Voltan

Dagens middag bestod av mamma scans köttbullar och pulvermos. Sås ska det var, tänkte jag och rotade igenom köket. Ketchup fick det bli. En knapp timme senare inser jag att det är läge att rodda picknick till inlåsningen. Kniven är i full gång redan. Han sitter med en laddning negerbollar och rullar förbrilt. Mordbrännaren och Slemkäft cirkulerar som hajar i vattnet. Jag skär upp kiwi med kökets kniv som är fastgjord i väggen med en solid vajer. I periferin stryker Ravelli runt som en osalig ande i behov av uppmärksamhet.
Ignorerar fullständigt.
Slemkäft har gjort någon skum affär med smugglad sprit innan han åkte in och utredning pågår. Han beklagar sig för Kniven. "Alla har golat", säger han och råkar fisa. Kniven flippar ur precis. "Ditt jävla äckel!". Slemkäft flyr undan en skur av negerbollar och Kniven flyr från matbordet till mig i köket. "Han är så jävla äcklig, såg du vad han gjorde?". "Nä, jag hörde". "Jag vill ge honom stryk men står inte ut med lukten", klagar Kniven halvt för sig själv på bred Norrköpingsdialekt. I allrummet sitter Nosinan med öppen mun i soffan och kollar på Vänner. Ledmotivet "I'll be there for you" ramar in scenen. Jag ler för mig själv och fortsätter med min picknick. Vaniljyoghurt finns. Ravelli som beställer all kylskåpsmat ligger lite mindre risigt till. Placerar en liter i cellens vädringsfönster. Tallrik med kiwi, kanna med O'boy, ost- och marmeladmackor, sorted.

/Storebror

Helgen spenderades med Lillasyster och den lille musikanten i anstaltens besökslägenhet. Att komma ifrån avdelningen ett par dagar känns som en minisemester.
Vägen tillbaka går via inskrivningen. Fyra plitar granskar mig ingående medans jag klär av mig alla kläder. De lägger mina underkläder och skor i en hundback tillsammans med tidningar som Lillasyster lämnat till mig och en bok. I plitarnas värld är allt ett potensiellt hot. Jag går naken in i ett rum med pissoar och spionspegel. Pissar i en platsmugg och funderar på vad det är med detta som de stirrande plitarna finner så intressant. Med badtofflor i plast och för små kläder slussas jag tillbaka till avdelningen. Där har det hänt en del.
Ormen sitter isolerad. Han kallade en plit "horunge" för att han tvingades upp till ett urinprov 08:00 på morgonen i lördags. Vi ska enligt en gammal överenskommelse lämnas ifred under helgerna. Jag vet att Ormen är hård och klarar isoleringen bra, men det gör mig inte mindre arg.
Skägget har fått ett datum för sin förflyttning. Han är Förtroenderådsordförande så nu ska det väljas en ny. Kniven, Obelix, Kikki, 100-gubben, Boxaren, Lettländarna, Musselini, Slemkäft och Ravelli frågade mig i samlad trupp om jag ville ha positionen. Jag vill ha den och kommer troligen att få den, men alla är inte på min sida. Caveman som pratar sitt eget språk och har en egen syn på världen anser att alla är olämpliga utom han själv. Han kom in till mig och ville värva mig till sin egna privata kampanj. Det tog mig tid och koncentration att förstå vad han sa, men jag tror att motiveringen var att ingen annan kunde prata. Hade han inte råkat råna en bank med sin privata bil hade han kunnat vara chef inom stat eller kommun, eller kanske rektor på någon skola.
Pliten som skickade Ormen till isoleringen tittade just in i min cell. Han spelade plit i tv4:s Inlåst, fast att Kriminalvården inte hade något med den produktionen att göra. Orden "horunge" kämpade för att hoppa ur min mun men förnuftet vann kampen. Jag ljög för både honom och mig själv och svarade hans tilltal med tystnad. Det kändes fegt.

/Storebror

Resan gick bra. Bara en dryg halvtimme i mörker, spanandes efter älgar och liknande varelser. Min son inledde bilfärden med att trycka i sig en hel chokladkaka själv så jag befarade att det skulle får "facilitära konsekvenser". Men det klarade sig. Vi lyssnade på mr Jackson enligt sonens önskemål. Favoritlåten "They don't really care about us" kändes ganska klockren med tanke på vart vi var på väg och varför.
Utanför anstalten möttes vi av juldekorationer i form av ljusslinga i träg. Mysiga KV. Måste föreviga. Denna gång kom jag ihåg kameran.
Vi ringde på vid första grinden och förklarade vårt ärende; "Vi ska besöka Storebror i besökslägenheten". "Jaha", sa en röst trött. "Jag får kolla papprena". Vi stod snällt kvar och väntade. Precis som förra gången infann sig en viss osäkerhet huruvida man hade papprena i ordning där inne i kuren. Deras lama försök till ordning och reda är föga övertygande utan känns snarare tvångsmässigt och korkat. Ståendes i mörkret och regnet, med min 6-åring i handen och 25 mil i ryggen funderade jag på vad jag skulle säga och göra om de sa att vi inte fanns på listan.
Men efter en stund knäppte det till i grinden. "Ja, jag släpper in er då", sa rösten. Vi bytte id-kort mot nyckel till förvaringsskåp. Ett par slussar senare är det dax för säkerhetskontroll. Sonen gick igenom metallbågen utan problem. Om mig pep det ilsket. Jag suckade och konstaterade att det alltid piper om mig. Pliten fick en bekymrad rynka i pannan.
Idag var det rörigt och småkaos i kontrollen. Pliten som ansvarade för röntgenmaskinen distraherade sig själv med förväxling av nycklar. Han undrade vilken nyckel jag hade och vilken jag borde ha. Vimsandet slutar med att jag fick backa tillbaka genom metallbågen och till föregående sluss för att byta skåp till ett annat fyra skåp åt höger.
Väl tillbaka vid röntgenmaskinen var förvirringen total. Anvarig för maskinen hade tappat greppet och fortsatte vimsa omkring, men på andra sidan av glasrutan. Pliten vid min sida försökte förgäves påkalla hans uppmärksamhet. Det gick inte. Till slut lyfte hon lite generat sin walkie-talkie, harklade sig,  och anropade honom genom rutan. "Vad händer nu? Kommer vi vidare här?" sa hon tveksamt. "Va? Vi är väl klara här?" svarade röntgenansvarig.
Utan avsikt att vara onödigt elak kan jag bara konstatera att han inte har alla paddlarna i sjön. Hjulet snurrar men hamstern är död.
När han förstod att jobbet inte var gjort, och att det dessutom var hans jobb, kunde han inte dölja sitt missnöje. Motvilligt startade han rullbandet. Inte en, inte två men TRE backar med skor, jackor, extrakläder och tidningar. Suck.
Den kvinnliga pliten förde oss till nästa rum. Bekymmersrynkan betydde att hon skulle "känna på mig". När hon hade tafsat klart försökte jag vara lite rolig och menade att "jag är ju mjuk i alla fall". Hon var inte road. Det var jag.
Sonen ställde motvilligt upp på samma procedur.
"Jag vill också hamna i fängelse så jag kan få vara med Storebror hela tiden" sa han plötsligt. Pliten höll på att ramla omkull.
"NEEEJ! Ni ska träffas och har mycket roligt när han kommer ut", menade hon förfärat.
Jag höll mig intresserat utanför diskussionen.
"Fast om jag skulle göra något dumt skulle ni ändå aldrig få tag i mig" konstaterade han.


