omprövat sitt beslut om besökslägenheten. Jag hade blivit godkänd. Så nu har vi fått välja några tecknade filmer, tv-spel och sällskapsspel och ska få hänga ihop ett dygn. Det ska bli schysst. Men också tufft. Det är inget märkvärdigt att sitta i fängelse om man får gå hem när man vill. Det jävliga är att jag inte får ta med mig Storebror därifrån.
/Lillasyster
Våld löser familjära problem
Jag har en plan. Anstalten jag sitter på är bedrövlig och ligger alltför långt ifrån familj och vänner, så jag jobbar på att bli förflyttad.
Det borde räcka att förklara för Kriminalvården att familj och vänner är viktiga för mig och att jag vill avtjäna mitt straff i deras närhet. Detta argument godtas inte.
För att bli förflyttad måste jag söka mig till något av Kriminalvårdens förändringsprogram som inte finns här. Det känns oetiskt att ljuga om missbruk. Jag tar till med våld.
Det finns ett par anstalter, där jag har nära till familj och vänner, som hjälper sina intagna att handskas med aggressioner. Jag hoppas att snart vara på en av dem. För att nå detta något underliga mål anförtrodde jag mig till min kontaktperson.
- En del av min personlighet är mycket våldsam. Jag stör mig så vansinnigt på vissa personer i min omgivning att jag inte vill något hellre än att misshandla dem något fruktansvärt. Att inget mörkt hänt hittills beror på att jag mognat mycket de senaste åren, men tiden här väcker denna hemska personlighet till liv, berättade jag.
Min kontaktperson tyckte detta var mycket positivt. Nästa vecka ska vi ha möte med klienthandläggaren och prata om vad jag ska göra under min strafftid. Det är mitt första planeringsmöte. Jag har varit frihetsberövad i snart ett år. Jag hoppas att min plan går i lås. I brist på annat kan jag ialla fall behöva ett litet projekt att jobba på.
/Storebror
"Snutnoja"
Jag kan inte riktigt släppa fasan att bli snärjd, missförstådd och misstrodd. Att vara hamstern som fastnar i råttfällan. Mitt irrationella sätt att reagera är att få hjärtklappning varje gång jag ser en polisbil. Den blir en symbol för vanmakten och rädslan jag känner för vad överheten ska hitta på här näst. Känslan av att aldrig gå säker.
/Lillasyster
Följetongen Strumpor
Så oerhört provocerande. Inte minst med tanke på att det är våra skattemedel som betalar denna sysselsättning. Men avslaget medför inte bara politiskt mogna reflektioner. Det tar även fram tjurskalligheten i en. Vägra ge sig! Jag och Storebror roade oss med att försöka hitta en definition av underkläder. Med Storebror i luren googlade jag weben och hittade lite intressant information. Vidare återupptar han kampen om sina strumpor:
"Jag menar att underkläder är kläder man har närmast kroppen, vilket även innefattar strumpor. Efter viss efterforskning på flera svenska varuhus kan jag konstatera att jag får medhåll från yttervärlden."
Företagen säljer strumpor under rubriken "underkläder". Som lite bränsle på brasan printade jag ut några skärmdumpar på detta och skickade in till Storebror. Dessa har han bifogat i sin nya överklagan.
Så underbart ljuvligt provocerande. I en symoblisk kamp för Storebrors rättigheter känner man en viss smak av segerns sötma. Inte för att slaget är vunnet. Men ronden är tametusan det.
/Lillasyster
Strumpor - inte underkläder?
När jag såg detta i tidningen blev jag lite förvånad. Inte för att "musikproducenten" blev hänvisad till en leksakssynt, utan för att det hade ett sådant nyhetsvärde att det kom med i tidningen. Nästan varje gång jag pratar med min storebror hör jag om avslagen, och överklagandena.
Jag köpte ett par Adidas-skor och skickade in till honom. Trots att man han rätt till ett par egna skor fick han avslag med motiveringen att det inte var gymnastikskor. Storebror överklagade och förklarade att det var just gymnastikskor det var. Efter ett antal veckor fick han in sina skor.
Storebror är en duktig tecknare. I häktet hade vi lämnat in teckningspennor. Dessa har han nu blivit fråntagen med motiveringen att de kan användas som vapen. Han får i stället använda de pennor som anstalten tillhandahåller. Går inte de pennorna att använda som vapen, undrar jag?
"Det är som att ge en hårdrocksgitarrist en leksaksgitarr" stod det i Metro. Bristen på kunskap och förståelse, i kombination med ointresse, maktmissbruk, småaktighet och respektlöshet resulterar i ett avslag och med en hånfull hänvisning till det som anstalten tillhandahåller.
Det är enklast att säga nej. Förhoppningsvis orkar inte någon bestrida ens beslut. Det är små små människor som äntligen får bestämma över någon. Med en skev verklighetssyn där allt är svart eller vitt. Man är bra eller dålig, reko eller skurk, och förtjänar därefter. Kanske Kriminalvården skulle våga ställa högre krav på sin personal?
Alla avslag och överklaganden är vardagsmat inom Kriminalvården. Storebrors lista kan göras lång. De gör sig ingen möda att tillgodose några positiva intressen hos internerna. Ändå säger man sig bedriva "vård" för att förebygga fortsatt brottslighet och minska de skadliga effekterna av inlåsningen.
Vidare strider Storebror nu för att få använda sina egna strumpor. Avslaget motiverades med att "strumpor inte är underkläder".
/Lillasyster