/Lillasyster

Min våldsamma plan tycks fungera. Sedan några månader tillbaka harjag jobbat på att bli flyttad till en anstalt närmare familj och vänner. För att lyckas har jag kommit till insikt med mitt okontrollerade aggressiva beteende. Det råkar vara möjligt att få hjälp med detta, attraktivt nära Lillasyster med flera.
När jag hade suttit inne på dagen 1 år hade jag mitt första planeringsmöte med kriminalvårdsinspektören och klienthandläggaren. Båda tyckte det var positivt att jag kommit till insikt. De skulle diskutera saken med gällande anstalt och ansöka om min förflyttning.
Idag blev det gjort.
Nu måste det dyka upp en ledig plats inom rimlig tid och kriminalvårdens pappersmaskin måste råka fungera. Jag hoppas men väntar mig inte mycket. Det enda man kan vänta sig av en trasig klocka är att den går rätt, två gånger om dagen.

/Storebror

I förra veckans Efterlyst sa Leif GW Persson, som representant för skendemokratin Sveriges Polisväsende att våldtäktsmän ofta även har annan kriminell problematik på meritlistan och därför som regel accepteras bland de intagna på landets fängelser. Detta uttalande är ett exempel på simpel propagandaretorik.
Att använda en känd, respekterad och beläst person som expert inom ett visst område och låta denna "vittna" om hur det ser ut bakom fienders linjer kallas "testimonial" i propagandatermer.
Att tillskriva motståndarlaget något närmast otänkbart vidrigt epitet som någon som ser på våldtäkt med acceptans kallas "name-calling". Flera välanvända tips och trix om hur man kan svartmåla andra finns i boken "Fine art of Propagada", (Lee & Lee 1939). Varför inte ge sig på utsatta av något slag, någon minoritet eller folkgrupp?
De samhällsideal som angiveriprogrammet Efterlyst arbetar för med simpel 30-talsretorik och modern medieteknik var framgångsrikt i Europa under 30- och 40-talet. Det är svårt att se ondska dold i det offentliga på hemmaplan.
Faktum är att våldtäktsmän, angivare, poliser och kvinnomisshandlare i stort sett ses som samma typ av äckel här inne. På en avdelning med vanliga hederliga brottslingar och en och annan oskyldig skulle de aldrig accepteras. De tvingas till P18, det vill säga frivillig isolering, genom våld eller hot om våld. Till slut samlas fångar med oacceptabla meritlistor upp på separata avdelningar. På dessa avdelningar sätts även extremfall som pedofiler. Det är bland detta avskräde som Leif GW Persson skulle få sitta. Lika barn leka bäst.

/Storebror






(Bilderna kommer från Stureplan.se och GD.se)

Med anknytning till 'Ur dagboken november -08'.

För ett år sedan hade jag spenderat två veckor i en arrestcell. Fyra väggar, en dörr och ett fönster med frostat pansarglas. Inget ljus in. Städbelysning. Två handdukar. En galonmadrass på golvet. För små kläder. Luften förorenad av gammal urin, spyor och rengöringsmedel. Jag åt på golvet med mjuka plastbestick. Maten var otjänlig.
Dagen innan min andra häktningsförhandling flyttades jag till häktescell med tv och toalett på en restriktionsavdelning. Den stank rök och var nerklottrad. Namn och streck som räknade dagar. Böner. Kors. Hot.
Under cellens största staketsamling på 95 dagar stod:
"Håll ut, de kan inte låsa in dig för alltid".
Någon hade svarat: "Nej, men nästan".
Mitt försvar godtog vidare häktning utan förhandling då de "av erfarenhet" såg proceduren som en skenförhandling. De ansåg att jag skulle koncentrera min energi på att hålla humöret uppe och vara tyst. "Prata inte med någon". Det gjorde jag inte.

/Storebror

Varje dag på väg till anstaltens lärocentret lockar Skägget fram en brainstorming med mig, Piloten och Kniven. Han har som skoluppgift att läsa Jens Lapidus Aldrig fucka upp men har som princip att inte ens försöka. Istället hittar han på en egen historia utifrån det vi kan återberätta. Vi planterar riktligt med desinformation i hans huvud och hoppas att få bevittna läxförhöret.
Själv läser jag en gammal trotjänare: Mediekultur och mediesamhälle av Jostein Gripsrud. Den är otroligt rörig, slarvigt översatt från norska och saknar helt struktur. Varje ny teori beskrivs från att människan började gå upprätt. 400 sidor redundant evolutionshistoria senare kan jag konstatera att Gripsrud aldrig hann fram till nutid.
Bredvid mig sitter Ormen och läser Jens Lapidus Snabba Cash. Lustigt vad hans böcker är populära på insidan. Ormen får inte läsa skönlitteratur i skolan, så han döljer boken med en psykologibok.
Piloten gör samma sak, fast han låtsas läsa spanska medan han egentligen tar sin skepparexamen och läser en Macintoshtidning. På väg tillbaka till avdelningen försöker Skägget återberätta vad han sagt om sin bok. Det förblir oklart.

/Storebror

Påhejad av sina äldre syskon tar sig Lilla D runt i huset. Hon är kaxig som tusan. Under sin framfart utstöter hon läten som påminner om Gremlins, i B-rullarna från 80-talet. Dock inte som Gizmo utan snarare som de mer ondsinta varianterna.
Det som roar lilla Gremlin allra mest är hennes storebror. Vad han än säger eller gör tolkas det som underhållning på hög nivå.
Plötsligt hoppar han fram från ingenstans och vrålar med full kraft "BUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!!!". Bebisens ögon är uppspärrade. Jag ska precis säga "Det där var väl onödigt.." när Lilla D börjar skratta hysteriskt. Hon skrattar så ögonen tåras, börjar hicka och lite av föregående måltid lämnar spår på tröjkragen. Hennes storebror går igång på det överväldigande gensvaret han får. Cirkeln är sluten. De smittar varann i en bubblande skrattpsykos. Jag kommer med hushållspapper. Jag stör. Lilla D vill inte alls bli sanerad mitt upp i alltihop. Storebror tröttnar och avlägsnar sig. Jag försöker göra något roligt ljud som kompensation för mitt party-kraschande. Det får ett svalt mottagande. Jag fattar vinken. Klumpigt. Taskig timing. Skulle inte lagt näsan i blöt. Förlåt.

/Lillasyster

"Telefonsamtal från en förtvivlad Lillasyster. Storebror var häktad. Chock! Vanmakt! Varför? Det löser sig nog."
Det var 1 år och 11 dagar sedan.

/Föräldrarna

Söndagar är som alltid att äta-, sova- och tränadagar. Ibland skojar jag till det och kastar om ordningen. Idag blev det en extra "sova" på schemat, alltså äta, sova, träna, sova.
Jag brukar ägna helgerna åt att vakta sängen. Idag lös jag tydligen ovanligt mycket med min frånvaro för Ormen och Obelix väckte mig vid klockan 18 för att kolla att jag inte blivit deprimerad. Det hade jag inte.
Gick upp och körde ett parti Mulle (kortspel). Mulle är ett lagspel. Jag och Ormen körde mot Obelix och Mordbrännaren. Verbala psykningar tillhör så Obelix öppnade med att påpeka att jag såg ut som Nick Nolte on a bad hair day. Han hade rätt. Sist kriminalvården lyckades trolla fram en frisör var den 12 maj. Sedan dess har jag inte klippt mig.
Hur Obelix såg ut kommenterade jag inte. Tänk på seriefiguren, raka av honom allt hår och täck honom med dödskalletatueringar.
En timme senare hade jag lärt mig två nya uttryck på göteborgska; "röva" och "nolla". Röva hade Obelix gjort med en otäck plits privata pingisracket och nolla, vilket var ungefär samma sak, hade han gjort med Boxarens kudde. Det har ingenting med stöld att göra. Lite klokare har jag nu återvänt till mina studier.

/Storebror

Jag spenderade sommaren på Kumlas Riksmottagning. Där passerar alla som döms till fängelse i mer än 4 år. Figurerna som sitter där är alltså riktiga kronjuveler.
Vissa var skräckfilmspersonligheter. En hade knivmördat sin pappa och led av schizofreni. En annan hade knivmördat sin internetdate. Även han var schizofren.
Värst var en liten figur som vi kallade Ipren. Han hade försökt knivmörda någon och elda upp denna någons lägenhet.
Ipren följde mig som en skugga. Så fort jag öppnade min celldörr stod han bredvid mig. Ibland i givakt, ibland med flackande stirrig blick. Alltid för nära, alltid för intensiv och alltid irriterande. Han lyckades väcka mobbaren i alla han träffade och så fick han sitt smeknamn.
Hans existens hade jag förträngt men nu har jag träffat en lightversion av denna lilla illbatting nämligen Ravelli. Under den gångna veckan har jag känt mig förföljd av honom. Sedan jag upptäckte hur illa han äter tycks han vilja göra mig sällskap när helst jag närmar mig köket.
Ipren var likadan. Han följde mig med blicken konstant. Ravelli har dessutom besserwissertenderser, så när han följer mig kan han få för sig att komma med goda råd, till exempel hur man skär upp en apelsin. Vibbkännaren är trasig.
Problemet med båda dessa små kryp är att de är både små till växten och svaga i sinnet. Jag kan inte förmå mig att skrämma iväg dem. Det tog mig en månad att nå den magiska gränsen för hot med Ipren. Nuvarande irritationsmoment har bara stört min tillvaro i någon vecka. Funderar på att göra processen kort.

/Storebror

Jag spenderade morgonen i ett väntrum med en italienare, en iranier och en dansk.
Italienaren var i verkstaden med mig när det begav sig. Han skiner som solen mest hela tiden. Svenska pratar han inte, men någon vänlig själ har lärt honom "det kliar".
Iraniern är till åren. Han skiner i kapp med italienaren. Det gestikuleras vilt och byts fraser som går över huvudet på alla inblandade.
Dansken är ung, just över 20. Vi kommunicerar utan armar och ben då hans svenska är oklanderlig. Även han sjuder av livslust.
Samtalsämnet är klassiskt. Vad sitter du för? Hur länge?
Dansken är dömd för väpnat rån och övergrepp i rättssak. Jag tänker på Pinocchio, funderar på om han kan vara våldsam nog att råna någon och styra till ett övergrepp i rättssak. Men snoken håller formen där han sitter späd på en bänk och ser inte ut att kunna slå en buckla i en mjukglass.
Han berättar om en förfallen faktura, en dryg kund och ett gräl. I denna historia har rätten lyckats se ett rån osv och fängslat den stackars saten i två år.
Jag menar att han är oskyldig. En till. Jag har hunnit träffa många. Dansken skulle inte kunna skrämma Scooby Doo med ett spöke. Än mindre råna någon.
Vars ett blodprov senare slussas vi genom underjorden tillbaka till våra respektive avdelningar. Iraniern och italienaren har hunnit uppfinna ett eget språk. "Det kliar"...

/Storebror

Senast igår fick jag bryt på Ravelli, avdelningens ena köksis. Han är motbjudande, framför allt när han äter. Under dagens första minuter i vaket tillstånd överrumplade han mig i köket. Jag bjöds på monolog om hur alla skitar ner köket medan jag sanerade kaffebryggaren.
Havregryn, vatten, micro, vulkan. Koncentrerar mig för att inte glömma vad jag gör. Mot bättre vetande stirrar jag in i micron. I tanken hör jag en av mina kusiner säga "bull-tv" när Ravelli bryter förtrollningen.
"Ska vi köra en fem-setare?". Jag vet att han bara vill spela pingis såhär på morgonkvisten.
"Nej, jag ska äta frukost". Budskapet går inte fram. "Vi kör senare då? Lova...".
Lova!!!! Ser mig själv välta varm gröt mot hans ansikte och boxa till tallriken men nöjer mig med att visa tänderna och säga: "Ingen idé, mig kan du inte lita på".
Äter nöjd och funderar på vad filmen med Björn Kjellman heter när han spelar teater med några fångar på Kumla. Ravelli slipper jag fram till lunch. Alla äter samtidigt. Avdelningen är full. För att slippa både trängsel och Ravellis fulla mun, skyldiga blick och efterföljande kamp om ny luft i lungorna väljer jag att äta i en öde soffgrupp framför tvn. Det fungerar inte.

/Storebror

Har just käkat. Vår köksis Ravelli satt snett emot mig och skjutsade in mackor utan smör med kalkonkorv i munnen tills han liknade en hamster. Bordsskicket försökte han dölja genom att titta bort en aning. Andas är inte lätt under denna procedur. Han flåsade mellan tuggorna.
Jag retar mig sjukligt på vidrigt bordsskick och granskade övriga runt matbordet i smyg. Piloten kan äta och tycktes inte besvärad av Ravelli som satt mittemot honom. Bredvid Ravelli satt Musselini. Han åt tonfisk i olja direkt ur burken. Say no more. De två nykomlingarna från östblocket hade något vilt i blicken men åt civiliserat och lugnt, oberörda av omgivningen.
Jag hade väntat mig att östblockarna skulle äta som grisar men insåg mitt misstag. Jag har blivit rasist. Det stämmer illa med min självbild. Jag skäms. Nu efter en kort stunds eftertanke har jag bestämt mig för att förtränga de förutfattade meningar jag snappat upp under min tid som intagen.
Med detta sagt menar jag inte att jag kommer att tolerera bristande bordsskick i framtiden. Jag kommer att tolerera de nya juvelerna från östblocket runt matbordet och undvika Ravelli efter bästa förmåga. Vad kan man vänta sig av en person som inte ens har lärt sig att äta?

/Storebror

Jag har varit på ofrivillig eller snarare icke självvald social tillställning. I rollen som ingift är jag inte släkt med någon utan måste helt enkelt föja med för att jag är gift med min man.
Som en bonus fast tvärtom.
Stämningen i bilen på väg dit är lite irriterad och trött.
"Visst ska det bli kul att gå på kalas", säger Stora D.
"Mmm", svarar jag lite svävande.
Väl framme känns det lite bättre.
Mottagandet i dörrhålet är varmt. "Det går ju fint det här", tänker jag.
Vi plockar lite mat. Jag sätter mig och surrar lite med en annan ingift och barnen.
Sen sker någon typ av placeringsrotation. "Jag tänkte jag skulle mingla lite", säger en glad men lätt ansträngd representant ur släkten. Äntligen. Kallprat. Jag tänker att jag måste anstränga mig. Jag vill inte vara stel, otillgänglig och tråkig. Jag misslyckas. Stämningen mjuknar inte. Hon skruvar på sig.
Lilla D blir min räddning. Jag tolkar fantasifullt hennes leende som aningen snett och konstaterar att det är bäst att jag hämtar nappen innan hon lackar ur. Min minglande vän känner sig nog lika lättad som jag.
Fotograferingsdax. Jippie. Olika konstellationer. Mor och barn. Barn med respektive. Med barn, utan barn. Kusiner och vitaminer. Alla fogar sig snällt för önskemålen.
Fantasktisk besvärat. Otroligt komiskt.
Sen händer det igen.
"Jag har aldrig riktigt förstått vad du jobbar med", menar nästa forcerade minglare.
"Jag vill inte. Jag vill gå hem", tänker jag.
Saken är den att jag har ett sånt jobb som är hopplöst att förklara för någon som inte är insatt. Mingelvän nr 2 ger sig inte. Jag gör ett tappert men motvilligt försök att göra min sysselsättning lite mer begriplig. Det fungerar inte. Hon förstår inte men är inte beredd att acceptera det. Kallpratet ändrar karaktär och lutar mer och mer åt ett förhör. Återigen blir Lilla D min biljett ur situationen. Hon stjäl uppmärksamheten. Duktig flicka. Mammas ängel.
Jag känner mig helt slut. Jag konstaterar att vi ruckat på bebisens rutiner och att det är bäst att vi åker hem så vi inte vänder på hennes dygn alltför mycket. Övertygad av känslan att hela dagen har gått tackar vi för oss.
Min son frågar i bilen om han får leka med en kompis när han kommer hem.
"Nej", svarar jag, "Det är läggdax".
Slänger ett snabbt öga på klockan: 16:05. Va!? Tillställningen varade blott i två timmar. Jag har uppenbarligen tappat greppet helt. Mina icke-släktingar måste ju undrat vad jag pratade om när jag inte ville vända för mycket på bebisens dygn.
Jag bjuder på en idiotstämpel i pannan. Det gör ingenting. Det är nog ett år minst till nästa tillställning och till dess har jag hunnit komma på en ännu bättre ursäkt. Så det så.
Förresten fick jag halsbränna av all majonnäs. Jag är som en bonus, fast tvärtom.

/Lillasyster

Ett bra sätt att se hur någon haft det i livet är att se hur denna någon äter kyckling. För många år sedan blev jag och en vän bjudna på lunch av två åldringar som spenderat tid i ett koncentrationsläger. Vi åt kyckling. När de var klara låg ett fåtal torra benbitar kvar på tallriken. Då tittade jag på min tallrik och kände mig bortskämd.
Idag hände det igen. Fängelsets söndagsmiddag bestod av kycklingklubbor med ris. Jag, Kniven, Piloten och Kikki petade misstänksamt på kycklingen.
"Är den inte väl röd?". "Kan det vara dopad hamster?". "Duva?".
Ett fåtal detaljer från varje ben klarade vår granskning. Under vår skeptiska granskning hann våra nyinflyttade juveler från Polen eller Ryssland eller var de nu kommer ifrån lyckligt smälla i sig sina kycklingklubbor tills endast det faktiska benet återstod. De tittade med hungriga ögon på våra rester som om de var en komplett buffé redo för attack. Jag tänkte på de två judiska herrarna med grönblåa siffror tatuerade på underarmarna. Man måste kanske veta vad hunger verkligen innebär för att kunna äta kyckling.

/Storebror

Det är mörkt när vi är framme. Så kommer det att vara i månader framöver om vi väljer någon av de två besökstider som finns mitt i veckan.
Här och var lyser det i fönstren i den grå sexvåningsbyggnaden. Stängslet runt är minst 4 m högt toppat med rullad taggtråd.
Storebror anhöll om detta besök för över en vecka sedan och anhållan är beviljad. Vi är godkända besökare. Allt är i sin ordning.
Vi trycker på knappen vid gallergrinden. Ett smattrande larm signalerar att vi är på gång. Det fortsätter till vakthavandens röst hörs. Vi anmäler oss och informerar om vem vi ska besöka. Legitimation. Vi har väl inte glömt leggen. Kollar igen. Ingen legitimation inget möte med Storebror och en 3 timmars bilresa skulle vara förgäves.
Det klickar till i låset och grinden går att öppna. Väl inne på gården framför entrédörren trycker vi på nästa knapp. Smattrandet börjar igen och vakthavanden som följer oss på en monitor ser till att dörren går att öppna. Inne i hallen kan vi kommunicera med vakthavanden som skymtar bakom ett pansarglas. Via en "lådsluss" lämnar vi våra körkort och får en skåpnyckel i retur. Vi trycker på knappen till väntrummet. Smattrandet börjar och när en liten lampa övergår från rött till grönt klickar det till i låset och dörren går att öppna.
I väntrummet finns det redan två personer som otåligt står och väntar på att bli upphämtade av en fångvaktare. Den ena håller en genomskinlig plastpåse med chokladkakor i handen, troligen förstagångsbesökare. Vi har varit här 10 gånger. Vi vet. Inget ätbart får tas med in.
Det smala förvaringsskåpet blir proppfullt av våra jackor och väskor. Allt löst som plånbok, klocka, mobil, nycklar mm måste också låsas in här. Vi slår oss ner i en av de två sittgrupperna. De gröna växterna i fönstret kräver ingen skötsel. Det finns tavlor på väggarna och på ett lekbord med legobitar har någon placerat en giraff, en zebra och ett lejon på en ö med palmer utom räckhåll för en krokodils väldiga käftar.
Ett äldre par med en 4-åring kommer in. För den äldre mannen finns inte vi men med kvinnan får vi ögonkontakt och nickar ett försiktigt hej. 4-åringen rusar ivrigt fram till klädskåpet. Han ansvarar för nyckeln coh ska låsa upp.
En fångvaktare hämtar oss för säkerhetskontroll. Skärp, skor, glasögonfodral, 2 kvällstidningar, 2 dagstidningar, 2 korsordtidningar och en trave studielitteratur läggs i korgar för röntgen. Vi går genom "bågen". Den utbytta höftleden piper. Vi tar på oss skorna. Böcker och tidningar kontrolleras för att Storebror ska få med sig dessa till cellen efter besöket. En fångvaktare leder oss genom ytterligare 2 spärrade dörrar. Här blir det en enkel kroppsvisitation. Öljetterna till skosnörena har gett utslag. Nu återstår endast en spärrad dörr innan vi är framme i besökskorridoren. Här finns det portionsförpackat pulverkaffe, en termoskanna med hett vatten, socker, mjölk, plastmuggar och plastskedar att ta med sig in. Rummet är på ca 20 kvm möblerat med 3 stolar ett bord och en säng. En lätt knackning på dörren och fångvaktaren överlämnar honom, en stor man med en frisyr som skulle kunna vara en prinsessgemåls om han hade haft tillgång till en frisör, klädd i grå "myskläder" med tröjan ut och in så att sömmarna inte ska skava. Storebror! KRAAAAAM! Dörren låses bakom oss och vi har 2 timmar tillsammans. Kaffet trycker på. Det finns ingen toalett i besöksrummet. Det blir att ringa på vakten.
Sen ska vi tas oss ut.........

/Föräldrarna

Lilla Decibel ställer nya krav på sin omgivning. Hon tar sig fram. Som en bulldozer. Hon river sönder, röjer och stoppar ALLT i munnen. Nyss satt hon i hallen och suttade på ett gammalt löv som smitit med in utifrån.
Hon försöker sig på Kamikaze-dyk från soffor, sängar mm där möjlighet finns.
De tålmodiga och kärleksfulla storasyskonen prövas. Lillasyster förstör. De är beundransvärt lugna och hänsynsfulla. Stora Decibel konstaterar att Lilla Ds säkerhet är i fara. Hon skissar på en riskinventeringslista.
Ett löv till på väg in i munnen. Jag tar det och säger "Usch, usch" med äcklat ansiktsuttryck. Lilla D tittar oförstående på mig och drar vidare. Nästa stopp är under matbordet. Smaka på ett stolsben. Tillbaka till hallen igen. Leta löv. Slicka på pappas tofflor. Jag ingriper igen. Ingen rast, ingen ro.
Bebisen är överlycklig. Stora D sätter upp varningslappar. Lilla D följer förväntansfullt sin storasyster med blicken. Katterna tassar osäkert runt, smått överväldigade av bebisens nyvunna förmågor. 100% fokuserad och full med självförtroende sätter hon efter. Men vips är katterna väck. De är för snabba.
Stora D far runt, rosig om kinderna, som självutnämnd ordningsvakt, och försöker hålla koll. Ger pappan bassning för att han glömde stänga grinden vid trappan efter sig. Hon pratar förmanande med sin lillasyster. Responsen är total. Lillasyster skrattar och viftar med armarna, föga mottaglig för uppmaningar och instruktioner.
Så småningom tröttnar Stora D på ansvaret och stänger in sig i sitt rum. Innan hon drar igen dörren kommenterar hon Robbie Williams nya singel som spelar på radion, "Det låter som en tupp som fastnat med näbben på en kyrkogård". Inga 5 getingar där inte.

/Lillasyster

Torsdag 16:40. "Du ska  till besök". Jag följer en plit genom avdelningens korridor. Vid dörren mot trapphuset trycker pliten på en porttelefon. Det finns bara en knapp. Den kopplar upp ett samtal till bevakningscentralen. "Hallvakt ska med klient från 6:2 till besök". "Ni kan gå". Dörren öppnas. Jag följer pliten nerför två trappor. Dags för telefonproceduren igen. Vi kommer ut på källarplanet i en korridor med en takhöjd som inte kommer överens med min längd. Räfflad plåt susar förbi otäckt nära min kalufs. 30 meter senare väntar en ny dörr med porttelefon. Pliten trycker på knappen och tittar in i övervakningskameran i hopp om att slippa dra harrangen om hallvakt till besök. Det är resultatlöst.
Dörren går upp. Nu går vi under jord mellan två hus. Takhöjden är mer behaglig. Det luktar rökrum. I tunnelns ände blir vi väntande. Bevakningscentralen har flera slussningar mellan huhsen och måste hålla fångarna isär.
"Är du uppväxt i Stockholm?", frågar min följeslagare besvärad av tystnaden. Jag har inga planer på att bli personlig med någon plit i en kulvert under ett fängelse och svarar med tystnad.
Ännu en källarkorridor med beklämmande takhöjd, ännu en dörr, ännu en telefon "hallvakt med klient från 6:2 till besök", "Ni kan gå". Lång trång gång, dörr, telefon, "hallvakt..", visitation, vänta. Innan jag går genom den sista slussen byter jag mina skor mot badtofflor. Kanske anses jag mindre farlig så.
Mina föräldrar besöker mig så ofta de kan. Besöken är efterlängtade. Två timmar i en grå cell med familj och snabbkaffe får verkligheten på avdelningen att kännas avlägsen. På något underligt sätt känns det inte det minsta konstigt att träffas under dessa omständigheter. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har stöd från familjen.
Flera av mina medfångar får aldrig besök, ingen post och har ingen att ringa. Då blir världen här trång. Besöken förvandlar fängelset till en låtsasvärld. När två timmar passerat hämtas mina föräldrar av en plit. Jag får vänta i besöksrummet.
Efter några minuter hämtas jag till visitation. Jag klär av mig alla kläder. En plit ger mig en ny uppsättning. För små byxor, trasiga strumpor och en T-shirt med kakor av gammal deo i armhålorna. Protest. Några minuters förhandlande senare påbörjar jag slussningsproceduren igen. "Hallvakt från besök till 6:2".

/Storebror

Ettårsdag. Det händer bra saker. Jag har äntligen fått plats i anstaltens lärocenter.
Det är på lätta fötter jag går genom fuktiga kulvertar mot skolan. Lukten av källare tonar bort när vi slussas via ett trapphus in i byggnaden som är nyrenoverad.
I lärocentret jobbar vanliga civila lärare. Efter ett år omgiven av plitar vars enda motivation varit att göra min tillvaro vidrig blir mötet med dessa vanliga människor en lättnad. Jag får tre timmar om dagen då jag inte behöver vänta mig det absolut värsta av min omgivning.
Tiden går som en elvisp. Efter timmarna i skolan går jag till gymet. En meditativ halvtimme på löpbandet följs av 45 ursinniga minuter med vikter. Under nervarvning och stretching tänds en hunger som gör all mat god. Även kriminalvårdens gift.
Min kropp vibrerar, slutkörd och hög på endorfiner, när plitarna låser in mig klockan 19:45. Fyra väggar och en låst dörr är inte ensamhet och ångest. Det är 12 fridfulla timmar långt ifrån mina blåklädda antagonister. I min säng, fylld av papper, pennor, böcker och en fjärrkontroll, sluter jag mina ögon och somnar. Fri.

/Storebror

Nu har det gått tolv månader. Det känns så länge sedan allt det där hände. Samtidigt som väntan känns evigt lång är ljusen jag tänder ett bevis för att det finns ett slut på den här resan.    /Lillasyster

Onsdag. Kniven har svarta ögon. Kikki och Obelix pratar med den sista halvlitern luft i lungorna. Det är platsbrist. Några måste flytta ihop och dela cell. Kniven som varit här längst har störst cell och är, om ingen frivillig anmäler sig, tvungen att dela med någon nykomling. Han kan inte, säger han. Efter en lång intensiv diskussion bestämmer sig Obelix och Kikki för att flytta ihop så att Kniven kan bo själv. Tillfällig lättnad.
Kriminalvårdsinspektören uppskattar inte fredliga lösningar. Istället skickas Kniven på isolering. Det skrivs protestlista och alla kastar sig över kriminalvårdens paragrafer. Det kunde hängt ett upplopp i luften men alla är rädda om kommande permissioner etc.
Under middagen kom två polska ynglingar till avdelningen. De presenterade sig med flackande blickar, lyckligt ovetande om övergreppet som föranlåg deras ankomst. De bor nu i Knivens fd cell. Skägget tittar på mig och ler. "Sjukt, för fan", konstaterar han.
Det senaste året har jag suttit häktad i sju månader omgiven av polacker som smugglat amfetamin, snattat rakhyvlar och parfymer, gjort villainbrott och rånat. Jag försöker att tycka synd om dem istället för att se ner på dem. Det är svårt. De umgås i klungor, pratar ingen svenska, säger aldrig en mening utan ordet "kurva" (hora) och äter som grisar. Jag kan inte tycka om dem.
Kniven var en vän. Vi pratade om filmer, hundar, träning och kampsport. Vi hade säkerligen aldrig träffats på utsidan men här var han en bra vän. Kriminalvården har fått en egen plats i mitt hjärta som är alldeles svart. Ordet hat låter som en god middag. Jag är jävligt hungrig.

/Storebror

En sen nattvandrare ser en person ligga på alla fyra under en gatlykta. Han stannar till och frågar:
- Har du tappat något?
- Ja, mina nycklar!
Nu hjälps de åt men sökandet är resultatlöst.
-Har du verkligen tappat nycklarna här?
- Nej, jag tappade dom därborta.
Han pekar.
- Men varför letar du inte där då?
- Det är ju så mörkt därborta.



föräldrarna

Lilla Decibel har fått medvind.
Hon satt på köksgolvet och fick in siktet på katternas vattenskål. Bekväm med att det bara har gått bakåt hittills höll jag bara ett halvt öga på henne. Vips var hon där, slet tag i skålen och allt vatten åkte ut över henne och golvet. Vilken lycka! Blöt och strålande lycklig satt hon mitt i pölen och jollrade högljutt och plaskade.
Lilla Decibel har så äntligen nått sin efterlängtade milstolpe. Så det är bara för hennes mamma och pappa att åka och köpa grind och andra säkerhetsgadgets. Underbara, livsfarliga, vettlösa, högst kompetenta bebis.

/Lillasyster

Jag har varit i kontakt med en jurist för att titta på möjligheterna att få till en resning i målet. Hon har gått igenom allt material, förundersökning, domar mm. Problemet är i detta fall att det är värderingen av bevisningen som är felaktig. Det får man inte resning för. Juristens kommentar var att det var uppseendeväckande hur Storebror kunde fällas på de grunder han gjorde och att bevisvärderingen var felaktig. Men där tar det stopp.
Jag frågade henne om det kunde leda någonvart att JO-anmäla men även om man skulle få igenom en JO-anmälan skulle inte det heller ge möjlighet till resning.
"Det är inte mycket att göra. Tyvärr", sa hon avslutningsvis.
"Att oskyldiga döms ibland är oundvikligt, med det rättssystem vi har i Sverige", läste jag en advokat som skrev i en insändare.
Acceptera. Köpa läget. Lägga ner stridsyxan. Tuff skit. Det var ju synd..
Men lite spill får man räkna med.. Eller!?
Stunderna är många när jag håller på att gå i bitar när jag sköljs över med känslan av vanmakt och sorg.
Egentligen varken kan eller vill jag acceptera, men anpassningsbar som man är lyckas man ändå på något underligt sätt att finna sig i situationen. Hur absurt det än är.
Vi pratar, skriver, pluggar, bloggar och väntar.
Våra vapen penna och tangentbord ämnar vi inte lägga ner. De tar inte Storebror ur fängelset men de hjälper oss att bearbeta det som varit och är, och att leva vidare. Med kärlek, humor och ironi, blandat med blodigt allvar.

/Lillasyster

Söndag. Hemtentan i Organisation och Kommunikation är avklarad. Mina studier har inget stöd från anstalten så för att lösa uppgifterna ringer jag Lillasyster. Hon loggar in på skolans webportal och läser upp tentafrågorna för mig. När jag svarat på frågorna ringer jag återigen upp Lillasyster och läser upp mina svar medan hon skriver i sin dator. Något omständigt möjligen men det fungerar.
Jag kunde ha berättat för anstalten att jag hade tenta och att jag behövde möjlighet att lösa detta med en kort visit på internet. Sist jag pratade om skolarbete med anstalten råkade jag nämna att jag kunde lösa studierna via telefon. Då ansåg de plötsligt att det var olämpligt att jag och Lillasyster pratade med varandra och spärrade hennes nummer. Någon möjlighet att sköta studierna härifrån gavs inte.
Denna gång höll jag tyst, simulerade sjukdom och telefontricket fungerade.
Anstaltstelefonerna fungerar så att man lyfter luren och trycker på F2-knappen. "Tryck intagningsnumret, ansluta med #". Intagningsnumret är fem siffror. "Tryck kortnummer, avsluta med #". Kortnumret är nio siffror. "Du har 53 markeringar, ange telefonnummer inklusive riktnummer, avsluta med #". När det är gjort säger rösten "Du kan ringa 146 minuter". Sedan kopplas samtalet upp.
När samtalet väl är uppkopplat återstår bara problemet med telefonsystemets spärr för höga ljud. Kriminalvårdens telefon gillar varken glada eller ledsna Decibel-systrar, små eller stora musikanter.
När helgens tenta var avklarad firade vi med en Scumbag Squeal à la Långt ifrån lagom. Jag hörde ett kort gitarrtjut följt av telefonrösten som sa: "Otillåtet samtal".

/Storebror

Storebror ringer och jag reser mig ur soffan för att i vanlig ordning smita undan från systrarna Decibel och den lille musikanten som gör allt för att bryta samtalet.
"Vänta", säger min man, som sitter en bit ifrån mig och plockar på elgitarren modell jaktflygplan för elaka metallriff. "Jag vill spela ett Dimebag Squeal för Storebror".
Knäpp.
Tyst.
Nej minsann, så går det inte till. Här görs inga squeal med vare sig Dimebag eller någon annan, när Kriminalvården får bestämma. Så Dimebag (may he rest in peace) får snällt ställa sig i skamvrån tillsammans med systrarna Decibel och den lille musikanten och göre sig icke besvär i fortsättningen.

/Lillasyster 

Lilla Decibel är rasande. Hon har lärt sig att krypa. Baklänges. Det arma barnet kämpar och kämpar men hur hon än gör så går det bara bakåt. Jag förstår hennes frustration. Hon siktar på något som hon vill ha tag i. Hon sätter fart men kommer bara längre bort från objektet.
Man skulle bli bra lack om man satte sig i bilen och skulle köra 40 mil och efter ett tag var det 50 mil kvar.
Lilla Decibel blänger anklagande på mig. "Det är hårt. Det finns inga genvägar", förklarar jag.
Katten som helt oförstående passerar får sig en hänsynslös luggning som hämnd. Han ser helt panikslagen ut men lutar sig ändå tillgivet mot bebisen. Han gillar henne. Redan när hon låg i magen låg han tätt intill och spann. Hela natten om han fick. Och nu är han minst lika förtjust. Det gör så ont att vara nära bara. Men det kan det vara värt. En liten stund.

/Lillasyster

Fredag. Sysselsättning är A och O när brottslingar ska omvändas till laglydiga medborgare. Därför prioriteras arbetsdriften inom kriminalvården. Sedan igår skeppas varor ur ett grovsoprum med anor från 60-talet till verkstaden. Sågklingor, skruvmejslar och halvmeterlånga hyvelblad ligger blandat med en sanslös massa skruvar i olika storlek, sågspån och burkar som läcker olja.
Jag skolkar med simulerad huvudvärk för att ägna mig åt min hemtenta.
Skriver gör jag med blå och röda bläckpennor med genomskinligt skaft. De är de enda pennor jag får ha, av säkerhetsskäl.
På min avdelning finns en dator som har Word installerat men jag har inget att spara på eller något sätt att skicka mina texter till skolan, av säkerhetsskäl.
För att kunna överblicka mitt arbete sätter jag upp handskrivna papper med klet på väggen framför skrivbordet. Det blir en del papper. På väggen vid skrivbordet får de inte hänga, av säkerhetsskäl.
Jag ska försöka att uppföra mig över helgen med mina bläckpennor, mina papper och avdelningens dator tills på måndag när jag är tillbaka i tryggt förvar i verkstaden.

/Storebror

November är en prövning. Kanske till och med ett test av högre makter. Överlever man bara november borde inte resten av året vara någon konst. Denna månad är som en bilkö på E4:an, på väg hem från jobbet. När allt man vill är bara att komma hem och huvudet är som fullproppat med bomull, så möts man av den där väggen av skrikröda bromsljus. "Neeeeeej, lägg av". Man väntar och väntar. "Va fan e de som händer!?". "Nä, ta det lugnt nu, ingen idé att stressa, det går inte fortare för det". "Det lossnar snart.. Eller!?"

Härom dagen satt jag i bilkö. I november. Maxat. "Är du inte hemma snart?" undrade familjen. Telefonen var nära att gå ett våldsamt öde till mötes. Nä just det. Inte jobbetelefonen.
Ledsna droppar på vindrutan i mörkret. Trötta tankar. "5 km/h. Om det går såhär långsamt hela vägen är jag hemma, hm, om 10 timmar... Oh, shit.. Hur var den där sinnesbönen..?".
I ett tappert försök att sänka blodtrycket satte jag på någon platt radiokanal och grinade lite. Det var liksom det enda jag kunde göra.

För att uppnå det totala novembertillståndet lägger vi till att byta däck på bilen, förkylningar, influensahets och stigande elräkning.

Men lite magiskt och häftigt är det ändå. Att denna, varje år återkommande månad, tar en på sängen så hårt. Att man aldrig vänjer sig och aldrig är riktigt beredd.

Igår låg jag i badet. Spottarna nerdimrade nästan max. Ljuset glittrade varmt på väggarna av de stilla rörelserna på vattnet. Regnet smattrade mot takfönstret. Skönt. Mysigt. Kallt, blött och blåsigt ute. Varmt, blött och lugnt inne. Det är väl aldrig så skönt att krypa ner i sin säng som i november. Aldrig så legitimt att slöa, kolla på film och stänga ute hela världen.
Och så är jag ju född i denna bittra månad. Fast i slutet så klart.

/Lillasyster

Torsdag eftermiddag. Skriver en tenta i Organisation & Kommunikation. För stunden är Maslows behovstrappa på tapeten. Den består av fysiologiska behov, säkerhetsbehov, kontaktbehov, behov av uppskattning och status och slutligen behov av självförverkligande. Höjden av ironi. Mat och tak över huvudet är mest grundläggande och det är ju lugnt för ett tag framöver men fan. Resten känns bra avlägset.
Säkerhet... Det borde ju vara säkert att sitta inlåst med ett 20-tal gråklädda galningar vaktade av ett 10-tal blåklädda galningar, eller?
Kontakt... Jag har en massa nya kontakter, men inga som tillgodoser några nuvarande behov.
Uppskattning och status... Efter ett otal bråk med diverse plitar får jag både uppskattning och status av mina medfångar. Motsatsen skulle vara klart jobbig men jag behöver nog inte utveckla just denna del av min personlighet.
Självförverkligande... Vill nog påstå att jag lyckas lite genom mina studier.
Jag saknar helt enkelt bara min familj, mina vänner, god mat, större tv, fler kanaler, bred säng, smal sängkamrat, roomservice och en svängdörr.

/Storebror

Storasyster Decibel kommer farande med ett papper i högsta hugg, när jag sitter i telefon med Storebror. "Jag vill läsa upp min läxa!". Jag räcker över luren och hon sätter den mot örat. Ögonen lyser förväntansfullt. Sin vana trogen dyker den lille musikanten upp och drar av sin repetoar. Samtidigt som jag gång på gång säger "Nej, det blir ingen macka" försöker jag tjuvlyssna lite när min dotter läser högt för min bror.
Den lille musikanten avlägnar sig för att plötsligt dyka upp igen, mumsandes på en tredubbel macka. Jag låter honom hållas. Ibland är det liksom ingen idé att hålla på.
I uppsatsen har Storasyster Decibel lagt in lite frågor. Det är ett smart sätt att hålla sina lyssnare uppmärksamma. "Vad har jag läst för bok idag?". Hyfsat svårt att gissa rätt med tanke på att texten inte lämnar någon som helst ledtråd. Men så himla charmigt och underhållande. Den brinnande entusiasm, inlevelse och motivation som hon har när hon håller på med en skoluppgift är beundransvärd. Den kanske man hade en gång, men ett antal klumpiga pedagoger senare, och en rejäl dos hormoner, fick väl intresset att svalna en aning.
Hon är så skönt maxad, min dotter. Det är på eller av. Lika glad och entusiastisk som hon var denna gång, lika katastrofalt negativ, helt utan tålamod och i upplösningstillstånd, kan hon vara nästa gång hon ska ta sig an en uppgift. Ibland hänger man inte alls med i svängarna. Hon är så underbart långt ifrån lagom. Precis som sin pappa.

/Lillasyster

Onsdag 08:00. Vaknade av att en kvinnlig plit smugit in i min cell och lagt handen på mitt lår.
Väl intrasslad i täcket hade jag svårt att slita mig men gjorde mig förstådd med ett yrvaket
"Va faan!?".
När jag tagit lurarna ur öronen och spottat ut örngottet uppfattade jag att hon letade efter mitt gummiband som jag tränar med. Det är som allt annat en säkerhetsrisk och får inte finnas tillgängligt dagtid.
Det händer då och då att jag väcks av att en plit petar på mig. De måste kolla att alla lever på morgonen. Oftast räcker det med att knacka på dörren och titta in. I min cell tjuter ventilationen med ett konstant tinnitusliknande pip så jag sover med hörlurar. När jag inte vaknar kommer plit in och petar. Ibland sover jag räv och skrämmer vettet ur dem. Ibland sover jag och blir vettskrämd. Terrorbalans.

/Storebror

Tisdag 09:05. Dricker kaffe i köket med Kniven som pratar sig varm om haschutbudet i Malmö när en plit kommer in. "Ni ska ut härifrån", säger pliten och stirrar mig i ögonen.
Jag tror de får lära sig att en fast blick signalerar självsäkerhet under sin 6-månaders yrkesutbildning.
På vägen ut ur köket ställer vi frågor som besvaras uppkäftigt och ignorant. I allrummet möts vi av ett 10-tal plitar och en hundförare. Den enda som inte uppför sig illa är en svart retriever. Hon hålls i kort koppel. Glad över att få träffa en hund för första gången på snart ett år hukar jag mig bredvid den och tittar bort. Hon skruvar på sig och viftar på svansen. Husse drar åt strypkopplet och ser ut att vilja mörda mig. Kniven garvar.
Vi radas upp och visiteras med armarna utsträckta i axelhöjd. Jag lackar ur på en plit som inte kan sluta stirra på mig och frågar vad fan han vill.
"Vi ska prata i ett avskilt rum sen bara du och jag" svarar han.
"Oooh han bjuder upp", hörs från Skägget och Kniven.
Jag är rasande men behåller lugnet. Medan han står i sin klunga förklarar jag för plitsamlingen att deras vidriga attityd är en av anledningarna till att stämningen mellan intagna och plitar är något stel.
Det är grundlig visitation i alla utrymmen. Alla får sitta och vänta i ett av avdelningens två allrum.
En kille skulle just på besök när plitgänget kom. Han höll på att raka huvudet och skulle in i duschen. Han försenades kraftigt.
45 minuter senare kommer plitmaffian in igen. Jag reser mig. Förväntansfulla plitar följer mig med blicken och fingrar på bojor och batonger. Tuffingen som utlovat ett privat samtal kommer in sist. Han är kortare än mig men väger ungefär 100 kg uppskattar jag.
"Ska vi gå in och prata du och jag?", undrar han. "Visst", svarar jag.
Vi går in i pingisrummet. Där finns ingen kamera.
"Vad var det du undrade", frågar pliten.
"Det vet du mycket väl. Jag uppskattar inte att bli uppbjuden på det där sättet. Ska du göra något åt det?" svarar jag. Det skulle han tydligen inte.
Allt de vill är att få mig ur balans så att de kan rapportera mig för misskötsamhet och isolera mig. De får bara inte lyckas. Fast att jag är medveten om motivet bakom provokationerna kan jag inte låta bli att utmana. Kräk som denna plit måste veta att hans hälsa hänger på en liten muskelryckning. Han ska må illa på jobbet. Det gör han av att bemötas som den lilla skit han är. En typisk mobbarpersonlighet som tänder på att trakassera svaga. Förhoppningsvis har min hatiska blick etsat sig fast i hans medvetande. Han kanske drömmer om mig i natt. Visitationen kostade mig min omtalade pilatesboll och ett gummiband som jag använder att träna med.
Resten av förmiddagen spenderade jag i gymet med Boxaren. För andra gången den här veckan uttryckte han sin uppskattning för att jag inte tar emot plitarnas skit.

/Storebror

Jag svänger in på parkeringen utanför skolan och där står polisen. "Åh nej", tänker jag. Spontant parkerar jag så långt bort som möjligt men så att jag fortfarande kan se dem.
Nu kan man tro att jag skulle undvika dem och ta en omväg för att slippa gå förbi. Men icke.
Jag vet inte riktigt själv vad jag är ute efter. På något sätt vill jag att de ska se mig.
Tanken på att de ser mig men inte vet vem jag är eller vad jag tänker är tillfredsställande.
Jag närmar mig och hör konstaplarna lattja med några småkillar.
"Är det du som kör", frågar den ene lille killen.
"Ja, visst är den häftig?", svarar konstapeln smörigt och käckt.
"Bloä, jag spyr", tänker jag.
Småkillarna svarar inte utan stirrar bara lite och börjar fixa med annat. Jag skrattar skadeglatt inuti åt responsen. När jag är så nära att våra blickar kan mötas hanterar jag det ungefär som när jag möter någon otillräknelig lustigkurre på tunnelbanan. Jag låtsas att de inte finns.
Jag tittar de inte i ögonen. Där gick tydligen min gräns. De startar motorn och kör iväg.
Jag undrar om de såg mig? 

/Lillasyster

Måndag 13.30. Jag har just vaknat ur en powernap. Eftermiddagspasset i verkstaden börjar om tio minuter. Snabbstädning av cellen. Soppåse och tom kaffekopp ut. Vid korridorens sopstation stöter på en plit modell grälsjuk. Han granskar min halvt genomskinliga soppåse som bl a innehåller en yoghurtförpackning och menar att sådana inte får ligga bland soporna. Kanske borde jag upplysa om att jag inte har möjlighet att sopsortera i min trånga cell men det känns som att sparka in en öppen dörr. Istället väser jag att det inte är läge att jiddra med mig. Han ger sig inte. "Vem ska plocka i ordning detta efter dig tycker du?" frågar pliten. Han är jugoslav. Vattenkammat svart hår och sanslös övervikt gör att han påminner om Elvis i sina sista dagar i livet. "Vill du ha soporna i ordning är det bara att sätta fart och sortera de själv", svarar jag. Nosisan, 100-gubben och Boxaren som samlats för att gå ner i verkstaden bevittnar spektaklet och ser nöjda ut. Boxaren som har svårt med språket undrar vad som är roligt. Nosinan förklarar med gester och bruten svenska att pliten just bett mig rota i soporna. Boxaren ser något frågande ut fortfarande, men skrattar och ger mig en uppmuntrande klapp på axeln. Vi blir sittande i väntan på verkstadsslussningen. Den blir aldrig av.

/Storebror

Söndag 08:00. Dörren öppnas. "God morgon, du ska på UP". UP betyder urinprov.
Pliten stänger inte dörren för att jag får inte släppas med blicken innan jag kissat i en platsmugg. Pliten ser som vanligt salig ut. Jag misstänker nyfrälst. Medans jag halkar i mina skor pratar han om boken "Pricipals of marketing" som ligger på mitt skrivbord.
"Kan du läsa på engelska", frågar han. Jag funderar på en lavett eller en knäpp på näsan. Svarar inte. Han fortsätter att prata om att läsa på engelska medan jag går igenom korridoren, nerför en smal spiraltrappa till källaren, vidare till ett UP-rum. Alltså ett urinprovsrum.
Jag ska kissa i ett glas vid en pissoar med en spionspegel så att den salige pliten kan titta utan att känna sig påflugen. Först sköljer jag händerna. Tvål finns inte. Man kan manipulera provet genom att ha tvål på fingrarna och kissa på dem.
Alla kläder av. Nakenhet är tydligen besvärande så jag ombeds att ta på mig en morgonrock. Vägrar. Innan jag släpps in till voyeur-pissoaren går jag naken genom en metalldetektor. Man vet ju aldrig. Jag fyller plastmuggen. För nöjes skull klämmer jag ihop den lite så att den förhoppningsvis ska knäppa tillbaka till ursprungsform när den salige pliten tar i den. Pipett, provrör, plasthandskar, plask. Det fungerar. Plitens monolog övergår från engelska till ett nytt drogtest som inte har med kiss att göra. Det är tydligen ett svettest. Pliten menar att han hoppas att detta test ska införas snart.
"Försök inte med mig, man jobbar med det man gillar", svarar jag.

/Storebror

Det var en härlig konsert, två röster och en cello. Vi köpte skivan och fick den signerad, Lise & Gertrud. När vi kom hem upptäckte vi att de kallar denna inspelning från Södra Teatern
                                     "Liv är att ta sig ut".
Det är inget vi rekommenderar i nuläget men sen när Voltan är över. För många av texterna står U-C Nyquist:
"Låt dom inte sno din hjärna! Följ din egen stjärna! Gå din egen väg! Gå rak!"

föräldrarna

Jag undrar om de åklagare, utredare m fl som arbetade för att fälla Storebror har haft en trevlig Allahelgonahelg? Kanske de har varit på maskerad, varit utklädda till djävulen, skrattat och druckit vin?
Jag undrar om de någonsin reflekterar över om det de gjorde var rätt? Om tanken plötsligt slår dem, när de rättar till maskeraddräkten och bättrar på läppstiftet i badrumsspegeln, med festens dunkande sorl utanför. Tänk om han ÄR oskyldig?
Eller de kanske har ett känsloliv med teflonbeläggning, likt vilka psykopater som helst? Hoppar ut från toan, lämnar några kissdroppar på ringen och glider ut på dansgolvet igen. Dansar lite onödigt nära med grannen, för att sedan åter ge sig i kast med bag-in-boxen.
I så fall önskar jag dem en riktig "dagen efter" och släpper sedan tanken. De får inte mer tid av mig.

/Lillasyster